“The Winner is Men “The Master” Nguyen

Inga kommentarer » http://valterego.se/blog/the-winner-is-men-the-master-nguyen/trackback/

Tolv dagar har flugit fram här i Las Vegas, och jag har varit iväg från Rio Hotel & Casino tre gånger. Det i sig är en smula sjukt. Undrar om man ska pallra sig upp i morrn och kolla hur Rios poolområde ser ut?

Det är tyvärr så att jobbet blivit avsevärt mycket tråkigare och svårare att utföra på grund av WSOPs riktigt pajjiga mediaregler. Det blir mycket mer hänga i mediarummet då vi har svårare att nå borden. Tursamt nog är det gott om sköna människor att prata med på plats här, och det känns som om man börjat umgås mer med sina “konkurrenter” de senare dagarna än i början då man i princip levde på turneringsgolvet.

Jag ska jobba klart här (stora saker är på väg att hända, med William Thorson som en av 30 kvarvarande spelare i World Series Of Poker Main Event). Sen ska jag åka hem, sova två dygn, och sen får ni ett rejält resereportage.

Det ska bli grymt skönt att komma hem, börjar sakna familjen larvigt mycket. Hur som helst har det varit en tokintressant upplevelse att få se Las Vegas, och i synnerhet World Series Of Poker.

Hörde btw en riktigt rolig historia. För er som inte är inne i pokerbranschen finns det en spelare som heter Men “The Master” Nguyen, som har shitloads av vinster i bagaget. Tyvärr är hans rykte också befläckat av såväl fulspel som rejäla fuskanklagelser.

Under en turnering här i Las Vegas hade tydligen strömmen gått, och det blev tokmörkt i lokalen. Plötsligt hörs någon skrika: “And The winner is Men “The Master” Nguyen!”, innan lyset tändes igen.

Ta-ta for now!

KRISTIAN OBBARIUS: “Jag är egentligen inte jätteintresserad av turneringar”

Inga kommentarer » http://valterego.se/blog/kristian-obbarius-jag-ar-egentligen-inte-jatteintresserad-av-turneringar/trackback/

Kristian Obbarius är en svensk nätgrinder med några saker som gör honom tämligen unik. Den kanske mest utmärkande ska jag återkomma till om en stund, och istället beröra en annan av dessa saker.  Kuriosa måhända, men ändå både fascinerande och väldigt underhållande. Obbe som han kallas, figurerar nämligen på Youtube i ett klipp som har nära 4 000 visningar de åtta månader det legat ute. Hur kommer det sig? Jo, huvudsakligen beroende av att han hamnade på featurebordet under WSOP Main Event 2007. De flesta okända nätspelare som inte går extremt långt i turneringen gör sällan något bestående intryck, ens om de hamnar på det filmade bordet. Kristian Obbarius är dock, som jag tidigare nämnde, inte en i mängden.

Vi hittar Hevad Khan, mannen som främst är känd för att spela typ en miljard SitnGoes simultant online, i sen position med ett svagt ess på hand. Osvidat. Khan slår upp till tre stora blinds som förste man in i potten. Till saken ska också sägas att kommentatorerna har väldigt, väldigt roligt åt att det är ett tämligen namnokunnigt bord som råkat bli featurebord. Khan är stjärnan, det finns någon hygglig semikänd grinder, och en hög med nobodies. I princip. Några av dessa nonames muckar sina kort, innan turen är framme hos en kortärmad kille med bakvänd keps och solbrillor. Håll ögonen och minnet på honom. Det är nämligen hero i den här berättelsen. Han sitter lojt framåtlutat med huvudet i handen. Viker upp ena hörnet på korten, och tittar ner i två kungar. Utan att göra några stora åthävor tittar han upp en gång på Khan, och trycker utan ett ord in en rejäl reraise. Hevad funderar några sekunder, och ställer sedan in en stooor hög marker mot mitten. I princip innan han hunnit släppa stapeln, så gör hero en svepande gest, som en backhand över bordet. Allin.

Khan suckar några sekunder, och säger sen, något uppgivet. “Jag synar, jag synar.” Han suckar något när han ser vår hjältes hand, “Nice hand”, sitter kvar med huvudet i händerna under tiden att brädan ska fyllas. Hero står upp. En kung på floppen, och svensken vevar med armarna och skriker rätt ut när spänningen släpper. Hans set står. Här hade historien kunnat sluta, om det varit någon annan än vår hjälte som varit aktör här. Det är nämligen nu den riktiga historien börjar. En fot upp på vadderingen på bordskanten, sen följer en charad där hero agerar deep sea fisher och vevar in sitt monster. Jubel, skratt och applåder. Till och med en stukad Hevad Khan tvingas le.

“Det var en spontan idé. Den här killen hade kört med allihop vid bordet”, säger Kristian Obbarius om Hewad Khan, när vi sitter vid hans (Kristians, inte Hewads) köksbord och dricker te. “Jag tänkte när jag satt där, att när jag nu fick chansen med en bra hand, så skulle jag skulle ta honom bara. Att jag skulle ge tillbaka lite”.

Det gjorde han ju. Khan lär aldrig glömma den humoristiske svensken. Den händelsen tillsammans med två placeringar i pengarna i main event skriver in Kristian i pokerns historieböcker. Det är emellertid inte det som är det mest utmärkande hos den blonde killen i trettioårsåldern som sitter mitt emot mig och berättar om sitt liv i allmänhet och pokern i synnerhet. Det är istället det faktum att det är hans ord jag hör, men förmedlat genom en främmande människas röst, endast med uppdrag att förmedla budskapet. Bredvid mig sitter en man, vars namn tyvärr fallit ur mitt minne, men som arbetar som teckenspråkstolk. Detta faktum gör denna intervju till den både svåraste och mest avvikande jag gjort hittills, då jag haft som målsättning att teckna personliga porträtt av en människa snarare än en pokerspelare. Snabbt vänjer man sig dock av vid att reflektera över den främmande erfarenheten att det är en annan människa som förmedlar mitt intervjuobjekts tankar och åsikter.  Den stora skillnaden är måhända att denne tolk aldrig spelat poker i hela sitt liv, vilket medför att vi ibland får stanna upp för att räta ut frågetecken kring pokertermer och resonemang.

Foto: Fredrik Ivarsson / Poker.se

Kristian Obbarius är född döv, och mig veterligen den ende svensken med det handikappet med meriter från de internationella pokertourerna. Jag frågar Kristian om han tror att avsaknaden av hörsel ger honom ett handikapp i pokersammanhang.

“Nej, jag tror inte att det är så stor skillnad. Självklart kan jag missa lite information ibland, men jag ser ju mina kort, jag ser vad som finns på bordet. Jag ser vad som händer. De som sitter och pratar med varandra kan ju också avge information, och det kan avgöra för mig hur jag ska göra.

Om någon bara sitter helt tyst, kan man ju i vanliga fall försöka prata med dem för att få information. Det går ju inte med mig. Dessutom finns ju många som gör tabbar när de pratar, som säger saker eller låter konstigt och så.”

Det fascinerande är att det finns en subkultur inom subkulturen poker. Det finns en handfull pokerklubbar för döva i Sverige, bland annat min namnmässiga favorit Döv Mans Hand. Dessutom finns det en tour för döva pokerspelare på Irland, och en i USA. Kristian har vare sig han vill det eller inte, fått finna sig i att vara en förebild och en representant för dövkulturen i Sverige. Kristian berättar om att pokern bland teckenspråkiga handlar om umgänget, och att han fått mycket positiv respons på grund av sina framgångar.

“Det är ju mycket en social aspekt, döva som spelar poker. Många vill ju komma med i klubbar och spela, men det handlar främst om att träffas och ta en öl och spela kort. Det är aldrig några höga summor på de klubbarna, det handlar om någon hundralapp eller så. Sånt tycker jag är roligt.

Jag är den ende döva som har slagit igenom på hög nivå. Är jag med i någon turnering, så får jag uppmärksamhet bland andra döva. Jag har bland annat blivit inbjuden till Irland, och komma dit och spela med dem i deras turneringar.”

Trots att Kristians rubriker och relativa namnkunnighet för oss pokerspelare är helt förknippad med turneringsspel är det ändå kontantspelet som är hans bröd och smör. De internationella gästspelen har närmast kommit som resultat av framgångsrikt satellitspelande här och där. Men någon karriär som turneringsproffs verkar han måttligt sugen på.

“Turneringar spelar jag ju mest för skojs skull, för att jag tycker det är roligt, och har jag tur ger det lite extrapengar också. När jag spelar cash game måste jag koncentrera mig hela tiden, där måste jag vara med.

Jag har spelat VM nu i tre år. Första gången placerade jag mig inte, då kom jag inte i pengarna utan åkte ut första dagen. Det är ju klart att man vill vinna, och tjäna riktigt mycket pengar. Sen har jag ju spelat någon EPT också. Det är 1-2 turneringar per år, det räcker för mig.

Jag är egentligen inte jätteintresserad av turneringar, att spela live. Det är ju så många hörande, och det kan bli svårt med kommunikationen då också. Men när jag sen kvalificerade mig till VM så tänkte jag att jag sitter med och tittar, och spelar som jag gör på Internet.”

Vi gör en paus för framdukandet av fikat, bestående av te och en hemlagad kaka, som visar sig vara väldigt sympatisk. Det är emellertid en smula att kasta pärlor för svinen att arbeta fram något ätbart åt mig, då jag är ganska liten i maten. I synnerhet då jag är fokuserad på något, som till exempel intervju. Kristian har också ursäktat det faktum att han inte kan bjuda på något kaffe då varken han eller sambon Sofia är några kaffedrickare. Från min sida finns inget att ta emot någon ursäkt för, tvärtom tycker jag det är en väldigt varm gest att bjuda en främmande människa på hembakt. Även om jag misstänker att Sofia stått för bakandet i det här fallet.

Jag förhör mig om det är okej att prata under tiden vi fikar, och efter klartecken frågar jag Kristian om han tyckte det kändes ovant att gå från nätpoker till livepoker på så hög nivå.  Nu är Kristian ingen total gröngöling när det gäller varken livepoker eller turneringsspel, ens i direkt kombination.

“Jag har spelat ganska mycket på casinot, och har vunnit flera turneringar där innan. Bland annat flera av deras reguljära med återköp. Jag besöker casinot någon gång i månaden, både för turneringsspel och för kontantspel. Jag spelar upp till 100/100 beroende på tillgängligheten på bord.”

Kristian berättar, i likhet med flera andra pokerspelare jag talat med, att han inte gärna spelar poker på klubbarna. Som läget och klimatet ser ut i Sverige idag tycker han helt enkelt att det är för riskfyllt. Han berättar dock att det finns ett par reguljära pokerklubbar i Örebro. Dessutom finns även en klubb för teckenspråkiga.

Jag har av naturliga skäl talat mycket om Kristians handikapp, livepoker och turneringar i den här texten. Vi lämnar dessa ämnen och backar bandet en smula för att få en mer balanserad bild av pokerspelaren Kristian Obbarius. Som jag tidigare nämnt är Kristian egentligen en utpräglad online-cashgamegrinder som snarare har turnerings-spelandet som ett roligt avbrott i vardagen. Kristian återfinns på ett par sajter på no limit-nivåer från 10/20 upp till 25/50. Kristian är dock ingen gammal räv som brunnit för pokern i många år, även om kortspelandet fanns i hans liv, utan halkade som många andra svenskar in på nätpoker via boomen som kom.

“Jag läste om Erik Sagström i en tidning för några år sedan, och såg att han hade vunnit många miljoner på poker. Jag har alltid varit intresserad av spel. Jag har spelat kort, black jack och såna saker. Sen när jag såg det här med Internetpoker så tänkte jag att jag har ju Internet. Jag har ju dator. Då kan jag väl kolla lite mer då, hur det ser ut och så. Så laddade jag ner klienten, och blev helt fast.”

Det här var 4 år sedan. De senaste 2,5 åren har Kristian livnärt sig på poker. Han berättar att det gick lite småhackigt i början, och det tog ett tag innan vinsterna och plusresultaten började infinna sig. Han menar också att han inte studerat så jättemycket litteratur kring spelet.

“Det är väldigt mycket självlärt. Jag läste en del så småningom. Först började jag spela, men efter något år ville jag utveckla mig, så då köpte jag lite böcker för att få in det teoretiska när det gäller pokern.”

Jag ber Kristian analysera sig själv som spelare, och fundera över vad hans största svagheter och styrkor som spelare är.

“Jag har massor av svagheter. Jag tiltar lätt, det är ju en svaghet. Det var värre förut, men nu så har jag i alla fall hyfsad kontroll på det. Mina fördelar är att jag är stark på att läsa vad folk har för kort utifrån deras beteende, och att kunna sätta det i relation till mina egna händer och kunna agera utifrån det. Där har jag inga problem, tycker jag. Ibland så avslöjar ju folk sig med vad de sitter på genom att signalera att det är något som inte stämmer. Jag kan inte riktigt förklara hur jag gör, men det finns där.”

Det märks att Kristian analyserat sig själv som spelare. Han funderar inte så länge innan svaret kommer, och det känns som om det är viktigt för honom, med den inställningen han har till pokern, att arbeta med sina svagheter. Idag förlitar sig Kristian mest på utbytet med andra spelare han har kontakt med för att utveckla sitt eget spel, framför allt då när det gäller onlinedelen.

“När jag spelar på Internet, i synnerhet då turneringar, så brukar jag dels byta erfarenheter och synpunkter efteråt med kompisar som spelar samma turnering. Dessutom brukar kompisar kolla när man spelar turneringar, speciellt när det börjar bli få spelare kvar, och komma med synpunkter. Man funderar ju ofta på hur man spelar, och då har jag bett att de ska kolla det och komma med åsikter.”

Kristian har självklart också aktivt sökt information och likasinnade på Internet, och där kommit i kontakt med de svenska pokerforumen. Hans relation och beteendeuveckling på pokerkommuniteterna liknar i mångt och mycket arketypen för nätgrinders i stort.

“Jag går in och läser de på flesta pokerforumen, som pf.nu och WSOP.info. Jag tycker att det bra att det finns forum, där man kan diskutera och fråga om man har funderingar. Även för de som är nya och funderar på att börja spela. Förut var jag mer aktiv och skrev ganska mycket, men nu är jag mer bara inne och läser. Jag skriver nästan ingenting numera.”

Det verkar - tyvärr, för forumens framtid - vara en väldigt vanlig utveckling bland dem som hållit på ett tag med sitt spel, och i synnerhet bland yrkesspelarna. De publika forumen blir allt mindre en arena för utbyte av spelteoretisk kunskap verkar det som.

Kristian berättar att han lever gott på pokern idag, primärt då av inkomsterna från cash gamet. En annan sak som gör att kontantspelet borde passa honom bättre än turneringspokern är han inte direkt är intresserad av att synas, Youtube-historien till trots. Kristian är nämligen redan ett känt ansikte bland tusentals svenskar.

“Jag är inte så jätteintresserad av uppmärksamhet. Det kan bli lite jobbigt. I Sverige bor det ungefär 10 000 döva, och här vet alla vem jag är. Är jag ute med kompisar så hälsar alla, “Hej Obbe, Hej Obbe”, säger de, “ska vi spela poker” liksom. Det kan bli lite jobbigt.”

Kristian ler en smula när han berättar detta, och det märks att det ändå är något av ett lyxproblem. Att han gillar att få en smula cred för det han gör, även om jag absolut tror att han uppriktigt menar att han inte är så jättemycket för uppmärksamheten. Dessutom är ju den andra delen av problemet att han gärna begränsar pokern till hem och casino.

“Ett tag jobbade jag som lärare, och när jag kommer hem vill jag inte tänka på jobbet, utan lämna kvar det på arbetsplatsen. Så fungerar det. Om jag är hos kompisar så vill jag inte prata poker, och höra om andras otur.”

Det här resonemanget säger rätt mycket om Kristian som person och hans förhållande till poker. Jag upplever att han ser det i mångt och mycket som en yrkesverksamhet, och har en väldigt seriös inställning till spelet. Samtidigt så är han avslappnad och distanserad och verkar inte leva poker 24/7 på det där smått obehagliga sättet som många andra grinders man stöter på gör. Där pokern nästan blivit en identitet. Leendet och skrattet är sällan långt borta för Kristian Obbarius. Han verkar tämligen nöjd med tillvaron. Även det är nog en viktig faktor i att vara framgångsrik i sitt spel. Att vara i harmoni.

I och med att han faktiskt är yrkesspelare och är beroende inkomsten så vet Obbe mycket väl att det handlar om att förhålla sig till varians och att ha tilten under kontroll. Preferenserna när det gäller spelform är också relaterade till försörjningen.

“Jag föredrar cash game, där man kan se pengarna komma in. Eller så ser man dem rinna ut, det händer ju tyvärr också. När jag jobbade som lärare, tjänade jag 16-17 000 efter skatt, men vill man leva på poker kanske man måste dra in 40-50 000 per månad, minst. Under det så fungerar det inte, då går det inte”.

En månad kan ju gå dåligt, men då får man ju ta från en månad som gått bra istället”.

När det gäller Kristian så känns han väldigt mycket som en yrkesspelare i det att pokern mer känns som ett arbete, om än ett man tycker väldigt mycket om, än en brinnande passion. Kristian berättar också att han tidsmässigt förhåller sig till spelet som ett arbete, när jag frågar hur mycket han spelar.

“Som en vanlig arbetare, det blir upp till 160 timmar i månaden ungefär. Ibland blir man ju jäkligt trött på spelet. Då händer det att man inte spelar nånting på kanske två månader, sen en annan månad kanske jag spelar 200 timmar på en månad. Mycket beror ju på känslan själv. Man kanske vill göra andra saker också.”

Kristian är med andra ord en högfrekvent spelare, som kan sitta långa perioder i sträck och hålla fokus på spelet. Gissningsvis är det inte till hans nackdel att han har en lång historik som idrottsman, med bland annat några landskamper för hockeylandslaget för döva på meritlistan.  Samtidigt så är ju grindpokern en tillvaro som blir tuffare och tuffare, Vad jag funderar på är hur länge man orkar och har lust att leva ett liv där pokern tar så pass mycket tid, och man är beroende av den som inkomstkälla?

“Det är inte lika mycket marginaler nu som förr. Jag tror ju inte att jag kommer att leva på det här i evigheter. Framöver kommer jag säkert att göra någonting annat, det tror jag. Kanske starta ett eget företag? Jag är ju en väldigt aktiv människa, så nånting kommer jag ju hitta på att göra. Men vad har jag ingen aning om. Det beror ju på vad som dyker upp, och som är aktuellt i framtiden.”

Bilden av Kristian som en aktiv person fick jag fort, genom att prata lite med honom över MSN, googla lite och läsa hans blogg. Det intrycket har inte försvagats genom att träffa honom och ta del av hans liv.  Engagemanget i andra aktiviteter bidrar möjligen också till känslan att poker bara är en pusselbit av många i Kristians liv. Andra är idrotten, lärarjobbet, och inte minst familjelivet med sambon Sofia. Vi kommer in på vikten av att ha något att engagera sig i vid sidan av pokern.

“Jag jobbar ju extra på Birgittaskolan, där har jag ju också det sociala livet. Jag har ju tränat i ett innebandylag här i Örebro också, och där fanns det inte någon som spelade poker. Det var jätteskönt. Där kunde man prata om andra saker; innebandy, och sport och så.  Dessutom kan ju Sofia nästan ingenting om poker, och det känns bra. Sen om man åker till utomlands för att spela, så brukar hon ju hänga med ändå.”

Sofia, Kristians sambo, är precis som Kristian en aktiv bloggare, även om det inte är poker som är ämnet när hon skriver. Kristians eskapader på pokerscenen då givetvis undantagna. Att Kristian bloggar om sitt pokerlive är en annan sak som självklart gör honom mer intressant som pokerspelare i mina ögon. Dessutom är han inte en av alla otaliga pokerspelare som bara rapar spelade händer och en kort och ointressant analys. Istället berättar han om upplevelser, känslor och händelser. Det är långt ifrån bara poker som avhandlas.

“Jag åkte till USA i somras, och det var ju många kompisar som visste att jag skulle åka och spela VM i poker. När jag väl var i USA så gick man in på hotellrummet, tog fram datorn och gick ut på Internet. Sen stack jag ut, var kanske borta i två timmar, och kom sen tillbaka till rummet. Då var det jättemånga som hade hört av sig och undrade hur det gick, och hur jag mådde. Det var massor som dök upp. Då tänkte jag att det är väl lika bra att börja blogga, om inte annat så för att spara tid. När jag väl började blogga blev det så mycket bättre, i och med mindre konversation på MSN och SMS. Det sparar mycket tid för mig, det gör det.”

Till skillnad från till exempel mig själv är skrivandet för Kristian ursprungligen inget självändamål, utan ett rent pragmatiskt resultat på ett problem. Det har emellertid utvecklats till något mer.

“Från början var det mest en praktisk lösning, men nu känner jag att det är ganska roligt. Jag hade ju tänkt att jag skulle stänga bloggen efter VM, men till sist så bestämde jag mig för att jag skulle fortsätta att blogga.”

Kristian berättar också att han använder bloggen som en ventil, för att skriva av sig saker. Han säger själv att han haft vissa problem att hålla tilten under kontroll, men att det blivit bättre. Måhända har skrivandet en del, om än marginell, i det? I vilket fall är jag glad att han fortsätter. Kristian Obbarius är en mångfacetterad person, representativ för Pokersverige i det att han är en av många nätgrinder som spelar ytterst framgångsrik poker utan att få några som helst rubriker.  Samtidigt är han unik genom sitt handikapp. Lägg sedan till ett par rätt imponerande turneringsresultat, en välskriven och personlig blogg, och fångandet av ett ögonblick på ett genialt underhållande sätt, så har du en spelare som skapat sig en egen plats i Pokervärlden. Det tror jag räcker rätt bra för Kristian Obbarius. Mer uppmärksamhet än han fått hittills tror jag varken han har intresse eller behov av. Däremot är jag personligen glad att jag uppmärksammat Kristian. Det är nämligen inte alltid de mest namnkunniga spelarna, som bär på de mest intressanta livsberättelserna.

//Erik Rosenberg

Tack till till Gdaily, Othello, Juggler, Totalfarsa och Fairgrove för korrektur och bullshit detection

Här hittar du Youtube-klippet med Kristian och Hevad Khan

Här hittar du Kristians blogg

PER HILDEBRAND: “Idag är det nästan omöjligt att starta upp något nytt!”

Inga kommentarer » http://valterego.se/blog/per-hildebrand-idag-ar-det-nastan-omojligt-att-starta-upp-nagot-nytt/trackback/

Ursprungligen publicerad 9 maj 2008

“Jag är Frikänd!”. Det är tisdagen den 29 april. Klockan är uppskattningsvis 11.10, och Per Hildebrand tittar upp från sin datorskärm med ett inte allt för litet leende på läpparna. Vi befinner oss på Pers kontor på företaget Connected Table. Förutom honom själv och undertecknad, är två av hans kollegor samt hustrun Linda närvarande. Även om utfallet måhända inte är någon större högoddsare kan jag inte låta bli att känna att det i alla fall känns en smula stort att få vara där, just då. Ett nytt kapitel i den svenska pokerhistorien har avslutats, åtminstone temporärt.

FOTO: Fredrik Ivarsson / poker.se

En kort stund senare sitter vi ned vid en av företagets produkter; ett så kallat Electable, ett elektroniskt pokerbord. Jag, Per och de två kollegorna spelar Play money cashgame mot varandra. Det tar säkert tio minuter innan jag inser två saker till fullo. Det första är att jag faktiskt sitter och spelar livepoker mot en av svensk pokers grand old men (om än elektroniskt och för lekpengar), och det andra är att panelen till höger om mig styr storleken på höjningarna, och därigenom är det inte fixed limit utan no limit vi spelar. Någon har uppenbarligen skrivit FISK i pannan på mig med bokstäver varje anständig pokerspelare från Dals Långed till Stuvsta kan läsa. Å andra sidan är min kvalitet som pokerspelare på den nivån att det inte är positivt förväntat värde för mig att bry mig om imagen.

Jag bryr mig mer om vad som tog Per Hildebrand hela vägen från de svenska mörkpokerborden och pokerbataljerna på travbussarna på åttiotalet, till en svensk rättssal där han i egenskap av koncernchef för ett stort sponsrande pokerföretag står åtalad för grovt dobbleri.

Vi sitter vid en soffgrupp i ena hörnet av kontoret. Även om det vore lätt att helt dedikera denna intervju till rättegången som följde den avbrutna turneringen i Grebbestad, så är min intention som alltid att försöka beskriva en svensk pokerprofil så mångsidigt som möjligt. Därmed är det kanske lika bra att börja från början.

Någon sa nämligen till mig en gång att om man ska skriva en bok om svensk poker så ska man börja med Per Hildebrand, för han “känner varenda jävel, och dessutom var han med från början”.  Per ler lite åt den beskrivningen, men korrigerar mig något.

“Det fanns väl egentligen en generation före mig, som jag kom in och ärvde. Man hade startat poker-SM, och det fanns några personer inblandade där.  Chris Björin var en av dem som var inne några år före mig. Men det är klart, jag har varit med ett tag, och jag var även den som arrangerade SM i poker under ett flertal år.

Vi hade ett pokerförbund även på den tiden, även om det inte var så organiserat som det är idag. Det var mest för att arrangera SM. Det här var lite innan min tid i och för sig, men man drev även då via en advokat frågan om vad man får göra och inte göra. Det här hamnade underst i myndigheternas hög hela tiden, så det var ju ingen som ville svara på någonting. De enda sätten var ju att provocera fram saker och ting.  Nu pratar vi mitten på åttiotalet, och jag kanske kom in omkring 1987-88.”

Det här är väldigt intressant. Svenska Pokerförbundet, det vill säga det förbund som idag är aktivt, har nyligen lämnat in en stämning mot Svenska Spel, angående rätten att använda namnet Poker-SM. Förbundet menar att man ärvt rätten att arrangera SM från dem som tidigare arrangerade mörkpokermästerskapen, då främst med Martin De Knijff som individ att personifiera arrangörshistoriken. Per Hildebrand menar dock att arvsrätten funnits där som en del i traditionen långt tidigare.

“Det är väl egentligen så att först var det förbundet, och sedan blev det väl lite mer löst spritt för vinden. Efter det var det väl egentligen jag själv som arrangerade poker-SM i några år, även om jag hade personer som hjälpte mig. Jag körde fyra, fem år.”

Per berättar att hans tid som arrangör följdes av några mellanår där tävlingen bland annat spelades på Kortoxen, och därefter på Åland. Sedan tog Per återigen över för att därefter överlåta reglagen åt den inte helt okände veteranen Lars Kjestrup. Så småningom hamnade SM på Klubben i Stockholm, för att därefter övergå i förbundets vård. Per tycker att det är synd att förbundet inte profilerat sig hårdare med mörkpokern, då det faktiskt är den som traditionen handlat om.

“Det är den äldsta turneringen i Europa. Irish Open hävdar ju att de är äldre då, men vår turnering har ju funnits ännu längre. Visst kan den gå i arv, samtidigt så tror jag att det är en rätt svår process att vinna.”

Minst sagt.  Det verkar vara en allmänt spridd uppfattning bland pokeretablissemanget - och faktiskt även bland den delen av spelarmassan som frekventerar forumen - att man visst stöder Svenska Pokerförbundet i deras kamp, men att det är ett tämligen svårt slag att vinna. Beroende på vem man lyssnar på verkar definitionen av svårt sträcka sig från ‘näst intill kört’ till ’stört omöjligt’. Jag vill nog tyvärr instämma. Jag hoppas verkligen att Peder Månsson et consortes ror hem detta, men har väldigt svårt att se hur. Det känns som vår tids Don Quijote. Till Svepofs försvar ska dock sägas att bland annat Ola Brandborn menar att förbundet är favoriter i rättstvisten. Det är emellertid en annan historia, som jag lovar att återkomma till vid tillfälle.

Per Hildebrand har spelat professionell poker i drygt två decennier. Bland de namnkunniga spelarna är det få som kan visa upp en lika lång track record sett till kronologin. Även i Pers fall har de i pokersammanhang legendariska travresorna spelat en viss roll, trots att han påpekar att han var måttligt intresserad av själva travet.

“Jag gick ut som jur kand 1987. Istället för att börja jobba började jag spela på heltid. Man samlades på travbanorna. Det var V-65 i Göteborg eller Malmö, eller Solvalla. Sen spelade man privat hemma hos någon efter loppen, det fanns ju inga casinon på den tiden. Ibland ordnade jag själv något spel också”.

Jag inser väldigt snabbt under vårt samtal hur lite jag faktiskt visste om Per Hildebrand när jag bokade upp intervjun med honom. Jag menar, karln är ju något av en legend i pokerkretsar, och självklart visste jag att han är pappa till 24h, men sen då? Jag hade sett ett kort på honom där han var slående lik Hasse Aro. I verkliga livet, på någon meters avstånd, är likheten inte längre speciellt slående. Dessutom känns det inte som ett faktum man hänger upp en intervju på. Det finns rätt mycket annat att ta på. Pers resa mot de stora framgångarna började ungefär när jag själv blev tonåring. Samma år som han började sin karriär som proffs skedde också den första resan till Las Vegas.

“Åttiosju tror jag var första gången, och då fanns det en kille som hette Povl Lautrup ifrån Malmö. Det är säkert ganska många som känner till honom. Han är grundare av ett stort spelbolag, Betting Promotion. Lautrup hade arrangerat en resa och kommit överens med Golden Nugget i Las Vegas om att han skulle ta dit spelare från Skandinavien. Det var väldigt flott; man var bjuden på resa och hotell, och man kunde till och med ta med sig en bekant.”

Vem Per Hildebrand hade med sig? Mamma. Personligen tycker jag det hedrar den blott 25 år gamla Hildebrand att han av alla människor väljer att ta med sin mor på vad man får förmoda var ett av sitt livs äventyr.

Väl på Golden Nugget spelade man tävlingen Grand Prix of Poker. Tittar man tillbaka i annalerna är det inga duvungar som toppar resultatlistorna. Idel amerikaner, och en hel del numera legendariska namn. Chip Reese och Johnny Chan för att nämna några. En viss Thor Hansen kom fyra i main event på den tillställningen, och med ett finalbord till blev han - åtminstone för tillfället, då Hansen inte är känd för sin money management - 100 000 dollar rikare.

Det var hur som helst den första internationella noteringen för Norges numera mest merittyngda spelare genom tiderna. Vår egen grand old man fanns dock inte med.

“Jag vet inte om Björin hade spelat då. I Las Vegas var jag faktiskt ett par år före honom. Men vi var ju inte så många då. Det stämmer att jag varit med länge…”

Hildebrand och de andra svenskarna anlände till Las Vegas, totalt okunniga om att de rådande formerna av poker i USA var stötpoker i olika former. Det finns som bekant ett gammalt uttryck som lyder ‘What happens in Vegas, Stays in Vegas’. Nu stannade emellertid inte Holdem i Vegas.

“Vi spelade ju mörkpoker där hemma, och trodde ju då att alla spelade det. Sen kommer man dit, och får lite av en chock. Jag var en ganska framgångsrik mörkpokerspelare, och där fanns det inte. Om vårt gäng satte igång en omgång mörkpoker, så brukade det hoppa in lite amerikaner.

Någon gång tror jag att jag satt med bara amerikaner till slut, men då hade jag suttit och förlorat i ett och ett halvt dygn.  Då hade väl de andra spelarna bytts ut. Alla tycker att de kan spela mörkpoker, för det är ju ändå pokerspelets grund.”

Per Hildebrand tillhörde den första generationen av svenskar som över huvud taget spelade Texas Holdem. Ändå vill han inte på något sätt ta på sig någon del av äran för att vi idag har en historik av Texas Holdem före pokerboomen i Sverige.

“Nej, jag var nog utpräglad mörkpokerkille. Det var väl gänget med Stefan Diös nere i Malmö som jag tror i vevan i mitten av åttiotalet började köra småturneringar och så.”

För den som inte känner till namnet Stefan Diös vill jag påpeka att det är ytterligare ett namn på listan av den gamla skolans pokerlegender i Sverige. Stefan är en klassisk mångsysslare, som på sin CV skulle kunna notera sig som passionerad alfapetspelare, översättare av tidningen Kalle Anka och bordtennisspeaker. Samt inte minst en väldigt initierad spelkännare.

Per Hildebrand fortsätter sin bana som framgångsrik yrkesspelare när åttiotalet övergår till nittiotal, men börjar allt mer att blanda upp pokern med andra inkomstkällor. Pokern visade i början av nittiotalet en nedgång, mycket på grund av den lågkonjunktur som rådde i landet. Folk hade helt enkelt mindre pengar att spela för, och Per och hans kamrater sökte andra vägar att tjäna pengar. Sportsbetting var ett av sätten.

“Det var inte slumpmässigt, utan det var för att jag fick bra tips av andra. Man byggde upp en liten organisation där istället, för nu var det plötsligt mer lönsamt att spela på sportsbetting än att spela poker. Ibland svänger det, så kanske nåt annat kommer, och då får man sadla om igen.”

Intresset för sportsbetting finns ju hos många av de kändare proffsen. Doyle Brunson, Daniel Negreanu och Erick Lindgren är några omvittnat dedikerade spelare i gemet. I Sverige är det kanske främst Erik Sagström och Ayhan Alsancak som personifierar pokerspelare som övergått till sportsbettning. Det är emellertid uppenbarligen ingen ny företeelse ens i Sverige.

“Man vann en hel del på det. Vi kallades ibland för spelmaffian, men vi fixade ju inga matcher, utan vi spelade bara på de överodds som bjöds. Jag var den som placerade spelen till högsta oddsen, om det nu var hos Svenska spel, eller i Norge eller i Danmark, eller hos bookmakers i England. Man hjälptes åt fast man hade olika funktioner i det här samarbetet”.

Någonstans i de här organisationerna och nätverken som Per Hildebrand byggde upp började ett frö sås till något större. Intresset för att organisera spel och bygga upp något eget visade sig, och ledde snart till att man faktiskt bestämde sig för att sondera terrängen på allvar.

“När det började gå mot slutet av nittiotalet tänkte en kompis och jag att det skulle vara kul att ta det här till en annan dimension. Att få stå på andra sidan om de riktigt stora pengarna, och då tänkte vi sportsbetting i första hand. Jag var runt till Gibraltar och andra håll och luskade efter licenser och mjukvara. Allt var lite halvjobbigt, för det fanns egentligen inga ställen man kunde vara på, och inga klara regler.

År 2000 så bestämde vi oss för att köra igång det här som ett projekt i bolagsform, och ta in pengar i projektet. Sen blev det aldrig så mycket pengar, för

vi kom väl lite för sent. Vi hade ett glättigt prospekt som man väl inte skulle vara så stolt över idag.”

I de få meningarna i stycket ovan ryms mycket av mina intryck av Per. En väldigt reflekterande individ som inte är rädd för att utrycka självkritik och rannsaka sig öppet. Just förmågan att objektivt kunna bedöma sina egna insatser tror jag är en framgångsfaktor för ambitiösa människor. Detta obekomme om du är en entreprenör eller pokerspelare. Blundar du för egna chimärer eller svagheter kan du heller inte lära dig något av dem. Per Hildebrand verkar ha lärt sig en hel del under resans gång, och har även haft sin beskärda del av såväl tur som otur.

“IT-kraschen kom innan vi hann få in några pengar, så vi fick ta mycket ur egen plånbok. Vi finansierade det med det jag hade vunnit på poker och sportsbetting. Det gjorde att det gick att hålla igång, sen kom pokerboomen och så till vida hade man ju tur.”

And the rest is history. 24h-koncernen, numera Entraction, är en betydande aktör på den globala moneytainmentmarknaden. Med det projektet har Per skrivit in sig i den svenska pokerhistorien mer än bara som en av våra spelande pionjärer vid borden. Även om hans storhet som pokerspelare inte heller bör underskattas; kronan på verket som turneringsspelare är en 27e.plats vid VM 2005, en insats som gav honom drygt 300 000 dollar. För mig är det i och för sig egalt huruvida han betytt mest som pokerspelare eller som företagsledare. Det är i den sistnämnda rollen som jag tycker att han är mest intressant att intervjua, och det som faktiskt skiljer ut honom på allvar från många av de övriga veteranerna i svensk poker. Nu har han dock lämnat posten som koncernchef, och har inte längre någon roll som anställd på Entraction.

“Nu har jag släppt det mer och mer. Jag sitter fortfarande kvar i styrelsen, och är relativt stor ägare, även om jag inte har så mycket med det att göra. Jag klev av i augusti förra året, och har jobbat otroligt mycket under de senaste sju åren. Det har inte varit femtio eller sextio timmar i veckan, utan snarare åttio timmar. Man har haft datorn med jämt, och en familj som åker på semester själva.

Det har varit tuffa år… det är klart att det går ju under en viss tid, men man känner ju för egen del att det kommer en period när man inte orkar mer, samtidigt som det behövs nya krafter i ett företag. Man går in i en ny fas, och då kanske det behövs andra personer. Jag kanske var den som med mina kontakter och min pokerkunskap kunde bygga upp det här, men när det väl kommer till en industriell nivå så kanske inte jag är rätt person att leda det”.

Personligen tycker jag det är stort att våga släppa taget, att erkänna att det finns olika kompetenser och behov inom en organisation. Och därtill att man själv kanske inte är den som är bäst lämpad att utveckla sin egen idé längre, om man prioriterar konkurrenskraft framför familjekänsla. Per Hildebrand känns inte som den sentimentala typen.

“Man har väl en förmåga när man har levt så nära det att tycka till om saker, och så har man ju som sagt ett inflytande kvar, men man får se hur det blir framöver med det. Jag har ju byggt upp en förmögenhet på pappret, men allting ligger i ett bolag. Sen är det väl kul att göra något annat.

Jag tänkte ta det lite lugnt. Jag spelade lite mer pokertävlingar och så i höstas, men så halkade jag in i ett nytt projekt. Det var egentligen ett samarbete med Entraction som har pågått ett tag, och sen så började min fru jobba här. Hon var ju också med att bygga upp 24h, men slutade lite före mig. Sen har vi investerat en del pengar i det här, så det har blivit lite av den nya babyn. Ibland tycker man att det är vansinnigt, men samtidigt så är det ju vansinnigt roligt också”.

Uppenbarligen. Det var just därför vi hamnade vid ett av de elektroniska pokerborden. Connected Table är ett företag som just sysslar med att utveckla sådana. Programvaran, som konstruerats av samma killar som står bakom den relativt lilla men i mina ögon rätt så nytänkande pokersajten Simba Poker, hjälper upp känslan av något helt nytt. Man har tagit till vara på en del detaljer som ger “e-spelet” en touch av live. Rätt häftigt, och klar potential att vara riktigt underhållande. Jag undrar hur pokerns utveckling ter sig för en kille som Per Hildebrand, som både sett och drivit utvecklingen. Står vi inför nätpokerns borttynande inom en överskådlig framtid? Eller är den här för att stanna?

“Ja, det tror jag att den är. Det kommer nya generationer underifrån. Den som är 65 år idag kanske inte sitter och spelar på nätet, men när jag är 65 tror jag att det går alldeles utmärkt.

Jag tror att poker är en bra produkt, därför att poker är lite som livet i miniatyr. De egenskaper som du har nytta av i poker är ofta väldigt nyttiga för dig i livet. Du ska vara matematisk, analytisk, du ska kunna läsa dina motståndare. Du ska inte vara för emotionell i ditt agerande. Är du en bra pokerspelare så tror jag att du har bra möjligheter att lyckas i livet. Lyckas du sämre i livet så har du förmodligen sämre chanser att lyckas i poker också. Jag tror att du kan lära dig någonting där, via böcker och annat, så att säga.

Jag tror att det är en bra produkt i grunden. Tittar vi bara sista året så har marknaden fortfarande vuxit med ganska mycket, även om det i det här skedet bygger på att vi hittar nya marknader.”

När Per pratar om pokern känns han för mig inte som en pokerspelare. Det sagt i positiv mening. När min kusin Jonatan säger att han aldrig spelat poker, och inte ens kan reglerna tycker jag snarast att det hedrar honom. Per Hildebrand själv är medförfattare till en pokerbok. I den kan man läsa att poker är ett spel för rovdjur. Det handlar om att profitera på de svagare.

Det är ju precis så det är. Visst, man ska hålla sig inom uppställda ramar, men där emellan finns inget utrymme för gentlemannamässighet. Per Hildebrand känns som något av en gentleman, där till utan att vara vare sig blödig eller sentimental. Hans känns mer som en intresserad och nyfiken observatör än en av scenens mest insyltade veteraner. Det värmer mig en smula. Jag uppskattar människor som har en sund distans även till saker som ligger dem väldigt nära, när det inte handlar om mänskliga relationer.

Per har sett och varit med i uppbyggnaden av nätpokerbranschen från dag ett. Jag är nyfiken på om han ser någon förändring i attityden mot entreprenörer i den här industrin. Det är en fragmenterad marknad med mängder av små aktörer, och på sistone har vi sett ett flertal gå omkull.

“Det är klart att det funnits en viss skepsis mot spel generellt. Jag har ju jobbat med att sätta företag på börsen, och med spelbolag så är det så att man tassar lite i utkanterna av vad man får göra och inte. Då är det klart att man hela tiden har ganska stark motvind. Du måste bevisa en massa saker som skulle vara självklart i ett annat bolag.

Angående den stora mängden aktörer, så är väl vi lite delaktiga i det i vårt nätverk. Vi började ge ut ganska många skins till entreprenörer, företag eller bara några pokerspelare som startade en egen sida om poker. Det gick att bygga upp sånt 2004 eller 2005. Idag är det en väldig konkurrens om spelarna, marginalerna har krympt, och du måste ge mer tillbaka till kunderna, så idag är det ju nästan omöjligt att starta upp något nytt.”

Nu är vi inne på en av mina (många) käpphästar. Diskussionen om hederlighet, oegentligheter och pokerbranschens inneboende mått av etik och moral. Jag var ursprungligen fast och fullt övertygad om att det var en ruffel-och-båg-bransch där skojarna avlöste varandra på löpande band. I takt med att denna intervjuserie utvecklats så har min egen bild måhända nyanserats något, och jag blir allt mindre beroende av att uttrycka min egen åsikt i frågan, och allt mer intresserad av att höra andras. Som till exempel Per Hildebrands. Finns det en girighet bland företagarna eller handlar det bara om inkompetens eller dålig upptäckarlusta?

“Jag vet inte. Det kan vara dumhet, okunskap, otur… sen finns det ju de som bara är inne för att bygga upp någonting för att få det att se stort ut på pappret och sen sälja det. Eller de som rent av är ute efter att blåsa sina kunder i slutändan. Jag tror dock inte att så många går in med föresikten att blåsa kunderna.

Det fanns ju föregångare också. Bland annat något som hette Pokerspot som hade turneringar på Internet. De hade ju en enorm möjlighet att bygga upp en verksamhet, men gick i konkurs. Det gjorde de förmodligen för att de blev utsatta för så mycket bedrägerier, med kreditkortsnummer på nätet och chipdumpar. Den här marknaden var ny och man förstod inte problematiken.”

Nu är marknaden inte alls ny längre, utan har gått in i nya stadier. Nu sitter vi här i en röd soffa, jag och en före detta koncernchef för ett stort företag i en bransch som omsätter enorma mängder miljarder. Jag ostraffad, han ostraffad. Än så länge, ska sägas, för den här domen lär överklagas. Just nu är han dock frikänd. Åtalet ogillas, som det heter på juristsvenska. Känns det väntat?

“Ja, det tycker jag. Det blev väl rätt precist som man tänkte sig. Förutom då att jag såg att jag själv stod med som medverkande till det här, även fast man inte prövat min roll i detta skede.  Vilket ansvar har man som koncernchef i det här fallet?  Annars var det väl ganska väntat.

Det var ett par grejer man hoppade över att titta på. Till exempel det här med turneringspoker. Nu diskuterade man istället Texas Holdem som ett tur- eller skicklighetsspel, men det försvaret egentligen hävdade var att det var turneringsformen som skulle göra att det var ett skicklighetsspel.”

Domslutet resulterade i att två personer, Grebban och Mr River som bedömdes vara arrangörer, dömdes till fängelse. Två anställda på hotellet som upplät hotellet kom undan med dagsböter, medan Per Hildebrand och hans kollega klarade sig helt. Var det utfallet rättvist, utifrån hur lagstiftningen ser ut?

“Ja, jag tycker väl att det var ganska väntat. Vad jag har argumenterat för är att man skulle separera turneringen från cashgamet, och då kanske man skulle ha en annan syn på turneringen. Här gör rätten så att man buntar ihop turnering och cashgame, och så säger man att det är Grebbestad som har anordnat både och.

Nu behöver man inte göra den här uppdelningen som man kanske borde ha haft om 24h skulle ha varit en arrangör. Då hade man varit tvungen att titta på hur 24h hade påverkat cashgamet. Hur hade 24h tänkt arrangera det? Man hade fått svårt att visa det, och då hade det blivit ganska smetigt för dem.”

Onekligen har Per en poäng här. Dessutom är det nog med stor sannolikhet så, att hade man inte haft cashgamet så hade man kanske klarat sig från äventyrlighet. Det var ett par punkter som blev direkt avgörande i rättegången. Cashgamet var en sådan sak som gjorde att domstolen lättare kunde påvisa äventyrlighet. Detta var även en del i bevisningen som gjorde att man kunde leda i bevis att arrangörerna tjänade stora pengar på detta, vilket även ledde till att gärningen uppfattades som grov. Slutligen var det den stora mängden deltagare, och formerna för anmälan som gjorde att arrangemanget inte på något sätt kunde uppfattas som slutet. Jag ser heller inte några konstigheter i domslutet om man nu accepterar att lagen är skriven som den är.  De två anställda på hotellet var onekligen inte omedvetna om att de opererade i en gråzon, men anledningen till att det blev lättare för åklagaren att få dem fällda än Per och hans kollega är ett direkt resultat av den svenska lagtexten.

“Jag tycker kanske att vi har större inblandning, men det är ju skrivet så i lagen angående den som hyr ut lokalen, och det gör ju att de sitter lite risigare till.”

Kommer domen att förändra pokersverige? Kommer diskussionerna kring 24h:s inblandning att försvåra för turneringsarrangörer att skaffa sponsorer?

“Egentligen förändrar den väl kanske inte så mycket. Vad man kan säga är väl att man blir lär bli lite mer medveten om saker och ting, som slutenheten. Du kan inte anordna en turnering i större skala om du inte lyckas göra kretsen väldigt sluten, och det är väldigt svårt.

Det är ju klart att nu är det här en tingsrättsdom, och det kommer ju förmodligen att bli en hovrättsdom, men det tingsrätten säger är “karaktären av sponsring”. Då har man egentligen sagt att sponsring inte är samma sak som att vara en arrangör. De lämnar ju i och för sig öppet för om vi var någon form av medhjälpare, så jag tror kanske att man kommer att vilja ha lite mer rena avtal. Jag tror inte att en stor pokeraktör behöver vara mer rädd nu, men man bör nog tänka över hur man skriver saker. Egentligen att man svär sig fri från allt som händer och bara vill synas med sitt varumärke.”

När vi bokade upp den här intervjun visste jag som jag tidigare nämnt väldigt lite om Per Hildebrand. Jag har insett att jag har stora luckor i mitt i övrigt relativt stora - i jämförelse med Average Joe, inte med forumjunkies - kunnande om den svenska pokerbranschen, när det kommer till de tidiga åren. Pre pokerboomen. Vem spelade var? Vem kände vem? Vem har gjort vad? Jag skulle vilja ta igen det där, och ett sätt är att prata med och känna på människorna. Att prata med folk i den första och andra generationen ger mycket matnyttigt om svensk poker.

För mig känns det som att behovet av att etikettera människor i termer av “Har gjort mycket för pokern” är ett modernt begrepp. Väldigt ‘Twothousandsevenish’. Svensk poker har under decennier byggts upp av tidigare generationer. Vad vi ser idag är bara ännu en fas i ett bygge skapat av människor som Per Hildebrand och hans samtida. Utan att verka ha ett behov av att slå sig för bröstet har han ändå för alltid skrivit in sig i den nationella pokerhistorien.

Någon vecka efter vårt möte kommenterar Per historien om Thor Hansen på den omtalade Vegasresan i ett mail till mig:

“Angående Thor Hansen så kan väl tilläggas att han under den resan var miljonär (förvisso i kronor, men det varstora pengar på den tiden) tre gånger och black tre gånger. Han lyckades låna och slå upp sig igen två gånger - den sista då han fick prisplaceringen i stora tävlingen. Dock gick även dessa pengar åt då världens bästa pokerspelare (typ Doyle, Chip Reese och Johnny Chan) stannade i Vegas ett par dagar efter stora tävlingen till dess att Thors pengar var slut…”

That’s poker.

//Erik Rosenberg

Phil Ivey och The November Nine

Inga kommentarer » http://valterego.se/blog/phil-ivey-och-the-november-nine/trackback/

Loggar in på Pokernews och noterar att Phil Ivey är en del i årets November Nine. De som ska göra upp om mästartiteln i WSOP Main Event. När detta stod klart för var och en som hade ekonomiska intressen i arrangemanget torde det ha renderat en själslig orgasm. Anledningen till att man flyttade finalbordet några månader framåt i tiden - och jag tycker fortfarande att det är en skitdålig idé - var att man ville haussa publiciteten kring evenemang och spelare. Nu har man plötsligt en posterboy. Och som sådan vore det svårt att hitta någon bättre, möjligen med undantag av Daniel Negreanu.

Phil Ivey är en av spelets största och mest framgångsrika profiler. Av många ansedd som den störste utövare som pokern har, möjligen till och med en av de absolut bästa genom tiderna. Vinner han detta lär fler instämma i den kören.

Han  har fem cashar sedan tidigare i årets WSOP, varav två jävla armband. (Vågar vi tippa att han redan nu kommer att utses till "Player of the year?" ) Över hela karriären har han sju armband i WSOP, och en WPT-titel. Totalt har han över tio miljoner i turneringsvinster live, otaliga miljoner online på cashgame.

Nu ställs han in i ett startfält där ingen av de övriga är kända av gemene man. Dramaturgin kan bli hur superb som helst, om de förvaltar det väl. Och det är ju Amerika vi snackar om. Las Fuckin’ Vegas. Hur ska de kunna misslyckas med att göra en Hollywood Success Story av det här, oavsett vem som vinner?

På spaning efter den blogg som flytt

4 kommentarer » http://valterego.se/blog/pa-spaning-efter-den-blogg-som-flytt/trackback/

Jag känner att uppdateringarna av bloggen har varit något lidande senaste tiden. Det är, som Lillskägget brukar mumla, “galet mycket på jobbet just nu”. Dessutom har vi haft lite familjestrul som fått ens personliga fokus att flyttas något. Det har inte varit något svårt val att välja bort pokern. Vi är inte totalt sänkta, men kommer att ta ett tag för vår lilla familjekvartett att komma tillbaka på allvar i normala gängor.

Även i pokervärlden händer det grejer. Pokerförbundets SM i Tallinn är färdigspelat, och precis som förra året fylldes annalerna på med mer namnkunnigt folk. Denna gång var det Ferit Gabriellson (Texas / Main Event), Mats Rahmn (Mörkpoker) samt Johan Storåkers (Omaha) som smackade in vinsterna. Grattis!

Johan verkar för övrigt gå ett bra år till mötes. Ny sponsor i form av Full Tilt, en fjärdeplats i EPT Dortmund och nu ett SM-tecken.

WSOP är igång, och jag kommer att försöka skriva lite då och då om cirkusen. Tänkte grotta ner mig lite i statistiken och ge siffernördarna lite värdelösa fakta att bita i.

Den gamle betongröven Tom McEvoy var jag övertygad om hade gjort sitt i toppen, men han knep ett armband till i år, i tuff konkurrens, när han vann WSOP Champions Invitional. Nu var det ju bara tjugo startande, men det var å andra sidan hygglig klass på de tjugo.

Ska man börja spekulera igen också, och kanske hoppas lite? Okej, en svensk på finalbordet vore ju toppen. Liksom ett armband. Jag är dock en smula skeptisk. För övrigt är jag inte hundra på vilka svenskar som åker.

Jag tror emellertid att Chris Björin som vanligt kommer att stå för beundransvärda insatser.  William Thorson har en hög lägstanivå.  Tureniec, Mattsson och Christian Öman känns rätt heta. Där kan det bli något. Även Anders Henriksson tror jag har mycket bra förutsättningar för framgång. Skulle jag piskas sätta en krona på bäste svensk i inspelade pengar över hela WSOP gör jag det i första hand på Björin, i andra på Henriksson.

Vad hjärnan säger och vad hjärtat säger dock är två olika saker. Får jag hoppas så vill jag så klart att det ska gå bra för folk jag känner., därefter klappar hjärtat för svenskarna i allmänhet. Dessutom är jag ju en sucker för Hollywood endings och success stories, så jag ser gärna en namnkunnig världsmästare, och lite klonkar från branschglamoureliten.

Cosmopol spelar sitt mästerskap i skrivande stund, och startfältet känns klart anonymare än förbundets, vilket glädjer mig, då det visar att pokeretablissemanget föredrar den utrikiska versionen trots resvägen. En god princip.

Jag har uppdaterat länklistan en liten smula. Anders “Pokergurun” Rosdahl har dragit igång ett nytt projekt som han döpt till superspeltips.se. Det ska bli spännande att följa. Peter Eichhardt har tagit upp bloggandet igen. Definitivt en av pokersveriges mest välskrivna bloggar. Kanske den mest välskrivna.

Appropå Cosmopols mästerskap skriver Eichhardt så här:

“Jag spelar inte “Poker-SM” på casinot av två anledningar. Jag gillar inte att de nonchalerar vårt pokerförbund som ju faktiskt existerar. Det ska bli intressant at se vad som händer nästa år om pokerförbundets SM hålls i Sverige. Kanske blir som i boxningen med fyra olika bälten och ingen vet vem som är den sanna champen. Det blir ju bara urvattnat till slut och ingen bryr sig.”

Lysande och sant.

Jag ska också ta mig i kragen och skriva ett litet kåseri om att vara nere i något från dag ett, being real och att försöka revidera historien. Goda paralleller går att dra mellan en och annan pokerprofil och hip hop-scenen.

I våras hade vi lite sportsbetting på jobbet kring utgången av kvalserien i hockey. Det handlade om att sätta så många som möjligt på rätt placering av de sex lagen. Jag hade tippat uppgång för Rögle och Södertälje, Västerås som trea, Leksand fyra, AIK femma och Växjö sist. Så blev det ju inte, och jag hade gett upp hoppet. Risan tog dock god tid på sig att rätta, och bar a för ett par veckor sedan återkom han och sa att mina tips om vilka som skulle gå upp räckte för seger då ingen annan ens kom så långt. Ibland går det att vara dålig till och med när man är bäst, bara man inte är LIKA dålig som de andra. Det gav 16 gånger pengarna.

Nästa helg beger jag mig till Linköping för att umgås och spela poker. På pappret är det en ordinär klubbturre som ska avverkas, men det känns i luften som nåt extra. Vi är ett gäng semianonyma så kallade forumråttor (främst från PF, men också från Prosharks) som ska träffas innan turneringen och mingla lite. Dessutom bor många av oss på samma hotell. Det har piskats upp en stämning inför spektaklet som gett det hela en känsla av reunion, eller “Sista natten med gänget” trots av vi de facto knappt känner varandra.

Ibland behövs det så lite för att göra det lilla extra.

En sista grej: Ni som vill påverka, bege er till förbundets årsmöte nästa lördag i Stockholm. Föranmälan krävs! Läs mer på Förbundets hemsida.