ROBERT ‘DÖDARN’ LUX: “Jag har aldrig sagt att jag är en bra spelare!”

Inga kommentarer » http://valterego.se/blog/robert-dodarn-lux-jag-har-aldrig-sagt-att-jag-ar-en-bra-spelare/trackback/

Ursprungligen publicerad 22 maj 2008

Ett jävla drygo eller en glad skit med glimten i ögat? Åsikten om Robert “Dödarn” Lux går isär. De flesta dömer enkom utifrån att ha läst hans dagbok i Poker Magazine. Fakta är dock att denne kille på blott några och tjugo år i mångt och mycket ensam har fått personifiera den svenska nätpokerbratgenerationen. Med den uppmärksamhet han fått genom skrivandet, i kombination med att han är en vinnande spelare som är tillräckligt duktig för att kunna leva gott med det, skulle det inte ha förvånat mig om åtminstone en del av framgången slagit sig på attityden. Det visade sig tämligen fort att jag hade fel.

FOTO: Fredrik Ivarsson / Poker.se

Jag fick en gång höra en historia av en vän. Han hade befunnit sig i avgångshallen i terminal fem på Arlanda. Ni vet den gigantiska, där stillheten aldrig infinner sig. Plötsligt var det som om hela atmosfären förändrades. Luften laddades med en spänning, som om något annorlunda var i antågande. Folkhavet skingrades, och i mitten av skaran, likt Moses och Röda Havet, skred Peter Stormare fram. I vit päls och med ett hyggligt entourage omkring sig. Arlandas luft hade förtätats av stardom, och det är inte många svenskar som har den auran omkring sig.  Håll den bilden i huvudet.

Jag träffar Robert Lux vid Öhrmans konditori på Drottninggatan i Stockholm. Han står utanför och tittar - möjligen lite osäkert - in genom fönstret efter mig. Jag möter honom i dörren då jag redan gått in på fiket och tagit plats. Han hälsar artigt, och vi går fram för att beställa. Servitören hälsar på Robert med kommentaren “Ey,hiphoparn. Vad ska du ha?“. Robert har ingen vit päls. Han skiljer sig inte i klädstil eller utseende från andra jämnåriga.  Det finns faktiskt inget i den bilden som avslöjar att jag står bredvid en av Sveriges mest kända pokerspelare. Varken situationen eller någon av oss två är egentligen speciellt glamourös.

Tillbaka till anekdoten om Stormare. Om historien är sann är egentligen inte relevant; anledningen till att jag vill berätta den, är att den säger allt om vad Robert Lux inte är. Jag kommer att återkomma till det flera gånger i den här texten, men i sak kan jag konstatera att det inte är någon stjärna eller diva jag har mitt emot mig. Vad han är, är en tämligen alldaglig, ung man med en talang för att underhålla människor genom sitt skrivande. Enligt honom själv är det ingen ny hobby han skaffat sig.

“Jag har alltid haft ett intresse för att skriva. När jag var tretton började jag läsa mycket böcker om spel över huvud taget, sen började jag skriva gratis för en casinohemsida som heter Kasinocentralen. Jag skrev i princip allt material som kom upp där, och hade ett brinnande engagemang för att skriva om spel.

Det var kul att lära folk saker, och att ge min syn på saker och ting. När första numret av Poker Magazine sedan kom ut läste jag det och skickade in min cv till tidningen. Jag skrev att om de skulle behöva någon som skrev någonting i framtiden så kunde de höra av sig.

De ringde upp samma dag faktiskt. Först fick jag svar från Ken Lennaard och sen ringde VDn, Krister upp, och berättade att det var många som ville skriva, men att jag kunde få göra ett prov i nästa nummer. Då gjorde jag det, och sen så var de väl nöjda med det, och sa att de hade kommit på en idé som vi kunde testa. Det var just det där med dagboken. De berättade ungefär vad det skulle gå ut på, och jag tyckte att det lät som en kul idé. Unikt också, det var inget som fanns då, vid den tiden.

Jag tänkte att jag skulle ge det några försök, sen har det gått av bara farten. De första dagböckerna var ju väldigt kortfattade, det var bara några rader per klockslag. Det känns skönt nu att man har hittat en egen stil. Man har ju växt lika mycket själv med dagboken, som läsarna förhoppningsvis har gjort.”

Robert har skrivit sina tankar och upplevelser från pokervärlden med inte så lite humor och sarkasm. Han har tagit ordet “Schteka” och gjort det till sitt i pokervärlden. I kölvattnet har det kommit andra, både mindre kända och mer eller mindre talangfulla bloggare som försökt upprepa hans koncept. Ändå är det Robert, möjligen numera tillsammans med Jonas ‘Nebuchad’ Danielsson, som framför andra blivit affischpojke för folks fördomar om pokerbratsen.

“Ja, absolut. Tanken är väl att det alltid är lite allvar i det jag skriver, men samtidigt är det ju väldigt mycket ironi och självsarkasm också. Jag hoppas att budskapet går fram till alla. Jag hoppas det i alla fall. Det finns väl alltid någon som tror att man är jättedryg, men tanken är att den ska vara underhållande först och främst. Jag tror att genom att skriva självsarkastiskt, jag är rätt så självironisk över huvud taget, så tror jag att man lättare når fram till läsarna.”

Så här, in real life, känns Robert oerhört långt från den spelare som beskrivs i dagboken i Poker Magazine. Den unga skåningen har en behaglig dialekt som påminner mig mycket om en bekant från Lund. Även han hade en framgångsrik karriär, dock inom ett helt annat gebit. Min vän hade medaljer både från VM och SM i en världsomspännande kampsport, men i likhet med Robert Lux har han en sund distans till sina framgångar. Jag är inte säker, men jag tror att den sävliga skånska dialekten förstärker det alldagliga intrycket.

I Poker Magazine har han haft en tämligen vass attityd, och delat ut kängor både till motspelare  och diverse samhällsfenomen. Allt under flaggen av en bekymmerslös slyngel som livnär sig på nätpoker och kebab. Möter han aldrig några problem av att folk kopplar ihop honom med den attityden?

“Egentligen inte. Med tanke på att jag är väldigt frispråkig, och med de saker jag skrivit, så borde man kunnat förvänta sig mer kritik. Men det är ju klart att någon gång har folk tagit saker ur sitt sammanhang, och citerat en mening och undrat vad fan jag menar med det. Jag tycker ändå att det är skönt, för jag känner att jag har läsarnas stöd. Det är lite som att läsarna ger grönt ljus, att det man skriver är okej, och att man ska fortsätta på samma spår.”

Idén som Robert nämnde att Poker Magazine lanserat, var just konceptet Dagbok. Vad gäller formen i termer av attityd och språklig hantering menar Robert att han inte styrts av tidningen i någon som helst utsträckning. Den dryga edgen är helt och fullt hans egen “baby”.

“De gav mig helt fria händer faktiskt i hur den skulle skrivas. Sen hade jag också den fördelen att jag skrev gratis för dem i två och ett halvt år, och det var självvalt. Jag bodde hemma fortfarande så jag kände att de pengarna jag kunde få in där inte skulle påverka på något sätt.

Då ville jag hellre ha den författarfriheten att man kan skriva vad man vill. De kunde ju inte komma och säga vad jag skulle skriva.  Det var inget som uttrycktes oss emellan, men båda visste hur det låg till. Sen tyckte ju folk om den, så de såg kanske ingen anledning att kritisera den heller.”

Vad som är intressant med Robert är att många, inklusive jag själv, tenderat att se honom som en high stakes-spelare. Man glömmer bort att Robert faktiskt primärt är känd för sin dagbok, och inte för sina resultat på nätet, även om han inte desto mindre är en vinnande spelare. Istället gör vi kausalmisstaget som så ofta inom poker att se ett samband mellan namnkunnighet och nivå på spelet.

10/20 dollarsnivån i no limit cash game, som är Robert Lux hemmaplan, är en väldigt hög nivå för de flesta av oss. Faktiskt så hög att hundra big blinds väl motsvarar kostnaden för en hygglig chartersemester, men per definition är det inget high stakes-spel. Däremot är det en nivå som Robert trivs utmärkt på. Han har ingen ambition att bevisa för världen att han kan slå sig in på högre banor, utan är trygg där han är.

“Jag känner att 10/20 är en nivå jag varit bekväm med i flera år, och jag känner ingen ambition att klättra högre. Trots att jag spelat mycket 20/40 och 25/50 så känner jag mig fortfarande lite för rädd för att spela på de borden. Jag spelar inte mitt A-game när jag kör där, även om jag skulle kunna vinna på en högre nivå så känner jag att svängningarna skulle bli högre och lönen mindre. På den punkten är jag lite feg, och det tror jag är till min fördel att jag inte vill högre. De pengarna jag drar in på 10/20 kommer jag aldrig någonsin kunna dra in på något annat jobb. Jag är bekväm i spelet där helt enkelt.”

Andra jobb, ja.  När jag någon dag efter vårt möte, hemma vid mitt skrivbord, lyssnar igenom bandinspelningen från intervjun slås jag av faktumet att det hörs väldigt mycket barn i bakgrunden. Ibland på en så hög nivå att jag inte ens reflekterade över det när vi satt på plats på Öhrmans. Det måste vara en familjeskada. Med två barn i dagisålder blir man immun mot andra barns skrik. Vi är två människor från helt olika världar just nu, jag och Robert Lux. Jag, en medelålders tvåbarnspappa med inkomster från ett tjänstemannayrke. Han är tio år yngre, barnlös och ett så kallat pokerproffs. Hur planerar man en framtid utifrån en sådan vardag?

“Det här är ju inget jag vill göra resten av livet. Jag tror inte jag vill göra det så jättemånga år till. Det är ju svårt, även om poker inte är någon passion som jag brinner för. Det är inte det första jag tänker på på morgonen, och det sista innan jag somnar, men det är svårt att motivera, för vilket jobb kommer man ha som man känner den passionen för i 10,20,30 år? Det är lite det som snurrar i bakhuvudet.

Alternativet om man slutar med pokern är fasta arbetstider, och någon som bestämmer över en, och så tjänar man en bråkdel av vad man tjänar idag. Den logiken går ju inte ihop någonstans. Jag känner att jag fortfarande är ung. Jag kan köra ett tag till.”

Robert har ändå, i jämförelse med många andra profiler, varit i ropet relativt länge. Nu är det väl även här främst tack vare dagboken. Frågan är samtidigt hur länge ett namn räcker i pokervärlden. För mig känns det lite som samma fenomen som i nöjesbranschen, att livslängden blir kortare och kortare för en affischnamnen. Å andra sidan är pokern i mångt och mycket en del av nöjesetablissemanget. Beror den ökande hastigheten i utbytet av portalpersonligheter på skiftningar i spelet eller på att vi alltid behöver nya förebilder?

“Det kan nog vara både och. Sen tror jag att det är svårt att hålla en fokuserad, hög nivå under flera år i rad också. Om man kollar på Jonas Danielsson så är ju han en fantastiskt duktig spelare, men jag tror inte han kan hålla det här tempot hur länge som helst heller.  Antingen kommer han att tröttna eller så kommer något komma i vägen. Sen tror jag att det blir en liten egoboost för många pokerspelare. Det går bra under en period, men när den egoboosten får sig en smäll tar nog många spelare det väldigt hårt. Vilket ofta gör att de faller långt.”

Egoboosten hos Robert känns hanterbar. Han är väl medveten om att han har sitt skrivande att tacka för mycket av sitt kändisskap, och inte för sina spelmässiga framgångar. Där finns det andra som faktiskt är mer framgångsrika, utan att vara lika framträdande. Pokersverige har massor av framgångsrika spelare, mer eller mindre kända. Robert har inga problem med att framhäva andras talanger, snarare än sin egen.

“Det är några jag spelar mot som är hysteriskt duktiga tycker jag. Sen är ju Jonas Danielsson, ‘Nebuchad’, att döma av sina resultat en enorm talang, det är inget snack om den saken.”

Har man kvar någon respekt för de stora namnen när man nått de framgångar du har gjort? Kan man känna att  ‘Fan, jag sitter ju faktiskt och spelar mot den och den!’?

“Nej, de riktigt tunga namnen kör ju högre än 10/20, det är ju inte så att Martin De Knijff går ner och spelar där, men det är klart att det finns väldigt duktiga spelare på min nivå som jag har stor respekt för när jag spelar, och som jag gärna undviker potter mot. Det spelar nog ingen roll, för vilken nivå man än kommer till, så kommer man att känna så.”

Många av pokerspelarna har ju dokumenterade framgångar, men sen finns det en grå massa som alltid dyker upp på turnering efter turnering. Man ser dem i startfälten på toppturneringarna, på mingelbilder och i artiklar, men många av dem lyser med sin frånvaro i resultatlistorna. Är pokereliten så bra som namnen och ryktena gör gällande?

“Bland de riktigt stora namnen, som Bosse Sehlstedt och så vidare, är det ju ingen tvekan att det är så. Sen är det några få spelare som jag tycker är riktigt överskattade. En del som man ser ute men som aldrig syns vinna vare sig på nätet eller i liveturneringar. Alla vet vilka de är, men ingen vet riktigt varför de vet vilka det är. Vissa har kanske dragit in någon peng, men det är väldigt blygsamma vinster med tanke på hur många turneringar de har spelat. Någon gång måste man ju klonka in the money oavsett hur dålig man är egentligen.”

Robert Lux kan nog inte sägas vara en av de dåliga spelarna. Inte heller tillhör han den riktiga eliten. Han är en högst kompetent mellanspelare, som hittat den kritiska nivån för framgång. Han konstaterar lugnt att han faktiskt inte själv har försökt blåsa upp någon konstgjord image av att vara en mästerlig pokertaktiker.

“Vissa är kritiska och sågar mitt spel. Men jag har aldrig någonsin gått ut och sagt att jag är en bra spelare, jag har bara sagt att jag är en vinnande spelare. Jag har aldrig sagt att de spelen jag gör är rätt. Jag vet att det finns tusen spelare i landet som är bättre än jag, och det är dem som spelfokus ska läggas på. Nu har jag bara turen att min dagbok har blivit hyfsat populär. Folk läser den och tar mina analyser något så när på allvar.”

Man kan ju å andra sidan konstatera att om du inte vinner är det ju tämligen ointressant hur duktig du i teorin är på poker. Poker är pro primo ett spel som vinns vid bordet, och där framgången i slutändan enkom beräknas i pengar. Möjligen med passusen att det finns ett gäng gamla stötar som stoltserar med VM-titlar och dylikt från den tiden då man fick in hela världseliten i mitt eget vardagsrum. Hur som helst vidhåller jag för Robert att det faktiskt handlar om att tjäna pengar.

“Ja. Det är ju det som räknas i slutändan. Sen finns det ju folk som är speltekniskt sett betydligt bättre, men det  finns väl andra saker som jag är starkare på. Som till exempel money management och att jag kan hålla tiltfaktorn något så när i kontroll när det börjar gå dåligt. Det tror jag många unga nätpokerspelare faller på, att de tiltar bort rullen.”

Ola Brandborn har tidigare ondgjort sig över dagens Internetgeneration, och menar mer eller mindre att de förstör stora delar av sina förutsättningar genom sin förhållning till tells och reads. Dels läcker de själva som såll i sin ovana att ha motspelarna direkt framför sig, dels tar de alldeles för lite vara på möjligheten att läsa av sitt motstånd. Bland annat genom att sitta och lyssna på musik istället för på vad som händer kring bordet.

Ola har dessutom faktiskt direkt använt Robert som ett exempel på detta, om än just av den anledningen att han trodde att han var en person som kunde ta sådan kritik med glimten i ögat. Finns det fog för kritiken?

“Absolut! Men å andra sidan är det min uppfattning att tells och reads är en aning överskattat. Man ska upp på en rätt så hög nivå på livespel för att man ska kunna se signalerna och förstå vad de betyder. Sen vad som är en tell hos en spelare kan betyda något annat hos en annan spelare.

2004 spelade jag Monte Carlo Millions. Jag blev förvånad över att spelarna satt och tittade ner i bordet hela tiden. De tittade inte på varandra! Det var någon enstaka som gjorde det. I princip var det som ett begravningsmöte. Folk sa inget, de bara satt och tittade nedåt. På något sätt fick jag mig en liten aha-upplevelse där, att det är lite överskattat det där med tells och så.”

Reads känns som the new black bland svenne banan-spelarna. Idag finns det en halvpackad Stu Ungar-wannabe vid vart och vartannat bord som ska berätta vad folk sitter på för händer. För några år sen var det istället bluffandet som var the next big thing.

“Ja, det är kul att följa hur pokern utvecklas. Nu vet jag inte riktigt hur livetrenderna går, men om man kollar på nätet för tre år sen var det ju så att hade man ett drag var man all-in alltid! Om någon minibettade på floppen skulle man ställa direkt. Sen finns det saker som gäller nu istället. De kommer, och så funkar de bra, och så blir de kliché efter ett halvår och funkar inte längre, för till och med dåliga spelare lär sig vad de betyder.”

Robert har till skillnad från många andra haft förmågan att anpassa sitt spel efter de rådande förutsättningarna, och förändringarna i tiden.

“När jag började för fem år sen vann jag inte pengar för att jag var bra, utan för att de andra var så horribelt mycket sämre. Enda anledningen till att jag gått så långt som jag tycker att jag har gjort är timing helt enkelt. Det var betydligt lättare att klättra då. Hade jag börjat idag hade jag aldrig kommit i närheten så högt”.

Är det tidigare intäkter som bekostar ditt uppehälle numera, eller kan du fortfarande leva på själva spelet?

“Ja, i högsta grad. Jag har haft två fantastiska månader nu bland annat. Det är klart att man kommer in i tunga perioder också, men det tar man ju med i beräkningarna.

Jag hade en nu på fem och en halv månad, men då var motivationen nere i källaren. Man tappar motivationen, sen spelar man väldigt dåligt och passivt. När man väl tar sig ur dem vinner man mer än någonsin. Man kommer in i en grym period och självförtroendet är så högt, motivationen kommer tillbaka och man vinner.”

Redan när vi slog oss ned vid ett fönsterbord på Öhrmans kondis hamnade vi i en diskussion om vad det är som är roligt med poker, och glädjen i variationen mellan stilar och discipliner. Det är en tendens som genomsyrar hela vårt möte. Det är lätt att glömma att man sitter med en av Sveriges namnkunnigaste nätpokerspelare.

Mest känns det som att man är i en av de vanliga över-en-kaffe-diskussionerna med kollegan Denny vid niofikat.  Skillnaden är väl att Denny inte vunnit enorma belopp på sin hobby. Kan man fortsätta vara samma människa under de förutsättningarna, eller förändras man av att ha så mycket pengar att röra sig med?

“Man förändras nog oavsett av vad man gör i livet. Av erfarenheter, eller vad man än gör. Jag tror man förändras av pengar också, men därmed inte sagt att man måste förändras till det sämre.”

Har du kommit till en punkt där du anser dig vara ekonomiskt oberoende, att du kan sluta tänka på pengar?

“Nej, det kan jag inte. Jag har spenderat rätt så friskt av de pengar jag har dragit in, jag har nog bränt 2/3 av allt jag dragit in hittills. På något sätt har man hela tiden trappat upp utgifterna. Oavsett vad man spenderar pengarna på, om det är kläder eller resor.

Sen har man testat många roliga saker, som har kostat pengar, och det är inget jag ångrar. Det är drömmar jag har haft sedan tidigare, och nu har jag fått möjlighet att uppfylla dem. Mardrömmen hade ju varit om man spelat ihop en massa pengar, snålat och sedan gulat. De hade man ju vetat efteråt att man hade haft möjlighet.”

Reflekterar du längre över vad saker kostar? Kan du tänka att saker och ting är dyra, om du till exempel lägger femhundra spänn på en t-shirt?

“Nej, det gör jag inte. Nu är ju kläder och resor det jag lägger mest pengar på. Och nu inredning också, när jag har flyttat. Men i början var det ju så, när man precis hade börjat på 10/20, och gick ut och impulsshoppade. Hittade man någott roligt så köpte man det. I början sved det ju till, man fick inte ångest, men tankar av att det kanske var lite onödigt.

Det blir ju också en vana att ju fler gånger man gör en sak, desto mer avtrubbad blir hjärnan, och det är farligt. Det är viktigt att kunna bromsa sig också. Jag har långa perioder där jag inte går ut och köper några kläder. Då jag nästan snålar på lyxkonsumtion och onödiga saker.”

Att bränna sina inkomster utanför borden må väl vara hänt. Det är i och för sig också en form av gulning, men primärt handlar det ju också om förmågan att kunna hushålla med tillgångarna i själva spelet. Jag tycker att man underskattar färdigheten money management. Det är inte direkt en förmåga som tidningarna säljer några lösnummer på att dokumentera.  Vi värderar pokerspelare efter vilka nivåer de spelar på, inte efter hur mycket de drar in, och framför allt inte hur de hanterar sina resurser.

“Det känns som om många pokerspelare tappar respekten för pengar. Det blir lätt så om man spelar yrkesmässigt, eller om man spelar mycket, oavsett vilken nivå. Det kan ju te sig respektlöst om man som Lodden haft enorma summor, och sen blåst i princip allt.

Det är lite lustigt, för det är många spelare från 10/20 som går upp på 50/100 och spelar där i två, tre veckor, och sen ser man dem inte mer. Sen så ser man dem på 1/2 och 2/4. Det är inte allt för ovanligt heller, nu har det i och för sig blivit lite mindre sådana, men jag vet att det för två år sen var relativt vanligt att folk gick upp och skottade, och sen fick börja om.”

Blir man fartblind när man spelar så mycket, och hanterar de beloppen du gör?

“Ja, det blir man väl lite grann. Det kan man väl känna är en av nackdelarna med det här. Det är väl en fördel när man spelar, att man inte känner att det kostar så och så mycket att syna, men det dåliga är väl att man tar med det till vardagen. Nu har jag vant mig vid det, för det har ändå pågått så pass länge. Jag försöker stanna till med jämna mellanrum och ge mig själv en käftsmäll, så att jag verkligen får tillbaka fötterna på jorden, men det ska gudarna veta, att det är svårt ibland.”

Den andra sidan av myntet “framgång, snabba cash och high stakes” är spelberoende och missbruk. Tidningarna skriver om de som havererat både liv och ekonomi, men glömmer oftast att spelmissbruket även kan finnas bland dem som faktiskt går med vinst på sitt tidsfördriv. Robert påpekar emellertid att han inte är i närheten av det problemet.

“Absolut inte. Inte för fem öre, jag tycker snarast det är skönt när jag inte spelar nu för tiden. Jag spelar mellan 10 och 20 timmar i veckan på sin höjd. Jag tycker tvärtom att det är roligare att gå ut på café eller träffa kompisar. Det finns så mycket mer att göra än att bara spela, och jag känner att jag spelar bättre om jag inte spelar så mycket också. För mig är det därför det mest logiska att inte köra så mycket, sen under sommartid vill man ju vara ute också och kunna njuta av vädret och så.”

Jag har börjat få en rätt lång lista av svenska pokerprofiler som jag mött. Alla trevliga, om än i varierande grad av öppenhet och värme. Få kan emellertid sägas personifiera ödmjukhet i den grad som Robert Lux faktiskt gör i mina ögon. Killen som ironiskt nog tagit sig nicket “Dödarn” är nog varken schysstare eller elakare än någon annan svensson.

Han känns som en högst normal kille på några och tjugo som är lyckligt lottad i det att han har en talang för att göra sig stora pengar på ett väldigt enkelt sätt. Att han vet om det och är ödmjuk inför det faktumet tycker jag ska föras in på hans pluskonto. Dödarns dagbok är ett stycke svensk underhållning av kvalitet, men Robert Lux själv är för mig en ännu bättre ambassadör för framgång.

//ERIK ROSENBERG

P.S. Tack till Juggler, Perfect, Fairgrove, och Othello för bullshit detection och korrläsning D.S.