Google, Flipparn och Van Klonkhorst ligger alla och sover och jag klandrar dem fan inte. Jag tror klockan landade på fem eller nåt i morse innan vi däckade. Gårdagen var faktiskt briljant, och vi bestämde oss någon gång fram på småtimmarna att göra det till en liten minitradition att ses någon gång per år eller så i den här konstellationen med roterande värdskap.  Det behöver inte vara så förbannat pretentiöst heller. Vi började göra något jag inte gjort på tio år: vi åkte till Berras sportfiske (sic…. jag vet inte vem som vid sina sinnens fulla bruk döper en affär till det, men så heter skiten iaf) och köpte fyra metspön och en burk levande daggmask. Jag vet, det är grym noobvarning på att köpa masken, men orka leta mask när det är nästan trettio grader och snustorrt ute.

Nåväl, vi tog bilen ut till en liten brygga tre mil bort (med ett stopp vid Systembolaget), vilken jag hade en svag aning om existerade, efter att ha besökt den för femton år sedan. Den fanns kvar, men någon hade monterat upp en vägbom sedan sist. Detta gav en oss också en ofrivillig promenad på tjugo minuter.

Tre timmars fiske, sen till Ica Maxi. Jag var säker på att jag skulle ta kostnaden för käket, tills Google och Flipparn med våld hindrade mig, och bestämde sig för att flippa om vem som skulle stå för kundvagnen.

Grilla / laga mat och sedan ätande och några timmars skitsnack rann sedan ut i att Flipparn försökte lära oss Kinapoker (alla kunde handupplägget, men var more or less odugliga i poängräkningen) för fem spänn poängen. Det gick väl hyggligt bra för alla utom Google som lyckades diska sin hand två gånger, även om även Flipparn backade smått. Googles

Därefter avslutade vi kvällen med att slaska cashgame med ohyggligt små stejks och extremt djupa stackar. Där fick alla utom Flipparn äta skit, och det är väl inte så jävla konstigt mtp att han är den ende i sällskapet som grindat kontantspel for a living. Det slog igenom trots alkoholnivå, den sena timmen och avsaknad av allt vad seriositet heter. Jag bidrog för övrigt med att bjuda på några av mina sämsta spel ever, man vill ju inte vara en dålig värd.

Summeringen då? Fisket gick åt helvete, jag frirullade maten, och backade trehundra spänn på kortandet. Jag ser grymt mycket fram emot nästa tillfälle vi kan sammanstråla i det här gänget så jag får donera lite till, det är värt varenda krona

Nu ska jag väl ta hand om disken antar jag…

Det är tyvärr så att jobbet blivit avsevärt mycket tråkigare och svårare att utföra på grund av WSOPs riktigt pajjiga mediaregler. Det blir mycket mer hänga i mediarummet då vi har svårare att nå borden. Tursamt nog är det gott om sköna människor att prata med på plats här, och det känns som om man börjat umgås mer med sina “konkurrenter” de senare dagarna än i början då man i princip levde på turneringsgolvet.

Jag ska jobba klart här (stora saker är på väg att hända, med William Thorson som en av 30 kvarvarande spelare i World Series Of Poker Main Event). Sen ska jag åka hem, sova två dygn, och sen får ni ett rejält resereportage.

Det ska bli grymt skönt att komma hem, börjar sakna familjen larvigt mycket. Hur som helst har det varit en tokintressant upplevelse att få se Las Vegas, och i synnerhet World Series Of Poker.

Hörde btw en riktigt rolig historia. För er som inte är inne i pokerbranschen finns det en spelare som heter Men “The Master” Nguyen, som har shitloads av vinster i bagaget. Tyvärr är hans rykte också befläckat av såväl fulspel som rejäla fuskanklagelser.

Under en turnering här i Las Vegas hade tydligen strömmen gått, och det blev tokmörkt i lokalen. Plötsligt hörs någon skrika: “And The winner is Men “The Master” Nguyen!”, innan lyset tändes igen.

Ta-ta for now!

På väg mot jag vet inte var piper det till i telefonen (den där jävla telefonen är en historia för sig. Det lär bli en egen blogg om den). Det är Jens som säger att de har hyrt en cabana, vilket i praktiken är ett upphottat partytält med väggar och möblemang vid poolkanten på Caesars Palace. Där sitter de och kollar på VM-finalen. Eftersom jag är tre minuters promenad därifrån låter det som en fullkomligt strålande alternativ i värmen.

Det blev någon timmes häng där, med lite slötittande på teven, en caesarsallad till lunch, och dessutom en lektion i kortspelet 99 med Lisa. Jag blev förstås, precis som i alla andra andra kortspel inklusive poker, helt utspelad. Kul var det dock. Orkar jag, ska jag förklara reglerna framöver.

Sen fick jag den not so briljanta idén att gå tillbaka till Rio. Jag blev faktiskt en smula oroad för mitt välbefinnade på väg. Sajsen på hotellen gör att man tror att det är närmare till allt, och när jag har Caesars och de andra hotellen på strippen bakom mig på rejält avstånd, har det tamejfan inte minskat en meter till Rio. Det är 37-38 grader, och jag är otränad och utan vatten. Jag kom så klart fram och vacklade in i Rios luftkonditionerade kasino, med darrande ben och simmig blick.

Nåväl, jag tillbringade några timmar på rummet med lite slappande och ett par avsnitt av Heroes. Klockan 19 åkte finkavajen på, och sen taxi tillbaka till Caesars Palace. Där mötte jag upp med Nordicbetgänget med vilka jag skulle avnjuta ett besök på Bradley Ogden, en restaurang som tydligen skulle vara något i hästväg. En stjärna i Guide Michelin stod bland annat på meritlistan. Kukars skymning, vilket käk. Tack som fan, Jens (actually tack som fan, Nordicbet :-D)

Det blev några rundor vid trekortspokern. Egentligen ett kasinojunkiespel, men riktigt roligt. Något förenklat: Du får tre kort, dealern får tre kort. Du lägger en tvångsante, och sen kan du beta samma belopp om du slår dealern eller ej. Plus att man kan lägga på lite insatser för bonusar och skit.

Well well, en taxi hem vid elva, och ladda för en ny arbetsvecka. Nu väntar sex dagar jobb innan vi åker hem, men med vilodagen och lite ny energi ser jag fram emot det som fan.

Ta-ta for now!

Det är också därför jag haft lite taskig uppdatering,  men det borde repa upp sig.

Jag gillar verkligen Aftonbladets förmåga att lyfta ut det viktigaste som hänt ur våra bloggar. Men jo, det är jag som skrivit om Tilly, och citatet är korrekt. Jag hajade till när hon satt med en matlåda a la Tupperware i knät och mulade mat. Tyvärr glömde jag kolla vad det var i lådan, men är det inte ett uppenbart underbetyg till Rios matutbud att de stora stjärnorna föredrar Unikabox framför att tjacka något ordentligt i det faktiskt rätt digra utbudet?

Veckans överexploaterade kvällstidningsord är för övrigt “sanslös”. Numera är i princip alla summor som är mer än tresiffriga, alla känsloyttringar som är det minsta ögonbrynshöjande, samt alla aktiviter man inte gör dagligen sanslösa. I alla fall om man ska tro kvällstidningarna, och i synnerhet Aftonbladet.

Innan jag glömmer bort det: jag har blivit larvigt kär i Sabaton. Det är fan inte ofta längre man upptäcker nya band man missat tycker jag, utan man kör på i gamla hjulspår. Nu var jag ute i en polares sommarstuga och plötsligt fladdrade en låt förbi på hans spotifylista. “Vad fan är det här?” utbrister jag. Sabaton säger han, och det blev snabbt att plöja igenom bakckatalogen, och det är faktiskt helt jävla briljant. HUR har jag kunnat missa den?

Skulle jag göra en lista över dumheter jag råkat på i pokermedia ligger mediaföreskrifterna för WSOP bra till.

Jag har just varit på ett hemma-hos-besök hos Antonio Esfandiari. Det går ingen nöd på pojken om vi säger så. Via taxi tog jag mig till ett gated community vid namn Panorama Towers, och vilket jävla panorama sen. Tvåhundra meter från strippen, tjugoen våningar upp, har han utsikt över hela Vegas Skyline. Kör en intervju som blev skaplig om jag klipper bort en del tomteengelska. Bland annat fick jag en skön story om ett propbet och ett grymt korttrick serverat. Plus en flaska vatten av Antonios mamma.

Igår skulle jag göra en intervju med Stefan Mattson. Lyckades tyvärr filma hela intervjun i night vision mode. det är mycket morgonsoffanparodi över det hela, men jag funderar på att lägga upp den som blooper.

Ta-ta for now!

Vi känner inte varandra, men har flyktigt träffats tidigare, så vi pratar någon minut innan vi fortsätter åt varsitt håll. Jag betalar mitt kaffe, drar mig mot ett internetcafé i närheten. Terminalen vill inte ta mitt VISA så jag svär lite, och drar mig mot incheckningen.  Efter att ha nekat till frågor om jag medför vapen, om jag tagit emot något som en gåva på flygplatsen, om jag packat mina väskor själv samt om jag ”köpt något av någon vid sidan av de vanliga butikerna på flygplatsen”  är jag igenom Security.

Någon minut senare står jag i Pocket Shop och ska betala. Hittar inte VISA-kortet. Press Stop? Nope, Internetcafét? Troligen. Balle är det minsta man kan säga i det här läget. Niu blir det snabba benet före ner genom trapporna, genom tullen och ut i ankomsthallen.  Att tullpersonalen inte stoppade mig i löpningen genom flygplatsen är ett smärre mirakel. Efter ett par minuter är jag framme vid terminalen där jag drygt trettiofem minuter tidigare svurit över mitt VISA, och det ligger faktiskt kvar. Korthelvetet ligger faktiskt kvar. Hade David Tanentsapf skrivit den här historien hade rubriken varit ”Pokerskribentens sanslösa språngmarsch genom Arlanda: Jag hade kunnat bli av med allt jag hade på VISA-kortet INNAN jag kom till Vegas”.

Nåväl, den turen var väl ett mycket gott tecken på väg till Sin City. När jag tagit mig bort till gaten stöter jag snart på de sympatiska bröderna Erik och Gustav Ekerot som har samma destination som jag har. Erik har just fyllt 21 och besöker precis som jag Vegas för första gången (jag kan med födelseår 1974 dock inte skylla på ålder), och kommer inte spela main event utan siktar på cashgameutbudet i stan. Storebror Gustav är en rutinerad turneringsspelare med finalbord både från EPT och Master Classics i Amsterdam på meritlistan, och kommer att ställa upp i main i år.
Stolarna i ekonomiklassen på United Airlines flight CO69 till Newark är inte dimensionerade för några njutningsresor. Det är snäppet tajtare än pendeltågen till Stockholm, och det är mest underhållningsstationen i sätet framför tillsammans med vetskapen om vad som väntar vid målet som får en att faktiskt stå ut i åtta timmar. Att jag sovit 20 minuter på de senaste 26 timmarna gör väl sitt till också.

Jag sov omkring fyra timmar effektiv tid, knäckte Clash Of The Titans den tog kostymfiaskoinnebörden till nya höjder), och pratade sedan en stund med stolsällskapet bredvid. Han är inte alls på väg till Vegas, men resan har ändå en pokerkoppling då han och ett par vänner är på väg till LA för att besöka några pokerspelande polare som hyr ett hus där sedan ett halvår tillbaka. Han droppar några namn, och jag känner till dem utan att känna dem personligen.
Efter att nästan ha lämnat flygplanet i Newark utan plånboken (hittade den under sätet när jag gick tillbaka), hittade jag och the Ekerot brothers en mycket amerikansk restaurang av samma typ som TGIF, där vi pressade lite burgare, toasts, cola och kaffe.

Jag bedömer oddsen för att jag ska förlora körkort, VISA-kort, hela plånboken, mobiltelefonen eller påsset till ungefär 1:2. Sprit är för amatörer, vi veteraner kan vara generalklåpare ändå.

Nu sitter vi på nästa flight, med cirka 2 timmar kvar till Las Vegas. Jag sitter och knackar blogg med Whole Lotta Rosie i lurarna, och funderar över om jag ska knäcka ett avsnitt av Heroes.  Livet har varit sämre.
Ta-ta for now!

Är det något speciellt du vill att jag skriver om? Någon specifik intervju du vill se? Hör av dig här eller på erik(at)poker.se.

Ta-ta for now!

Nu undrar jag om någon av pokernissarna där ute kan räkna ut vad oddsen är för att det ska visa sig att jag bara har en njure om jag packar mig in och kollar upp saken? Dessutom undrar jag om GTO är att kolla upp det direkt i preventivt syfte eller om jag ska vänta tills nån skit träffar nån fläkt och då komma på att det hade varit bra med en till? Å andra sidan, väl där gör det väl ingen skillnad om jag hade vetat nåt innan eller ej?

Bara hoppas på att man inte hamnar i den Westlingska situationen att man ska ge bort en då.

Ta-ta for now.

En natt hösten 1997 låg jag på en trafikerad väg i centrala Uppsala och väntade på att bli överkörd. Det är naturligtvis både ett rätt ineffektivt och rätt melodramatiskt sätt att sluta sitt liv, men med 3,5 promille i kroppen är man inte synapsernas överman direkt, och just då kändes det som den out jag hade. Jag hade 20 000 i skulder, hade gulat samtliga vänskapskonton, och var ensam, black och vid livets slut. Det var givetvis fel, men det hade jag inte själv förmågan att inse då.

Jag hade haft ett rätt osunt förhållande till alkohol sedan debuten vid femton års ålder, och de senaste tre åren (1994-97) hade jag snittat fem dar i veckan. Jag tror att jag senare räknade ut att jag hade varit nykter tre dagar av de senaste hundra.

Anyhow, eftersom jag sitter här blev jag uppenbarligen inte överkörd, utan upp-plockad av en polispatrull, tillsnyggad, och ordinerad vila och nykterhet. Den nyheterheten höll tre månader. De kommande åtta åren hade varierad grad av nykterhet. Jag lyckades träffa en tjej, gifta mig, få barn och faktiskt skaffa mig en karriär som jag skötte bra. Är man en kille som inte blir otrevlig när man är packad, utan rätt rolig och stor i käften på ett socialt sätt, kommer man undan med rätt mycket. Människor såg inte den totala egocentreringen som fanns. Alla borttappade plånböcker, glasögon, nyckelknippor. Hålen i plånboken. Oförmågan att säga stopp, oviljan att vara killen som inte slutade dricka sist.

Det gick fram till sommaren 2005. Min son var inte född, min dotter var tre år. Jag kände efter ännu en fylla att det inte höll längre. Jag kunde inte hålla ihop mitt liv, och människor omkring mig blev lidande. Det var första gången som jag verkligen kunde säga “Jag behöver hjälp. Jag har alkoholproblem” och mena det. Det är lite synd att det skulle ta över tio år av rätt kraftigt supande innan jag kunde se mig själv i spegeln och erkänna det. Nyckeln var inte att säga till sig själv att jag var alkoholist. Nyckeln var att sträcka ut en hand och säga “Jag behöver hjälp”.  Det gjorde hela skillnaden. Dessutom var det först där och då som jag insåg att det inte var någon prestigeförlust att göra det.

Varför skriver jag det här? Två anledningar tror jag:

I) Jag har under min tid i pokervärlden sett och pratat med en hel del människor som behöver hjälp. De har tagit steget att för sig själva erkänna att de har ett problem. Sen tror de att det är slutet på ett liv att säga det till andra, och säga att de tappat kontrollen. Det är det inte, och kan jag få en person som läser den här texten att förstå det, och be någon annan om hjälp att ta tag i sitt liv, så är jag nöjd.

II) Den 8 juli firar jag tioårig bröllopsdag. Jag är personligen övertygad om att min fru är en starkt bidragande orsak till att jag är vid liv. Det känns rätt bra att få säga det högt, hon får allt för sällan någon cred för det

Jag är övertygad om att jag aldrig mer kommer att kunna dricka med måtta. Eller mer och mer, det har jag aldrig kunnat, jag såg bara till att förvärra det en smula efter vägen Den 29 juli har jag varit nykter i fem år, och livet blir tamej fan bara bättre och bättre.

Tänkte avsluta denna chippiga monolog med ett replikskifte ur sällskapsresan:

SVEN MELANDER: “Ska’ru ha dig en jävel?”

LASSE ÅBERG: “Nej tack, jag tål inte sprit”

MELANDER: “Näe, vem fan gör det?”

Ta-ta for now.

Bröderna Sedin har hajpats hårt sedan draften 1999, där de valdes som tvåa och trea efter tjecken Patrik Stefan. Åren som följde blev något av ett jaha. Likt hockeyns svar på Jesper Blomqvist, en gång känd som “Jesus från Tavelsjö” lyckades de inte riktigt motsvara den närmast övermänskliga mytbild som målats upp, likt en (eller två) Peter Forsberg, som skulle frälsa hockeyvärlden.

Fram till nu. De sista åren har det släppt på allvar. I år blev Henrik etta i poängligan, och Daniel tolva. Då hade sistnämnda dock endast spelat 63 matcher på grund av skada, vilket är minst av alla de 30 översta namnen i tabellen. Visst, jämförelsen med Peter Forsberg är något orättvis, för det har antagligen inte funnits någon hockeyspelare genom tiderna (jag räknar nu in Wayne Gretzky) lika komplett som Forsberg, och kommer kanske aldrig mer heller att komma. Peters spelstil frestade dock enormt hårt på hans kropp och han fick hela karriären uppstyckad av skador, och man kunde aldrig vara riktigt säker på om man kunde räkna med en Foppa i form.

Med Sedinarna är det annorlunda. Henrik Sedin spelade 82 matcher i grundserien, och gjorde 29 mål och 83 assist. Han har burit Vancouver på sina axlar, och är nu en av svensk hockeys verkligt stora. Det har pratats mycket om oron över vad som komma skall när Peter Forsberg, Mats Sundin och Niklas Lidström lägger skridskorna på hyllan. Nu behöver vi inte vara oroliga längre. Spelare som Henrik Zetterberg och Henrik Lundqvist är etablerade världsstjärnor som kan konkurrera med vilka internationella namn som helst, och Henrik Sedin är bevisligen även i internationella ögon just nu större än både Alexander Ovechkin och Sidney Crossby. Dessutom har han en bror som är näst intill lika bra. Vi kommer att sakna Forsberg, Lidström och Sundin, men de svenska superstjärnornas tid är inte över.

Patrik Stefan? Han la av 2007.

Ta-ta for now.

Ta-ta for now.

Nu har gänget bakom serien, humorgruppen Klungan, fått en egen tv-serie. Fem måndagar kl 21:30 kör de Ingen bor i skogen. Det är svårbeskrivet, men någonstans mellan Lars Norén och Kvarteret Skatan tycker jag det landar. Det är hur som helst tämligen genialiskt, med samma skruvade människotyper som i MNK. Favoriten än så länge är Mikal Hjort vars högsta dröm är att få tappa minnet och uppfostras av djur. Har du inte sett detta än bör du snarast plöja de två första avsnitten på SVT Play och sen följa de resterande tre. Det här är lysande.

Ta-ta for now.

WTF? Hundrafyra sidor villkor? De skulle lätt kunna skriva “Vi kommer hem till dig en gång i veckan och sover i din säng och äter av din gröt och hånglar upp din fru i trickbrygga”. Jag kommer inte att läsa igenom det, utan kryssar glatt i accept-rutan. Nånting har havererat på vägen till det moderna samhället.

Ta-ta for now.

Under polisens förundersökning har det framkommit att det var du som körde fordonet vid den aktuella tidpunkten. du underrättas därför om att du är skäligen misstänkt för hastighetsöverträdelse. Påföljden för förseelsen är penningböter 2 400 kr.

Du har rätt att anlita biträde av försvarare samt att på begäran få del av förundersökningsmaterialet."

Är inte 2 400 spänn för ett suddigt foto jävligt dyrt?

Frun är som jag tidigare nämnt på resa i Slovenien, så jag och barnen ägnar veckan åt oss själva. Ikväll när de kraschat blir det tv-spel med Xboxgänget.

Veckans trevligaste händelse är för övrigt den alldeles utmärkta diskmaskin jag köpte i Uppsala för 500 bagis när vår gamla hade den dåliga smaken att haverera mitt i veckan.

Ta-ta for now!

P.S. Daniels USA-blogg tror jag har förutsättningar att bli en trevlig historia. D.S.

Jäger kommer också att bli min stand-in på Poker.se de veckor jag siktar på att ta lite semester i sommar.

Sommaren, ja. Det blir ett jävla pusslande. Frun åkte med jobbet till Slovenien i natt och kommer hem på söndag, under tiden får jag och kidsen roa oss bäst vi vill. Det lär inte gå någon nöd på oss Jag har köpt en ratt och pedaler till xboxet, så nu jävvlar blir det åka av. I kväll samlar vi ihop homegamegänget igen; vi brukar spela grytor med återköp, men idag fokuserar vi på microcashgame med djupa stackar för variationens skull.

Helgen bjuder på vindskivebyte med farsan och besök av syrran med familj. Sen är det två veckors hyggligt lugn (om man räknar midsommar som lugn), innan jag blåser över till Vegas. Det kommer att bli stort. Aldrig varit i USA över huvud taget, så det lär bli en resa. Ska försöka köra lite resereportage här på bloggen, inklusive lite foton. Jag kommer att bo på Rio. De flesta jag pratat med verkar dissa Rio, men what the heck Jag är en trettiofemåring som inte krökar längre, och ska jobba 14 av 15 dar där. Jag väljer bekvämlighet framför lyx alla dagar…

Sen hem igen en vecka, innan frun drar till USA för att göra studiebesök hos Boy Scouts of America. Om WSOP i Las Vegas är ena änden av polen “Det manliga Amerika” är nog Boy Scouts det andra. Vadan detta, kanske ni undrar? Jo, hon är semiboss för ett av världens största scoutläger som går av stapeln i Skåne nästa sommar. Hennes roll är programaktiviteterna, och därför ska hon ut i världen och reka.

I och med att sommarn är så rumphuggen har vi sagt att den som är hemma får ansvara för att ungarna får en bra och avslappnad sommar, så jag drar igång redan på onsdag med Parken Zoo i Eskilstuna med djurspotting och tivoli. Nån som ska med? Just shout.

I början av augusti får vi i alla fall äntligen en riktig semester hela familjen. Då blir det till att kapa morsan och farsans husbil och blåsa ner till Legoland och cruisa lite i omgivningarna.

Inte att förglömma har jag sedan ett par spännande resor bokade i höst, en nötturre på närkeslätten i agendan, massor av häng med familj och vänner. Jag tror det här blir en jävla bra sommar och andra halva av året!

Ta-ta for now!

“Ola Brandborn är visserligen en intressant skribent med en hel del tyngd, men resten av gänget i Aftonbladets nya “superblogg” känns ganska torftigt.

Är detta verkligen det bästa som gick att skrapa ihop? Lina Olofsson tackade tydligen nej, och det var synd.

För övrigt är jag inte alls bitter för att jag inte fick någon förfrågan om att vara med. Inte alls.”

Eftersom jag redan tidigare varit med på listan, och herr Sylvén har någon sorts maratontabell där man samlar poäng, var det inte utan att jag blev lite glad över placeringen. Kände mig nödgad att kommentera:

“Jag måste medge att du är rätt underhållande, Sylen Innebär detta att jag får tillgodoräkna mig även denna placering på utelistan till mina existerande poäng? ”

Det stod inte på förrän jag fick svar:

“Har nu bestämt att du, Dybban och Jennez får dela på de tre minuspoängen, så du “klättrar” ett litet hack på rankingen.

Gryt-Ola klarar sig alltså undan minuspoäng, =)”

Äntligen något pokerrelaterat där jag alltså har chans att hävda mig på allvar. Här ska klättras.

Ta-ta for now!

Vi hade inte ett skit att säga till om vad gäller namnet, men projektet känns förbannat kul. Vi ska skriva om aktuella händelser och företeelser i Pokersverige, och jag vågar påstå att vi fyra har olika approach till saker och ting, och en del skilda åsikter också som lär märkas efter resans gång.

Ta-ta for now!

Den nya tekniken för med sig nya aspekter till detta ärende. Om du har någon som helst hyfs och fason, avslutar du ju ett telefonsamtal med ”Hej då” eller ”Vi hörs”, eller det mer kärvänliga ”Sköt om dig”.

Frågan är hur man avslutar en MSN- eller chatkonversation? ”Vi skriver” låter ju lite pajjigt. ”Over and out” eller ”Klart slut” är det moonboots och hockeyfrillavarning på. Det är ett jävla problem det där. Samtidigt vill man ju uppfattas på olika sätt olika gånger.

Vi diskuterade det där på mitt förra jobb; hur avslutar man ett mail? Lill-skägget höll på “hils” medan jag är mer för det klassiska “Ha det”. Ser att många nu använder MVH, något som i netikettens (arggh. FJTO - Fult jävla töntord) barndom ansågs mycket oartigt när man inte skrev ut betydelsen.

Jag har också ett flertal gånger i mina bloggar promotat tourettetermen ”sug kuk” som avskedsfras, men den är ju verkligen inte applicerbar på någon bred krets i umgänget. Speciellt inte folk du inte känner speciellt väl. Och är det någon som man verkligen vill….Äh, nu kom jag in i en kvasidiskussion, glöm det….en gång hade de Tourettes-tema på Outsiders. Jag tror inte att jag har Tourettes, däremot är någon bokstavs-kombination kanske inte helt främmande?

Nåja, jag provade min teori en kväll, och avslutade en MSN-konversation med ”Fridens liljor” och fick till svar ”Rock on”. Känns bra; precis lagom balanserat mellan svalt och professionellt, och lite laidback.

Ska ni säga nåt, fukta läpparna först. Det besparar oss många problem. Någon uppfann ceratet av en anledning.

Ta-ta for now.

2. Kortbyxan skapades ej av en person som ämnade bära dem, ty ingen man kan behålla sin integritet i ett dylikt plagg. Blotta gärna dina underarmar, men manlig image kräva byxor som till varje pris döljer dina knän, och helst all hud ned till vristen.

3. Kvinna, tights till stickad tröja är en styggelse. De få människor att se ut som om de tillhör socialgrupper långt längre ned än vad vårt samhälle skall tåla i dagens Sverige. White Trashen försvann i vårt land då Ultima Thules replokal brann ned. Minns det.

4. Hatt får endast bäras av män om den är av modellen cowboyhatt med på sidorna uppvikt brätte, gärna i vitt läder. Alla andra hattar signalerar att jag är förtidspensionär, rollspelare eller en amish som gått vilse. Kvinnor däremot, får alltid bära hatt.

5. Detta gälla även alla andra kepsar än truckerkeps och lokförarkeps.

6. Mycket få män bär upp en långrock.

7. Kofta är aldrig manligt.

8. Kofta är ALDRIG manligt.

9. Använder du ofta instoppad skjorta och chinos? Med nittio procents sannolikhet tjänar din image på att du släpper ut bältet ett hack, och hissar ned byxorna fem centimeter. Grenen skall icke sprida pung i två byxben.

10. Mobiltelefonhölster är lika sexigt som avföring under naglarna.

Min åsikt: Vad är min roll som ansvarig utgivare här? Jens åsikter tycker jag han får stå för själv, vi tar in folk just för att de ska vädra sina åsikter.

DÄREMOT borde jag stoppat svaret av en helt annan anledning. Jens svarar nämligen inte på frågan, och min skyldighet är tveklöst att se till panelisterna svarar på den fråga jag ställer till dem. Helt oberoende av om svaret är ironiskt eller ej. Det skedde inte i det här fallet, och där har jag tveklöst brustit.

Något förvånande var det bara mina vänner LappRoffe och Indiscreet som reagerade på detta. Ni har helt rätt, panelisterna ska svara på frågan. Och Rolf, jag kommer inte “lägga ned skiten”, däremot lovar jag att det inte ska upprepas.

Ta-ta for now!

* Har du en egen pokerblogg där du skriver osammanhängande, arga inlägg?

* Har du blivit kallad trevlig av undertecknad?

* Har Glimne sagt att “du gjort något bra för pokern”?

* Har du fått ett pressmeddelande av Lasse Kollind?

* Är du övertygad om att Ken är en skurk?, eller att Ken egentligen är en bra kille?

* Vet du över huvud taget vem Ken är?

* Har du hotat med timeout om någon varit dum, och sedan återkommit efter en dag eller två?

* Tycker Micke Norinder att du är en tönt och har skrivit en blogg om dig, där han stavar ditt namn fel?

* Har du fått en egen nation av PokerStar?

* Har du blivit kallad fåntratt av Lapproffe?

* Tyckte du det var bättre innan 2.0 och 5050?

* Tycker du att “Höhö. High five Conny!” är ett av de mest träffsäkra inlägg som gjorts på ett nätforum?

* Vet du vem Saxin är?

* Drar du paralleller mellan “Tjuren från Lund” och överanvändande av ordet “Schtekig”?

* Tycker du att PF var bättre förr? Typ 2005?

* Tror du att livet går att mäta i förväntat värde?

Har du svarat ja på en eller fler av dessa frågor är du antagligen en del av pokersverige. Välkommen till ankdammen.

På torsdag sitter jag på ett tåg mot Göt-la-bôrg, och försöker jobba med en uppkoppling som verkar vara internettrafikens svar på Trabant. Den suger hästballe för att vara frank. Jag undrar verkligen hur SJ gör för att lyckas med att misslyckas med i stort sett allt de gör? Nåväl, jag är på tåget för att ta mig till Göteborg och bevaka pokerturneringen Spring Poker Week som ska äga rum på casinot från torsdag till lördag. De har emellertid en liten, liten brasklapp. Hinner man inte klart på lördagen spelas finalbordet på söndagen.

Den som någon gång befunnit sig i närheten av ett pokerbord i Sillstryparland med omnejd känner antagligen till Martin “Masken” Almsberg. Nu gör min dator det också. Den är kränkt, utsatt för övergrepp och en smula illa berörd.

Sent på lördagnatten tas beslutet om att bryta turneringen och spela klart dagen efter. Då återstår TRE spelare. Det blir ingen hemresa klockan 07.00 söndag morgon. Med lite tur hittar man ett tåg på söndag eftermiddag hem.

…NOT! Varenda tåg från den här landsänden är fullbokad. Swebus Not-so-express gör tre timmars uppehåll i Hallsberg och restiden blir typ tio timmar. Ergo jag blir kvar i Göteborg sittandes på ett hotell. Så jävla kul var inte, det heller, valde istället att kvista ner till Casinot och spela lite 5/5 cashgame. Hittade för ovanlighetens skull ett plus på 1,5 inköp.

Prostaker Survivor är nu i full gång. Konceptet är enkelt. Åtta spelare får $500 var att lira NL50 för. En i taget röstas spelarna ut av en jury. Under tiden får de coachning av etablerade spelare. Sist kvar vinner en resa till en EMOP-turnering. Jag är tokinkvoterad i turneringen och mest med för att göra reklam för tävlingen. Men kul som fan är det och mitt mål att inte åka ut först är redan avklarat tror jag. Du hittar våra rapporter från tävlingen på pokerforum.nu

Är nu på väg till Gôt-la-borg, sillstryparnas förlovade hemland, för att bevaka Spring Poker Week. Vi kommer att liverapportera från turneringen på Poker.se, och jag tror det kan bli riktigt roligt. Flera bekanta ansikten dyker upp på kasinot, och det ska bli kul att se gamla vänner igen. Vidare har jag en hel del spännande projekt på gång som jag tror kan bli intressanta. Det blir en intressant vår och sommar, men det kan bli plenty of work.

Det har inget att göra med att jag tror mig kunna spela poker. Varje gång jag är ute och spelar mot folk som faktiskt KAN spela - senast i onsdags på lokala klubben då man hammnar i position på en tvåfaldig EPT-finalbordare. Tyty…. - påminns jag om att jag är fisken vid bordet. Men jag lider inte av det. Jag tycker spelet är så roligt att jag har överseende med att jag egentligen är helt jävla talanglös på det.

Min skam ligger i att skyffla kortleken. Trots en uppväxt med kortspel - jag har spelat kille, whist i alla former, poängpoker, knektöppning, you name it - har jag aldrig lärt mig att blanda en kortlek på ett normalt sätt. I början av min “pokerkarriär” var folk så rädda om sina kortlekar att man blandade ÅT mig. Jo, du läste rätt, jag fick inte blanda. Nu blandar jag hjälpligt om jag får hålla kortleken i handen och skyffla om med bägge händerna. Bordsblandning a la varannankortsmetoden finns inte på världskartan.

Två personer bestämmer sig för att slå vad om något. Alternativt flippa eller på annat sätt spela. De satsar $500 var, underförstått ska summan betalas direkt när spelet / vadet är avslutat.

Spelare X säger att han kan betala via sitt pokerkonto om han förlorar, och spelare Y tycker det låter som en gångbar betalningsmetod. Vadet utförs, och spelare Y förlorar. Spelare Y är visst stadd i kassa, och kan betala spelare X. Men nu, efter vadet, vill spelare Y se att spelare X är likvid, och att han skulle kunnat betala skulden OM han förlorat.

Nu säger spelare X att han glömt bort sina inloggningsuppgifter och inte kan gå in på sidan. Spelare Y tar detta som ett tecken på att X inte har pengarna, och menar då att han försökt blåsa Y. Så länge X inte kan visa att pengarna fanns på kontot vid tillfället kommer Y inte betala skulden till X.

Detta är alltså läget.

I mina ögon är det självklart. X:s ansvar att ta fram pengarna kommer först när skulden ska betalas. Hade Y inte nöjt sig med detta, skulle han krävt att få se att X hade täckning INNAN vadet avgjordes. Vad tycker du?