PER HILDEBRAND: “Idag är det nästan omöjligt att starta upp något nytt!”

Inga kommentarer » http://valterego.se/blog/per-hildebrand-idag-ar-det-nastan-omojligt-att-starta-upp-nagot-nytt/trackback/

Ursprungligen publicerad 9 maj 2008

“Jag är Frikänd!”. Det är tisdagen den 29 april. Klockan är uppskattningsvis 11.10, och Per Hildebrand tittar upp från sin datorskärm med ett inte allt för litet leende på läpparna. Vi befinner oss på Pers kontor på företaget Connected Table. Förutom honom själv och undertecknad, är två av hans kollegor samt hustrun Linda närvarande. Även om utfallet måhända inte är någon större högoddsare kan jag inte låta bli att känna att det i alla fall känns en smula stort att få vara där, just då. Ett nytt kapitel i den svenska pokerhistorien har avslutats, åtminstone temporärt.

FOTO: Fredrik Ivarsson / poker.se

En kort stund senare sitter vi ned vid en av företagets produkter; ett så kallat Electable, ett elektroniskt pokerbord. Jag, Per och de två kollegorna spelar Play money cashgame mot varandra. Det tar säkert tio minuter innan jag inser två saker till fullo. Det första är att jag faktiskt sitter och spelar livepoker mot en av svensk pokers grand old men (om än elektroniskt och för lekpengar), och det andra är att panelen till höger om mig styr storleken på höjningarna, och därigenom är det inte fixed limit utan no limit vi spelar. Någon har uppenbarligen skrivit FISK i pannan på mig med bokstäver varje anständig pokerspelare från Dals Långed till Stuvsta kan läsa. Å andra sidan är min kvalitet som pokerspelare på den nivån att det inte är positivt förväntat värde för mig att bry mig om imagen.

Jag bryr mig mer om vad som tog Per Hildebrand hela vägen från de svenska mörkpokerborden och pokerbataljerna på travbussarna på åttiotalet, till en svensk rättssal där han i egenskap av koncernchef för ett stort sponsrande pokerföretag står åtalad för grovt dobbleri.

Vi sitter vid en soffgrupp i ena hörnet av kontoret. Även om det vore lätt att helt dedikera denna intervju till rättegången som följde den avbrutna turneringen i Grebbestad, så är min intention som alltid att försöka beskriva en svensk pokerprofil så mångsidigt som möjligt. Därmed är det kanske lika bra att börja från början.

Någon sa nämligen till mig en gång att om man ska skriva en bok om svensk poker så ska man börja med Per Hildebrand, för han “känner varenda jävel, och dessutom var han med från början”.  Per ler lite åt den beskrivningen, men korrigerar mig något.

“Det fanns väl egentligen en generation före mig, som jag kom in och ärvde. Man hade startat poker-SM, och det fanns några personer inblandade där.  Chris Björin var en av dem som var inne några år före mig. Men det är klart, jag har varit med ett tag, och jag var även den som arrangerade SM i poker under ett flertal år.

Vi hade ett pokerförbund även på den tiden, även om det inte var så organiserat som det är idag. Det var mest för att arrangera SM. Det här var lite innan min tid i och för sig, men man drev även då via en advokat frågan om vad man får göra och inte göra. Det här hamnade underst i myndigheternas hög hela tiden, så det var ju ingen som ville svara på någonting. De enda sätten var ju att provocera fram saker och ting.  Nu pratar vi mitten på åttiotalet, och jag kanske kom in omkring 1987-88.”

Det här är väldigt intressant. Svenska Pokerförbundet, det vill säga det förbund som idag är aktivt, har nyligen lämnat in en stämning mot Svenska Spel, angående rätten att använda namnet Poker-SM. Förbundet menar att man ärvt rätten att arrangera SM från dem som tidigare arrangerade mörkpokermästerskapen, då främst med Martin De Knijff som individ att personifiera arrangörshistoriken. Per Hildebrand menar dock att arvsrätten funnits där som en del i traditionen långt tidigare.

“Det är väl egentligen så att först var det förbundet, och sedan blev det väl lite mer löst spritt för vinden. Efter det var det väl egentligen jag själv som arrangerade poker-SM i några år, även om jag hade personer som hjälpte mig. Jag körde fyra, fem år.”

Per berättar att hans tid som arrangör följdes av några mellanår där tävlingen bland annat spelades på Kortoxen, och därefter på Åland. Sedan tog Per återigen över för att därefter överlåta reglagen åt den inte helt okände veteranen Lars Kjestrup. Så småningom hamnade SM på Klubben i Stockholm, för att därefter övergå i förbundets vård. Per tycker att det är synd att förbundet inte profilerat sig hårdare med mörkpokern, då det faktiskt är den som traditionen handlat om.

“Det är den äldsta turneringen i Europa. Irish Open hävdar ju att de är äldre då, men vår turnering har ju funnits ännu längre. Visst kan den gå i arv, samtidigt så tror jag att det är en rätt svår process att vinna.”

Minst sagt.  Det verkar vara en allmänt spridd uppfattning bland pokeretablissemanget - och faktiskt även bland den delen av spelarmassan som frekventerar forumen - att man visst stöder Svenska Pokerförbundet i deras kamp, men att det är ett tämligen svårt slag att vinna. Beroende på vem man lyssnar på verkar definitionen av svårt sträcka sig från ‘näst intill kört’ till ’stört omöjligt’. Jag vill nog tyvärr instämma. Jag hoppas verkligen att Peder Månsson et consortes ror hem detta, men har väldigt svårt att se hur. Det känns som vår tids Don Quijote. Till Svepofs försvar ska dock sägas att bland annat Ola Brandborn menar att förbundet är favoriter i rättstvisten. Det är emellertid en annan historia, som jag lovar att återkomma till vid tillfälle.

Per Hildebrand har spelat professionell poker i drygt två decennier. Bland de namnkunniga spelarna är det få som kan visa upp en lika lång track record sett till kronologin. Även i Pers fall har de i pokersammanhang legendariska travresorna spelat en viss roll, trots att han påpekar att han var måttligt intresserad av själva travet.

“Jag gick ut som jur kand 1987. Istället för att börja jobba började jag spela på heltid. Man samlades på travbanorna. Det var V-65 i Göteborg eller Malmö, eller Solvalla. Sen spelade man privat hemma hos någon efter loppen, det fanns ju inga casinon på den tiden. Ibland ordnade jag själv något spel också”.

Jag inser väldigt snabbt under vårt samtal hur lite jag faktiskt visste om Per Hildebrand när jag bokade upp intervjun med honom. Jag menar, karln är ju något av en legend i pokerkretsar, och självklart visste jag att han är pappa till 24h, men sen då? Jag hade sett ett kort på honom där han var slående lik Hasse Aro. I verkliga livet, på någon meters avstånd, är likheten inte längre speciellt slående. Dessutom känns det inte som ett faktum man hänger upp en intervju på. Det finns rätt mycket annat att ta på. Pers resa mot de stora framgångarna började ungefär när jag själv blev tonåring. Samma år som han började sin karriär som proffs skedde också den första resan till Las Vegas.

“Åttiosju tror jag var första gången, och då fanns det en kille som hette Povl Lautrup ifrån Malmö. Det är säkert ganska många som känner till honom. Han är grundare av ett stort spelbolag, Betting Promotion. Lautrup hade arrangerat en resa och kommit överens med Golden Nugget i Las Vegas om att han skulle ta dit spelare från Skandinavien. Det var väldigt flott; man var bjuden på resa och hotell, och man kunde till och med ta med sig en bekant.”

Vem Per Hildebrand hade med sig? Mamma. Personligen tycker jag det hedrar den blott 25 år gamla Hildebrand att han av alla människor väljer att ta med sin mor på vad man får förmoda var ett av sitt livs äventyr.

Väl på Golden Nugget spelade man tävlingen Grand Prix of Poker. Tittar man tillbaka i annalerna är det inga duvungar som toppar resultatlistorna. Idel amerikaner, och en hel del numera legendariska namn. Chip Reese och Johnny Chan för att nämna några. En viss Thor Hansen kom fyra i main event på den tillställningen, och med ett finalbord till blev han - åtminstone för tillfället, då Hansen inte är känd för sin money management - 100 000 dollar rikare.

Det var hur som helst den första internationella noteringen för Norges numera mest merittyngda spelare genom tiderna. Vår egen grand old man fanns dock inte med.

“Jag vet inte om Björin hade spelat då. I Las Vegas var jag faktiskt ett par år före honom. Men vi var ju inte så många då. Det stämmer att jag varit med länge…”

Hildebrand och de andra svenskarna anlände till Las Vegas, totalt okunniga om att de rådande formerna av poker i USA var stötpoker i olika former. Det finns som bekant ett gammalt uttryck som lyder ‘What happens in Vegas, Stays in Vegas’. Nu stannade emellertid inte Holdem i Vegas.

“Vi spelade ju mörkpoker där hemma, och trodde ju då att alla spelade det. Sen kommer man dit, och får lite av en chock. Jag var en ganska framgångsrik mörkpokerspelare, och där fanns det inte. Om vårt gäng satte igång en omgång mörkpoker, så brukade det hoppa in lite amerikaner.

Någon gång tror jag att jag satt med bara amerikaner till slut, men då hade jag suttit och förlorat i ett och ett halvt dygn.  Då hade väl de andra spelarna bytts ut. Alla tycker att de kan spela mörkpoker, för det är ju ändå pokerspelets grund.”

Per Hildebrand tillhörde den första generationen av svenskar som över huvud taget spelade Texas Holdem. Ändå vill han inte på något sätt ta på sig någon del av äran för att vi idag har en historik av Texas Holdem före pokerboomen i Sverige.

“Nej, jag var nog utpräglad mörkpokerkille. Det var väl gänget med Stefan Diös nere i Malmö som jag tror i vevan i mitten av åttiotalet började köra småturneringar och så.”

För den som inte känner till namnet Stefan Diös vill jag påpeka att det är ytterligare ett namn på listan av den gamla skolans pokerlegender i Sverige. Stefan är en klassisk mångsysslare, som på sin CV skulle kunna notera sig som passionerad alfapetspelare, översättare av tidningen Kalle Anka och bordtennisspeaker. Samt inte minst en väldigt initierad spelkännare.

Per Hildebrand fortsätter sin bana som framgångsrik yrkesspelare när åttiotalet övergår till nittiotal, men börjar allt mer att blanda upp pokern med andra inkomstkällor. Pokern visade i början av nittiotalet en nedgång, mycket på grund av den lågkonjunktur som rådde i landet. Folk hade helt enkelt mindre pengar att spela för, och Per och hans kamrater sökte andra vägar att tjäna pengar. Sportsbetting var ett av sätten.

“Det var inte slumpmässigt, utan det var för att jag fick bra tips av andra. Man byggde upp en liten organisation där istället, för nu var det plötsligt mer lönsamt att spela på sportsbetting än att spela poker. Ibland svänger det, så kanske nåt annat kommer, och då får man sadla om igen.”

Intresset för sportsbetting finns ju hos många av de kändare proffsen. Doyle Brunson, Daniel Negreanu och Erick Lindgren är några omvittnat dedikerade spelare i gemet. I Sverige är det kanske främst Erik Sagström och Ayhan Alsancak som personifierar pokerspelare som övergått till sportsbettning. Det är emellertid uppenbarligen ingen ny företeelse ens i Sverige.

“Man vann en hel del på det. Vi kallades ibland för spelmaffian, men vi fixade ju inga matcher, utan vi spelade bara på de överodds som bjöds. Jag var den som placerade spelen till högsta oddsen, om det nu var hos Svenska spel, eller i Norge eller i Danmark, eller hos bookmakers i England. Man hjälptes åt fast man hade olika funktioner i det här samarbetet”.

Någonstans i de här organisationerna och nätverken som Per Hildebrand byggde upp började ett frö sås till något större. Intresset för att organisera spel och bygga upp något eget visade sig, och ledde snart till att man faktiskt bestämde sig för att sondera terrängen på allvar.

“När det började gå mot slutet av nittiotalet tänkte en kompis och jag att det skulle vara kul att ta det här till en annan dimension. Att få stå på andra sidan om de riktigt stora pengarna, och då tänkte vi sportsbetting i första hand. Jag var runt till Gibraltar och andra håll och luskade efter licenser och mjukvara. Allt var lite halvjobbigt, för det fanns egentligen inga ställen man kunde vara på, och inga klara regler.

År 2000 så bestämde vi oss för att köra igång det här som ett projekt i bolagsform, och ta in pengar i projektet. Sen blev det aldrig så mycket pengar, för

vi kom väl lite för sent. Vi hade ett glättigt prospekt som man väl inte skulle vara så stolt över idag.”

I de få meningarna i stycket ovan ryms mycket av mina intryck av Per. En väldigt reflekterande individ som inte är rädd för att utrycka självkritik och rannsaka sig öppet. Just förmågan att objektivt kunna bedöma sina egna insatser tror jag är en framgångsfaktor för ambitiösa människor. Detta obekomme om du är en entreprenör eller pokerspelare. Blundar du för egna chimärer eller svagheter kan du heller inte lära dig något av dem. Per Hildebrand verkar ha lärt sig en hel del under resans gång, och har även haft sin beskärda del av såväl tur som otur.

“IT-kraschen kom innan vi hann få in några pengar, så vi fick ta mycket ur egen plånbok. Vi finansierade det med det jag hade vunnit på poker och sportsbetting. Det gjorde att det gick att hålla igång, sen kom pokerboomen och så till vida hade man ju tur.”

And the rest is history. 24h-koncernen, numera Entraction, är en betydande aktör på den globala moneytainmentmarknaden. Med det projektet har Per skrivit in sig i den svenska pokerhistorien mer än bara som en av våra spelande pionjärer vid borden. Även om hans storhet som pokerspelare inte heller bör underskattas; kronan på verket som turneringsspelare är en 27e.plats vid VM 2005, en insats som gav honom drygt 300 000 dollar. För mig är det i och för sig egalt huruvida han betytt mest som pokerspelare eller som företagsledare. Det är i den sistnämnda rollen som jag tycker att han är mest intressant att intervjua, och det som faktiskt skiljer ut honom på allvar från många av de övriga veteranerna i svensk poker. Nu har han dock lämnat posten som koncernchef, och har inte längre någon roll som anställd på Entraction.

“Nu har jag släppt det mer och mer. Jag sitter fortfarande kvar i styrelsen, och är relativt stor ägare, även om jag inte har så mycket med det att göra. Jag klev av i augusti förra året, och har jobbat otroligt mycket under de senaste sju åren. Det har inte varit femtio eller sextio timmar i veckan, utan snarare åttio timmar. Man har haft datorn med jämt, och en familj som åker på semester själva.

Det har varit tuffa år… det är klart att det går ju under en viss tid, men man känner ju för egen del att det kommer en period när man inte orkar mer, samtidigt som det behövs nya krafter i ett företag. Man går in i en ny fas, och då kanske det behövs andra personer. Jag kanske var den som med mina kontakter och min pokerkunskap kunde bygga upp det här, men när det väl kommer till en industriell nivå så kanske inte jag är rätt person att leda det”.

Personligen tycker jag det är stort att våga släppa taget, att erkänna att det finns olika kompetenser och behov inom en organisation. Och därtill att man själv kanske inte är den som är bäst lämpad att utveckla sin egen idé längre, om man prioriterar konkurrenskraft framför familjekänsla. Per Hildebrand känns inte som den sentimentala typen.

“Man har väl en förmåga när man har levt så nära det att tycka till om saker, och så har man ju som sagt ett inflytande kvar, men man får se hur det blir framöver med det. Jag har ju byggt upp en förmögenhet på pappret, men allting ligger i ett bolag. Sen är det väl kul att göra något annat.

Jag tänkte ta det lite lugnt. Jag spelade lite mer pokertävlingar och så i höstas, men så halkade jag in i ett nytt projekt. Det var egentligen ett samarbete med Entraction som har pågått ett tag, och sen så började min fru jobba här. Hon var ju också med att bygga upp 24h, men slutade lite före mig. Sen har vi investerat en del pengar i det här, så det har blivit lite av den nya babyn. Ibland tycker man att det är vansinnigt, men samtidigt så är det ju vansinnigt roligt också”.

Uppenbarligen. Det var just därför vi hamnade vid ett av de elektroniska pokerborden. Connected Table är ett företag som just sysslar med att utveckla sådana. Programvaran, som konstruerats av samma killar som står bakom den relativt lilla men i mina ögon rätt så nytänkande pokersajten Simba Poker, hjälper upp känslan av något helt nytt. Man har tagit till vara på en del detaljer som ger “e-spelet” en touch av live. Rätt häftigt, och klar potential att vara riktigt underhållande. Jag undrar hur pokerns utveckling ter sig för en kille som Per Hildebrand, som både sett och drivit utvecklingen. Står vi inför nätpokerns borttynande inom en överskådlig framtid? Eller är den här för att stanna?

“Ja, det tror jag att den är. Det kommer nya generationer underifrån. Den som är 65 år idag kanske inte sitter och spelar på nätet, men när jag är 65 tror jag att det går alldeles utmärkt.

Jag tror att poker är en bra produkt, därför att poker är lite som livet i miniatyr. De egenskaper som du har nytta av i poker är ofta väldigt nyttiga för dig i livet. Du ska vara matematisk, analytisk, du ska kunna läsa dina motståndare. Du ska inte vara för emotionell i ditt agerande. Är du en bra pokerspelare så tror jag att du har bra möjligheter att lyckas i livet. Lyckas du sämre i livet så har du förmodligen sämre chanser att lyckas i poker också. Jag tror att du kan lära dig någonting där, via böcker och annat, så att säga.

Jag tror att det är en bra produkt i grunden. Tittar vi bara sista året så har marknaden fortfarande vuxit med ganska mycket, även om det i det här skedet bygger på att vi hittar nya marknader.”

När Per pratar om pokern känns han för mig inte som en pokerspelare. Det sagt i positiv mening. När min kusin Jonatan säger att han aldrig spelat poker, och inte ens kan reglerna tycker jag snarast att det hedrar honom. Per Hildebrand själv är medförfattare till en pokerbok. I den kan man läsa att poker är ett spel för rovdjur. Det handlar om att profitera på de svagare.

Det är ju precis så det är. Visst, man ska hålla sig inom uppställda ramar, men där emellan finns inget utrymme för gentlemannamässighet. Per Hildebrand känns som något av en gentleman, där till utan att vara vare sig blödig eller sentimental. Hans känns mer som en intresserad och nyfiken observatör än en av scenens mest insyltade veteraner. Det värmer mig en smula. Jag uppskattar människor som har en sund distans även till saker som ligger dem väldigt nära, när det inte handlar om mänskliga relationer.

Per har sett och varit med i uppbyggnaden av nätpokerbranschen från dag ett. Jag är nyfiken på om han ser någon förändring i attityden mot entreprenörer i den här industrin. Det är en fragmenterad marknad med mängder av små aktörer, och på sistone har vi sett ett flertal gå omkull.

“Det är klart att det funnits en viss skepsis mot spel generellt. Jag har ju jobbat med att sätta företag på börsen, och med spelbolag så är det så att man tassar lite i utkanterna av vad man får göra och inte. Då är det klart att man hela tiden har ganska stark motvind. Du måste bevisa en massa saker som skulle vara självklart i ett annat bolag.

Angående den stora mängden aktörer, så är väl vi lite delaktiga i det i vårt nätverk. Vi började ge ut ganska många skins till entreprenörer, företag eller bara några pokerspelare som startade en egen sida om poker. Det gick att bygga upp sånt 2004 eller 2005. Idag är det en väldig konkurrens om spelarna, marginalerna har krympt, och du måste ge mer tillbaka till kunderna, så idag är det ju nästan omöjligt att starta upp något nytt.”

Nu är vi inne på en av mina (många) käpphästar. Diskussionen om hederlighet, oegentligheter och pokerbranschens inneboende mått av etik och moral. Jag var ursprungligen fast och fullt övertygad om att det var en ruffel-och-båg-bransch där skojarna avlöste varandra på löpande band. I takt med att denna intervjuserie utvecklats så har min egen bild måhända nyanserats något, och jag blir allt mindre beroende av att uttrycka min egen åsikt i frågan, och allt mer intresserad av att höra andras. Som till exempel Per Hildebrands. Finns det en girighet bland företagarna eller handlar det bara om inkompetens eller dålig upptäckarlusta?

“Jag vet inte. Det kan vara dumhet, okunskap, otur… sen finns det ju de som bara är inne för att bygga upp någonting för att få det att se stort ut på pappret och sen sälja det. Eller de som rent av är ute efter att blåsa sina kunder i slutändan. Jag tror dock inte att så många går in med föresikten att blåsa kunderna.

Det fanns ju föregångare också. Bland annat något som hette Pokerspot som hade turneringar på Internet. De hade ju en enorm möjlighet att bygga upp en verksamhet, men gick i konkurs. Det gjorde de förmodligen för att de blev utsatta för så mycket bedrägerier, med kreditkortsnummer på nätet och chipdumpar. Den här marknaden var ny och man förstod inte problematiken.”

Nu är marknaden inte alls ny längre, utan har gått in i nya stadier. Nu sitter vi här i en röd soffa, jag och en före detta koncernchef för ett stort företag i en bransch som omsätter enorma mängder miljarder. Jag ostraffad, han ostraffad. Än så länge, ska sägas, för den här domen lär överklagas. Just nu är han dock frikänd. Åtalet ogillas, som det heter på juristsvenska. Känns det väntat?

“Ja, det tycker jag. Det blev väl rätt precist som man tänkte sig. Förutom då att jag såg att jag själv stod med som medverkande till det här, även fast man inte prövat min roll i detta skede.  Vilket ansvar har man som koncernchef i det här fallet?  Annars var det väl ganska väntat.

Det var ett par grejer man hoppade över att titta på. Till exempel det här med turneringspoker. Nu diskuterade man istället Texas Holdem som ett tur- eller skicklighetsspel, men det försvaret egentligen hävdade var att det var turneringsformen som skulle göra att det var ett skicklighetsspel.”

Domslutet resulterade i att två personer, Grebban och Mr River som bedömdes vara arrangörer, dömdes till fängelse. Två anställda på hotellet som upplät hotellet kom undan med dagsböter, medan Per Hildebrand och hans kollega klarade sig helt. Var det utfallet rättvist, utifrån hur lagstiftningen ser ut?

“Ja, jag tycker väl att det var ganska väntat. Vad jag har argumenterat för är att man skulle separera turneringen från cashgamet, och då kanske man skulle ha en annan syn på turneringen. Här gör rätten så att man buntar ihop turnering och cashgame, och så säger man att det är Grebbestad som har anordnat både och.

Nu behöver man inte göra den här uppdelningen som man kanske borde ha haft om 24h skulle ha varit en arrangör. Då hade man varit tvungen att titta på hur 24h hade påverkat cashgamet. Hur hade 24h tänkt arrangera det? Man hade fått svårt att visa det, och då hade det blivit ganska smetigt för dem.”

Onekligen har Per en poäng här. Dessutom är det nog med stor sannolikhet så, att hade man inte haft cashgamet så hade man kanske klarat sig från äventyrlighet. Det var ett par punkter som blev direkt avgörande i rättegången. Cashgamet var en sådan sak som gjorde att domstolen lättare kunde påvisa äventyrlighet. Detta var även en del i bevisningen som gjorde att man kunde leda i bevis att arrangörerna tjänade stora pengar på detta, vilket även ledde till att gärningen uppfattades som grov. Slutligen var det den stora mängden deltagare, och formerna för anmälan som gjorde att arrangemanget inte på något sätt kunde uppfattas som slutet. Jag ser heller inte några konstigheter i domslutet om man nu accepterar att lagen är skriven som den är.  De två anställda på hotellet var onekligen inte omedvetna om att de opererade i en gråzon, men anledningen till att det blev lättare för åklagaren att få dem fällda än Per och hans kollega är ett direkt resultat av den svenska lagtexten.

“Jag tycker kanske att vi har större inblandning, men det är ju skrivet så i lagen angående den som hyr ut lokalen, och det gör ju att de sitter lite risigare till.”

Kommer domen att förändra pokersverige? Kommer diskussionerna kring 24h:s inblandning att försvåra för turneringsarrangörer att skaffa sponsorer?

“Egentligen förändrar den väl kanske inte så mycket. Vad man kan säga är väl att man blir lär bli lite mer medveten om saker och ting, som slutenheten. Du kan inte anordna en turnering i större skala om du inte lyckas göra kretsen väldigt sluten, och det är väldigt svårt.

Det är ju klart att nu är det här en tingsrättsdom, och det kommer ju förmodligen att bli en hovrättsdom, men det tingsrätten säger är “karaktären av sponsring”. Då har man egentligen sagt att sponsring inte är samma sak som att vara en arrangör. De lämnar ju i och för sig öppet för om vi var någon form av medhjälpare, så jag tror kanske att man kommer att vilja ha lite mer rena avtal. Jag tror inte att en stor pokeraktör behöver vara mer rädd nu, men man bör nog tänka över hur man skriver saker. Egentligen att man svär sig fri från allt som händer och bara vill synas med sitt varumärke.”

När vi bokade upp den här intervjun visste jag som jag tidigare nämnt väldigt lite om Per Hildebrand. Jag har insett att jag har stora luckor i mitt i övrigt relativt stora - i jämförelse med Average Joe, inte med forumjunkies - kunnande om den svenska pokerbranschen, när det kommer till de tidiga åren. Pre pokerboomen. Vem spelade var? Vem kände vem? Vem har gjort vad? Jag skulle vilja ta igen det där, och ett sätt är att prata med och känna på människorna. Att prata med folk i den första och andra generationen ger mycket matnyttigt om svensk poker.

För mig känns det som att behovet av att etikettera människor i termer av “Har gjort mycket för pokern” är ett modernt begrepp. Väldigt ‘Twothousandsevenish’. Svensk poker har under decennier byggts upp av tidigare generationer. Vad vi ser idag är bara ännu en fas i ett bygge skapat av människor som Per Hildebrand och hans samtida. Utan att verka ha ett behov av att slå sig för bröstet har han ändå för alltid skrivit in sig i den nationella pokerhistorien.

Någon vecka efter vårt möte kommenterar Per historien om Thor Hansen på den omtalade Vegasresan i ett mail till mig:

“Angående Thor Hansen så kan väl tilläggas att han under den resan var miljonär (förvisso i kronor, men det varstora pengar på den tiden) tre gånger och black tre gånger. Han lyckades låna och slå upp sig igen två gånger - den sista då han fick prisplaceringen i stora tävlingen. Dock gick även dessa pengar åt då världens bästa pokerspelare (typ Doyle, Chip Reese och Johnny Chan) stannade i Vegas ett par dagar efter stora tävlingen till dess att Thors pengar var slut…”

That’s poker.

//Erik Rosenberg