En gång i tiden hette området här Den of Thieves, något som känns en smula förståeligt när man tittar på priserna här, från mat till bostäder. Å andra sidan är staden inte för oss som inte är Rivierans guldgossar. Att vara här kan närmast liknas vid att ha köpt sig en veckas övernattning i Rikedomens museum, en resa in i välståndets mest fascinerande ytterligheter.

Ett hotell som har dresscode vid frukosten (inte bara negativt), som tar betalt för mat och dryck som du köper utifrån och tar upp på hotellet (bara negativt). Ett McDonalds som inte skyltar utanför byggnaden att de ligger där inne.  Hur många metropoler i världen har råd att säga till en av världens största koncerner ”Jaså, ni vill etablera er? Ja, fine, ni kan få en lokal i det gamla parkeringshuset. Men om ni skyltar med det, då jävlar”. Och hur många städer kommer Donken att svara ”okej” till?

Sen går man in på Le Sporting Club där EPT-finalen, strosar in i stora salen vid dagtid då taket är bortdraget, stirrar upp i skyn bortom miljardbyggena och ser bergen som fond, husen uppkastade överallt nedanför. En bild man gärna bränner in på näthinnan ett tag, så vackert att det nästan är svårt att ta in.

Det sägs att Vegas är sjukt, men jag vill nog påstå att Monaco är ett mer skruvat ställe.

Mitt sug efter såväl skriva här som att spela poker de senaste veckorna har varit noll och fimp. En av mina bästa vänner råkade för en tid sedan ut för en olycka till den milda grad att jag var säker på att det skulle bli dags att säga hej då. Nu blev det inte så, min vän P4 har än en gång visat att han har ett fighterhjärta större än hos någon annan jag har träffat. Han har den längsta och tuffaste av resor framför sig, men vi är försiktigt positiva. Han har ett liv som elitidrottare i bagaget, och han vet bättre än de flesta att om man har ett bra team i ryggen kan man helt fokusera på tävlingen i sig. Nu är det vi kring honom som får vara teamet, och han får koncentrera sig på att vinna sitt livs lopp.

P4 har har tagit devisen att vara bäst när det verkligen gäller till en helt ny nivå, och jag lovar att aldrig räkna ut honom igen.

På tal om podcast gillar jag skarpt Filip och Fredriks bidrag till det formatet. Att leverera  tre år med den kvaliteten är imponerande. Hur som, i ett avsnitt pratade de om frasen ”I huvudet på” och tanken de lade fram var att man inte kan göra en sådan inblick på vem som helst. Det är en speciell personlighetstyp som lämpar sig för den typen av intervjuer. Jag är helt med på det, och menar att man absolut kan applicera detta även på pokervärlden. Vissa spelare och profiler lämpar sig bättre än andra. Typiska I huvudet på-människor i min bok är Björn Isberg, Shahin Baharan, Mats Gavatin, Erik Friberg och William Thorson.

Chris Björin, Johan Storåkers och Anton Wigg är det inte. Därmed inte sagt att det inte går att göra intervjuer med dem. Chris Björin står extremt högt upp på min önskelista över längre intervjuer, och Anton är ett av de proffsigaste intervjuobjekt pokersverige har. Det handlar dock om en annan intervjutyp än I huvudet på. Det här är ingen kvalitetsstämpel på nåt sätt, det är en fråga om personlighetstyp tror jag. Anyhow, jag stal skamlöst upplägget och tänkte att jag då och då ska dunka ut en intervju på temat här på bloggen. Därav min text om LIs Håkan Hallstedt härom dagen.

Då jag egentligen aldrig pratat mer med Hallstedt än att vi sagt hej på någon branschtillställning ville jag få en bild av personen som åtminstone på pappret har mest inflytande över att säga bu eller bä om vad som är lagligt i Poker-Sverige idag. En februarifredag lade jag mitt övriga jobb åt sidan, satte mig i bilen, och styrde kosan mot Strängnäs där Lotteriinspektionen har sitt fäste. Efter att Håkan sagt ja till en intervju kom han med förslaget att vi skulle ses på hans jobb, något som lät både lockande och – det ska erkännas – en smula skrämmande på ett lite diffust sätt.

När jag fick se myndighetsbyggnadens strikta uppenbarelse kunde jag ändå inte låta bli att skratta till. Vägg i vägg ligger nämligen Polismyndigheten i Strängnäs. Mycket passande, med tanke på de tillslag som gjorts i poker-Sverige de senaste åren. När Håkan tagit emot mig, försett mig med en kopp kaffe, och placerat mig i en stol säger han emellertid med ett leende att ”vi var här först. Polisen kom sen.”

Håkan Hallstedt kom till posten som överste chef för Poker-Sveriges – möjligen med konkurrens av Skatteverket – minst populära statliga institution, via Hovrätten i Göteborg, Regeringskansliet och Allmänna Reklamationsnämnden. Han har en domarutbildning i ryggen, och började banan på LI som chefsjurist innan han efter en avstickare till Granskningsnämnden tog över som Generaldirektör.

”Som myndighetschef har jag ett uppdrag från regeringen att driva myndigheten i enlighet med de direktiv som ges.” säger Håkan angående det uppdrag han har fått. ”Som myndighetschef har man egentligen inte något utrymme, och man ska inte heller lägga sig i politiska ställningstaganden. Det handlar om att driva kärnverksamheten på det sätt som är bestämt.”

”Jag tycker att jag står ganska nära” säger Håkan som svar på min följdfråga om hur nära han står myndighetens officiella hållning i spelfrågor. ”För oss handlar det om att arbeta med tillståndsgivning och tillsyn. Sen är väl den andra frågan vilket system vi ska ha egentligen, och där kan man naturligtvis diskutera vad som är bäst. Nu har riksdagen sagt att det är det här som gäller, och jag är fullkomligt medveten om att många – inte minst i just riksdagen – jobbar för en förändring.”

Håkan själv är precis som en stor mängd av de svenska pokerspelarna inte heller nöjd med det regelverk som existerar idag, och som styr hur man får arrangera spel om pengar.

”När Jan Nyrén presenterade sin spelutredning sa vi i vårt remissvar att det finns mycket som talar för ett licenssystem. Under alla förhållanden måste i alla fall lagstiftningen moderniseras. Som det ser ut nu är det klara brister; lagstiftningen bygger på grunder från 1939, även om det har gjorts vissa småjusteringar. Det är alldeles uppenbart att oavsett om man vill behålla något som ser ut som idag eller om man vill ha ett licenssystem så måste man gå in och modernisera. Det råder det ingen tvekan om.”

Håkan riktar också en tydlig uppmaning till de som förordar ett licenssystem istället för det existerande monopolet.

”Jag tror också att man ska vara noga med att påpeka att ett licenssystem i sig inte är någon garanti för att man kommer att tillåta pokerklubbar. De som väldigt gärna vill ha ett licenssystem ska nog inte per automatik utgå från att de kommer att kunna anordna pokerspel själva. Det är egentligen två skilda spår, licensiering för större privata aktörer respektive privata pokerspel. Om man vill ha ett annat system än det existerande tror jag det är viktigt att argumentera och framföra förslag för hur det skulle kunna se ut, att presentera olika alternativ som beslutsfattarna kan ta till sig. Det är bättre än att bara skrika att det nuvarande systemet är åt helvete.”

Håkan tror dessutom, till skillnad från flera andra röster i debatten, att pokerkollektivets röst visst skulle kunna påverka.

”Jag tror inte det finns någon quick fix, men får man rätt kanaler, en sansad debatt och realistiska förslag vore det dumt av beslutsfattarna att inte lyssna. Sen är det som med allt annat att det är ett långsamt gnagande om man ska få till en förändring. Det skulle kunna vara lobbyverksamhet i form av tidningsartiklar och liknande. Många bäckar små som kan leda till effekt. Jag tror det måste bli en debatt som bygger på realistiska förväntningar och konkreta förslag.”

Han fortsätter med att exemplifiera några av de saker som han upplever som de största hindren för en snabb förändring av den svenska spellagstiftningen.

”Det finns en massa dimensioner i omregleringen – jag vill inte kalla det avreglering, det är fel ord – då den svenska marknaden är lite svårare än många andra eftersom det finns så många olika intressen som är inblandade. Hästarna är ett exempel. Hade vi inte haft den svenska hästsporten och det upplägg vi är vana vid hade det kanske varit enklare att köra ett licenssystem. Där finns det emellertid en helt annan kulturell och traditionell syn på spel, och de intäkter som ATG levererar tillbaka till hästsporten är stora. I ett licenssystem, och med de återbetalningsmarginaler som råder i en ren business-situation blir det inte alls samma nivå på återföringen av medel. Till spelarna ja, men inte till hästsporten. Det är en ekvation som måste lösas, och det är inte helt lätt.

Sen har Sverige stora och aktiva folkrörelser och organisationer som idag är skattebefriade, och det är så klart inte givet att man kan fortsätta ha vissa aktörer som är skattebefriade medan andra på samma marknad inte är det i ett licenssystem. Det lär EU säkert ha synpunkter på.
Det här är bara några exempel på hur komplext detta är.”

Håkan hymlar därmed inte alls om att det långt ifrån bara är den omtalade folkhälsan som motiverar det svenska spelmonopolet.

”Man skulle göra våld på sig själv om man sa att det inte handlar om pengar också” konstaterar han utan tvekan. ”Det är uppenbart att det ger intäkter till de här ändamålen, det kommer man aldrig ifrån. Sen ligger det givetvis också sociala skyddsändamål i bakgrunden. Man brukar ju säga att ett icke-kommersiellt bolag kan ta andra hänsyn än ett kommersiellt. Jag tror att det stämmer, men sen är ju frågan var gränsen går i avvägningen mellan pengar och sociala frågor. De statliga bolagen och de privata aktörerna träter ju alltid om vilka som är bäst.

Nu har ju i alla fall ATG fått nya restriktioner av regeringen när det rör deras marknadsföring. Sen bygger mycket på självreglering; Svenska Spel kan ju vidta åtgärder utan att det finns någon direkt bestämmelse som säger att de är tvingade att göra det.”

Min intressesfär i Lotteriinspektionens verksamhet är tämligen tydligt avgränsad till poker, i synnerhet livepokern även om det finns saker inom onlinepokern som också verkligen är värda att diskutera. Håkan menar att diskussionen om livepokern har tappat en del dimensioner, och att en del saker också har missuppfattats när det kommer till de tillslag som gjorts och de efterföljande rättsprocesserna.

”Kortspel om pengar kräver tillstånd. Där är inte heller den omtalade skicklighetsfrågan speciellt avgörande, utan det står att slumpen inte behöver vara den dominerande faktorn. I de större turneringar som det varit så mycket liv om har åklagaren i en del fall valt åtalspunkten dobbleri eller till och med grovt dobbleri, och då är du inne på ett helt annat regelverk. Det är en ganska ålderdomlig paragraf som kom till när folk satt och spelade i mörka källare med tät cigarrök kring sig. Det är ännu ett av de ramverk som fortfarande lever kvar.”

Jag frågar Håkan om han upplever att lagstiftningen kring kortspel om pengar är oklar.

”Om man bortser från det här med dobbleriet tycker jag att det är rätt så klart så till vida att vi har ett tillståndskrav. Sen finns det så klart alltid borderline-fall, men jag tror att det här är ganska solitt. Vad gäller dobbleriet är det uppenbart att det är väldigt svårt att få folk fällda för det.”

Det som slår mig är att Håkan Hallstedt skickligt undviker att lägga några personliga värderingar i tolkningen av lagen kring spel, mer än konstaterandet att systemet är föråldrat. Han medger också att det är lätt att man drar alla aktörer över en kam, i bilden av dem.

”Det handlar väl om det historiska och föråldrade synsättet. De som inte är inne i det här ser det nog ofta som lite skumraskverksamhet, och att de som spelar håller till i mörka källare. Det är ju en fråga om information och kunskapsuppbyggnad.”

En uppfattning jag har haft är att Lotteriinspektionen låtit klubbar som skött sig i fråga om att hålla sig borta från höga cashgames, kriminell kundkrets och alkoholförsäljning vara i fred i högre grad än andra aktörer. Antingen på grund av att de inte utgör något större problem, eller på grund av att LI anser att rättsläget i de fallen är för osäkert. Detta är dock något som myndighetens generaldirektör invänder mot.

”Vi sållar inte bland klubbarna. Kommer vi på någonting där det pågår mycket snack, eller till och med reklam, så polisanmäler vi det regelbundet. Vi sitter inte och väljer ut några aktörer, vi har sällan underlag för att göra sådana bedömningar. När det sedan landar hos polisen ska de prioritera frågan i förhållande till annan brottslighet, och sen ska de känna att de har på fötterna om de går in. Det finns ju en utredningsdel att ta hänsyn till. De behöver ju ett underlag för till exempel husrannsakan i form av spaning och annat.”

Håkan säger att han så klart inte vill gå in på hur man ska undvika polisen, men medger att ju mer reklam som görs desto större är sannolikheten att man kommer att åka dit. Han berör också de ibland ganska stora polisinsatser som varit i samband med att man gått in på en klubb.

”I vissa fall är det nog motiverat, om de inte vet vad de ska möta. Men det är klart att det ser konstigt ut när det är en mer ordnad klubb.”

Håkan tycker också att bilden av myndighetens inflytande är lite missvisande när det kommer till möjligheten att få arrangera pokerspel.

”Det utmålas ibland som att vi sitter och bromsar för att vi inte tycker om poker. Att det skulle finnas en möjlighet att få tillstånd, men att det är vi här som sätter stopp. Det är en vantolkning av stora mått, jag personligen tycker att poker är väldigt trevligt. Det är lagstiftningen som är utformad på det här sättet, och den kan jag inte rucka på ens om jag skulle vilja. Vi är inte ute efter att jävlas med pokerkollektivet, hindren har helt andra grunder.”

Håkan är givetvis väl medveten om att Lotteriinspektionen i många spelares och än mer arrangörers ögon är den stora fienden, och säger sig även ha en viss förståelse för det.

”Ur en aspekt kan jag så klart förstå det. Det är klart att det uppfattas som att man jävlas med folk om man säger att de inte får syssla med saker som är roliga. Jag kanske är en för dålig pedagog för att förklara problematiken, för jag vet inte riktigt hur man ska komma förbi det. De flesta är ju överens om att det behövs en stark tillsynsmyndighet som har koll på att regler och ramverk följs.”

Precis som Håkan sade tycker han om poker, och spelar även en smula själv.

”Jag spelar i slutet sällskap, med släktingar och vänner vid tillfälle. Det är inga höga insatser, men jag tycker att det är väldigt utmanande. Sen ska det väl erkännas att jag inte är något proffs, men tur är väl det” ler Håkan. ”Sen finns det ju ett problem för mig, som gäller alla oss som jobbar här. Vi utbildar vår personal regelbundet, och ska man reglera spel bör man veta hur det fungerar. Samtidigt kan ju inte jag gå och sätta mig på Casino Cosmopol och spela en pokerturnering när jag är ansvarig för tillsynen. Det skulle se väldigt illa ut.”

Det finns ingen regel som säger att myndighetens personal inte får spela på det statliga kasinot, men det är inte heller problemfritt menar Håkan. I tjänsten kan kontrollanter spela anonymt, men privat blir det ju ett problem om man skulle vinna något. Risken finns att anklagelser skulle uppkomma om att man har manipulerat systemet i någon form. I andra länder finns just därför ett sådant förbud mot att tillsynspersonal spelar, även privat. Håkan säger att han tycker att det kan finnas ett visst fog för en sådan regel, ur ett förtroendeperspektiv. Mot det står faktumet att det är bra att väl känna till hur spelen man arbetar med fungerar.

”Vi ställer inte upp i SM men vi vet hur det fungerar” skrattar Håkan. Följdfrågan från min sida är givetvis om Håkan önskar att få chansen att spela SM eller någon annan stor turnering.

”Jag skulle nog inte dra mig för det om möjligheten fanns. Jag är väl dessvärre säker på att min framgång inte skulle vara så stor, men det är inget snack om att det skulle vara kul att få prova.”

En sak som Håkan Hallstedt fått viss uppmärksamhet för i vår bransch är att han har en egen men publik blogg, som inte på något sätt speglar Lotteriinspektionens ståndpunkter i spelfrågor.

”Nej, jag har varit noga med det. Jag tycker man måste vara tydlig med det gentemot eventuella läsare. Bloggen startade jag för att jag tidvis tyckt att det diskuteras väldigt lite spel. Det är ju ändå ett ganska stort marknadssegment som berör många människor. Det känns som att debatten har varit lite i avsomnande. Jag tänkte att jag skulle göra ett försök att hålla lågan vid liv med min blygsamma blogg.

Jag menar inte att jag gör en massa politiska uttalanden på bloggen som jag inte står för, det är mer ett sätt att försöka hålla diskussionen igång. Ett allmänt filosoferande utan att gå in på enskildheter. Allt där skulle jag i och för sig kunna säga som myndighetschef också, problemet är väl mest att Lotteriinspektionens web och de kanaler vi använder inte lämpar sig för allmänt filosoferande. Det finns inget bra forum för det.”

Som portalfigur för myndigheten är det för det mesta Håkan Hallstedt som får personifiera ”motståndarsidan”. De som följer med i debatten vet att bloggosfären och forumen ibland kan rendera rejält hårda ord mot de inblandade. Håkan följer väl med i vad som skrivs, både om scenen i allmänhet och om honom själv.

”Pokerkollektivet kan ibland hamna på en debattnivå som jag kan tycka är lite konstig. Jag har själv blivit kallad för både Hitlers hejduk och annat. Det kanske är en del av jobbet, och samtidigt är pokerspelarna tillsammans med travspelarna den användargrupp som syns och hörs mest för oss. Det tyder på ett engagemang, och en vilja att driva och diskutera frågorna. Jag tycker att det är ganska livgivande, även om jag ibland önskar att nivån skulle hållas mer över livremmen.”

Håkan säger också att han finner ett privat nöje i att läsa spelbloggar, utöver själva yrkesaspekten.

”Jag tycker att det är jättekul. Den delen är nog mer ett privat intresse, än något jag gör i tjänsten. Jag tror att man skulle kunna distansera sig rätt mycket, och sätta på både hörselskydd och ögonlappar, och klara sig ändå, men för mig är det viktigt att så långt som möjligt veta vad jag pratar om. ”

Vår tid börjar rinna mot sitt slut, och jag ber Håkan om en personlig gissning om vi kommer att få se någon betydande förändring av den svenska spellagstiftningen inom rimlig tid.

”Det är två dimensioner i den frågan. Dels har vi ett parlamentariskt läge där till synes alla är överens om att man vill ha till stånd en förändring genom ett licenssystem, vänsterpartiet undantaget. Det finns alltså ett stort tryck där, men det måste också komma till uttryck på något sätt, och det är väl så att spelfrågan inte står överst på politikernas dagordning och är inte på något sätt en valvinnare.

Sen har vi också diskussionerna i EU om det svenska systemet. Riksrevisionen har sett över vårt system och kommit med viss kritik, och departementet har svarat och sagt att det kommer att komma ett förslag innan nästa val. Vi vet dock inte vad det blir för förändring, och om det är någon form av ”revolution” i form av ett licenssystem eller om man kommer att finputsa det gällande systemet. Ärligt talat vet jag inte vad de har för agenda. Jag har hört snacket om en förändring sedan jag kom hit, men än har inget hänt. Jag tror man måste sätta den frågan på agendan. Spelbolagen och vissa politiker ger en röst åt de stora aktörerna, men landbaserad poker i klubbform har inte så många representanter.”

En timme i Håkan Hallstedts sällskap går fort, och även om han fortfarande för mig kommer att få representera ett föråldrat och orimligt system, har jag respekt och sympati för honom som person. Min inställning till reglerna kring spel om pengar har inte förändrats, men jag har fått en mer nyanserad bild av en av personerna som verkar inom de ramar som nu gäller. För mig är inte Lotteriinspektionen det stora problemet, utan det ramverk de fått. Jag upplever att Håkan är en människa med goda intentioner, och ett stort mått av förnuft. I en framtid med ett bättre regelverk tror jag att han skulle bli en omtyckt röst i pokerkollektivet.

”You call, gonna be all over, Baby”. Scotty står upp, tar en klunk öl till, och tittar på Kevin McBride.  Synen kommer, Bride spelar den kåkade brädan, och springer rätt in i Scottys högre kåk. Där och då skapades en av pokerhistoriens mest episka händelser, till stor del tack vare Scottys spontana oneliner. Efterspelet är det däremot klart färre som känner till.  Scotty har uppnått vad lejonparten av världens turneringsspelare bara kan drömma om, han är världsmästare i poker. Han är dollarmiljonär. Vad skulle du själv göra direkt i ett sånt läge?

De flesta av oss skulle festa som om det inte fanns någon morgondag. Sen faller det sig naturligt att man ringer någon, speciellt om du har nära och kära på andra sidan jorden. Scotty är inget undantag. Han lyfter luren och ringer sin bror Dung i Vietnam. Familjen Nguyen kommer från fattiga föräldrar, hela storyn har en klassisk underdog-dramaturgi, och när brodern ringer från sitt nya hemland och säger att han lyckades, han nådde toppen, är det inte bara en triumf för Scotty själv. Det är en seger för en familj, en seger som för oss tämligen lyckligt lottade medelklass-svenssons är näst intill omöjlig att föreställa sig.

Vad gör Dung? Tja, han blir ungefär precis så exalterad som det kan förväntas. Även i Vietnam börjar en rejäl fest, och Dung drar runt och berättar för alla han kan komma på att hans bror blivit världsmästare i poker. Att hans bror lämnat fattigdomen och lyckats. Någonstans där brister uppmärksamheten hos Dung, möjligen om än bara för en sekund. Alkohol? Upprymdhet? Trötthet? En kombination av flera av dessa byggstenar under en kväll han aldrig mer kommer att få uppleva? Omöjligt att säga, men bilen träffar Dung som dör omedelbart. På ett ögonblick har Scottys miljonkorthus fallit ihop i en ruin.

Det är snart 15 år sedan Scotty Nguyen vann WSOP main event. Sedan segerkvällen har han inte burit sitt vinnararmband en enda gång.

Den här killen kommer dock inte tillbaka. Så småningom dyker floor upp, och börjar racka upp den frånvarande spelarens marker. Övriga deltagare protesterar, speciellt S,som hade donerat friskt till stacken som just nu var på väg bort. ”Han kommer tillbaka” invände församlingen. ”Nej, det gör han inte”, säger Floor lugnt och fortsätter racka marker. ”Han ringde och bad oss ta bort stacken”.

Spelarna är, förståeligt nog, rätt jävla irriterade på det här oskicket. Att hit’n'runna i den här miljön ger dig snabbt dåligt rykte. Hur som, spelet fortsätter, och S fortsätter blöda pengar. Upprepade gånger får han gå iväg och hämta mer, oklart var han kan plocka fram den typen av summor i cash på så kort tid, men pengar kommer i alla fall.

Åtskilliga timmar senare bryter solens strålar Vegas Skyline, och vår samling börjar mer och mer frekvent beröra ämnet om man ska avsluta sittningen. Nästan ett dygn i spel börjar göra sig påmint. DÅ öppnas dörrarna till highstakesrummet, och J stiger in. Fräsch som en nyponros, utvilad och med en Starbuckskaffe i handen. Irritationen bland de övriga är påtaglig, men J ursäktar sig svepande och köper in – standardinköp, inte det han lämnade bordet med åtskilliga timmar tidigare.

Efter någon halvtimme har J plockat av S ännu en betydande summa pengar, och en del även från andra donatorer. Han är grisplus. Igen. Nu reser han sig åter igen upp, och ursäktar sig. Någon undrar med klar syra i rösten om det är ännu en smitning på G, men J bedyrar att så inte alls är fallet. Han säger att han dessutom lämnar kavajen på stolen som en gest att han kommer tillbaka inom kort.

Spelet fortgår, och efter ett tag kommer Floor och tar kavajen. ”Låt den hänga”, säger de sittande. ”Han kommer tillbaka”.

”Nej, det gör han inte. Han har ringt igen” säger Floor och börjar racka upp markerna.

Sagt och gjort, jag släntrade ner. Det vore att överdriva en smula att säga att mitt liv förändrades där och då, men sant är att den kvällen satte outplånliga spår hos mig. Framför allt när det gäller mina musikpreferenser. På scen har man smällt upp alldeles för många musiker, och det lät inte som något annat jag hade hört tidigare. Eller jo, det var ju faktiskt en skamlös ripoff av The Clash, med massor av kärlek adderat och ungefär en miljard andra influenser inblandade. Kanske var det inte så originellt som jag vill minnas det, men energin! Jag kan fortfarande känna den energin när jag tänker tillbaka.

Min vän Christer sammanfattade det bäst: ”Som om sju personer står och skriker i munnen på varandra under komp, och det låter fortfarande bra”.

Anders Wendin blev några år senare omåttligt mycket större inom Sveriges gränser under artistnamnet Moneybrother. För mig är han fortfarande en vårt lands rockhistorias coolaste och bästa sångare, men framför är det i hans roll som frontman i Monster. Senare har bandet sagt i intervjuer att de var i konstant konflikt, att det var en ständig intern kamp. Det kanske är en del av förklaringen till det som skapades i mötet mellan dessa musiker? De gick sedan åt olika håll. Saxofonisten Viktor Brobacke blev en återkommande gäst i Björnes Magasin, sjukt men sant. Gustav Bendt startade Club Killers i Stockholm.

Monster gav mig inte bara en insikt om hur förbannat bra livespelningar kan vara. De ledde mig vidare till nya upptäckter inom musiken, men fortfarande är det just det här bandet som ligger mig närmast om hjärtat. Trots en allt för kort karriär, och ganska få skivsläpp. Även om de gjorde sig bäst på en scen, hade de faktiskt förmågan att fånga den där gnistan även i studion. Fullängdaren ”Rockers Delight” håller jag som den bästa svenska platta som gjorts, även om jag tvingats rannsaka den hållningen upprepade gånger i mitt liv. Jag återvänder dock dit gång på gång. Det här är fulländat.

Istället för att ge er ett klipp av Monster, tänkte jag bjuda på ett ögonblick där Anders Wendin gästar bandet Thieves. Bakom namnet döljer sig inga mindre än The Hives, och låten de kör är en tolkning av Monsters ”God Knows My Name”. Det ger en hint om hur Monster lät live.

Sen var det det här med lakanen. ”Packa lakan” hade jag sagt. Det innebar att någon dök upp med ett underlakan och inget mer. På min tid var lakan ett samlingsbegrepp för lakan, påslakan och örngott, men tiderna förändras uppenbarligen.

Vår gemensamma gathering för proffsbloggare och moderatorer hade redan från början fått en något tveksam start, efter ett flertal felkörningar. Till slut hade vi dock hittat fram till den vintersömniga stugbyn och checkat in. Konstaterade snabbt att det inte var stort, och att det nog var tur att vi inte blev fler än fem. Annars hade det blivit rejält trångt. Snabbt fram med badmunderingen och stegar iväg mot äventyrsbadets entré. Redan när vi skjuter upp dörrarna inser vi att något havererat i planeringen. Kön ringlar från kassorna och ut på vägen. Vi pratar några hundra personer. Det visar sig att det är något kändisjippo. Fuck my life.

Killarna förser sig med något som inte är top of the line av hamburgermenyer men det håller dem i alla fall sysselsatta ett tag medan jag promenerar bort till kassan. Jodå, vi skulle kunna få squeeza in oss på pågående sittning på relaxen OCH smita före i kön i så fall. Väl värt pengarna. När vi bytt om och kommit ut i relaxen inser vi att avdelningen mer är någon sorts bad-bar. EN jävla bubbelpool på alla gäster. Vi kör i alla fall ett dopp, ett par öl och lite bastu innan vi lämnar rip-offen och återvänder till stugan.

Resten av kvällen spenderas med ett homegame enligt modellen ”kan det förklaras, kan det spelas”. Att redogöra för reglerna ens i ett par av spelen skulle ta för lång tid här, så jag spar det till kommande bloggposter. Vi kan sammanfatta det med att jag sprang som Usain Bolt tills jag lyckades slå ut en full kaffekopp i knät på Koivulainen. Karma var snabbt på plats, och resten av kvällen var en kökkenmödding av korttorka och dåliga beslut. All-in-all var det ingen katastrof, två inköp back var billigt för kvällsnöjet.

Givetvis dedikerade vi kvällen till att ge pojken lite bildning, och plöjde igenom Pokerlandet. Han var inte helt imponerad.

Värt att notera var att de första tre svenskarna jag sprang på på min resa inte alls skulle spela poker, även om slutdestinationen även för dem var Bahamas. Två skulle till Freetown och svetsa ihop en lyxkryssare och den tredje skulle hälsa på en vän som bodde där nere. Pinsamt nog är namnen på dessa tre herrar helt bortblåsta, men du norrlänning som satt bredvid mig London-Miami ska ha ett stort jäkla tack. Sällskapet var som en Zoloft för själen och min flygskräck. Sällskap är guld värt i såna lägen.

Pokern under PCA var väl inte jättemycket att hänga i granen för svensk del, trots en sidoeventseger av doldisen Henrik Eide och två finalbord av Ramzi Jelassi. Få svenskar på plats, och inga som nådde topp 40. Jag har sagt det förr, och kommer fortsätta älta det. Kortspelet är ytterst sekundärt i mitt jobb, det handlar om fenomen och än mer mötet med människor.

Anders och Gabbe

Jag träffade många nya fascinerande bekantskaper. De tre västkustkillarna Anders, Gabbe och Arnand hade köpt sig en segelbåt i Miami och seglade runt i Västindien. Som av en slump hade de hamnat i Nassau samtidigt som touren drog igenom, och precis som många andra fastnade de för det stora maskineriet. Dessutom tyckte de att det var kul att få se en del svenskar på andra sidan jorden. Det tyckte jag med, och uppfriskande att träffa ”icke-poker-människor” in the middle of låtsasvärlden. Du kan läsa om trions äventyr på den egna resebloggen. 

Uppsalabon Alex var på plats för att ta emot ett välförtjänt armband för en WCOOP-seger, och han och flickvännen Sanja inkorporerar jag gärna på listan över nya vänner! Gamle tourkamraten Jesper var trevligt att återse, och denna gång fick jag även stifta bekantskap med hans bror Jens. Via dem sprang jag också på den ”pensionerade” MMA-fightern Heath Herring, som med sin ändlösa ström av anekdoter ständigt lockade till skratt.

Nu är jag hemma igen, och funderar över kommande äventyr. Det lär inte stå på förrän jag är på språng igen, frågan är nu bara var.

Arbetet med att följa en av världens största pokerturneringar bryts av med en rökpaus då och då i solen, där man småspråkar med branschkollegor, turneringspersonal och pokerspelare.

När spelet bryts går jag upp till mitt temporära hem, ett väl tilltaget hotellrum med glasdörrar ut mot balkongen som på nionde våningen vetter ut mot marinan. Sceneriet hade kunnat vara hämtat ur vilken resebroschyr som helst. Jag har sagt det förr, och jag kommer att säga det igen: jag har världens bästa jobb. Jag älskar inte varje minut av det, men variansen är snuskigt liten när det kommer till arbetsglädje. Kortspelet är sekundärt; det är platserna och framför allt mötet med människorna som ger mig energin.

Sen slår man på datorn, och får ett meddelande från andra sidan planeten.

Det enda minuset just nu är att de jag älskar mest av allt är ett halvt jordklot bort. Solen förmörkas något när den man helst vill dela den med inte finns här. Nästa vecka återvänder jag hem som en vinnare, lämnar något bra och kommer till något fantastiskt.