Om förra veckan och vad som kännetecknar en bra blogg

1 kommentar » http://valterego.se/blog/om-forra-veckan-och-vad-som-kannetecknar-en-bra-blogg/trackback/

Jag tänkte utnyttja måndagarna i fortsättningen till att sammanfatta föregående vecka i pokervärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet.

April känns på många sätt som årsskifte i pokervärlden. Det är grand finale på vissa säsonger, som EPT och WPT. Finalen i World Poker Tour blev som vanligt en historia som i slutänden  inte kändes speciellt spännande, även om en handfull svenska namn (Kniven, Ummer, Moe The Great, Thuritz) var med rätt långt i tävlingen. Scotty och Elky kom sexa och trea, men det känns ändå mest som ett jaha. Inget nytt under solen alltså.

EPT-finalen i Monte Carlo börjar denna vecka, och har nästan direkt avlöst San Remo. Sistnämnda tävling hade förvisso hisnade prissummor, och svenske Gustav Sundell smackade in knappt en halv miljon euro för sin tredjeplats. Det roligaste var ändå Åsa Holmbergs briljanta MSN-intervju med Dennis Bejedal under San Remo.  Språkligt sett är det kanske inget mästerverk, men ett helt nytt grepp åstadkoms genom att köra några snabba, mycket informella frågor, och sen ta hela Q&A:n och lägga ut på nätet. Resultatet blir en väldigt personlig och varm text, med en rejäl portion humor. Helheten är ett toppbetyg. Jag erkänner villigt att jag är avis att jag inte knäckte idén, men jag är glad att den knäcktes Mer sånt!

Vidare så tycker jag att Lina Olofsson faktiskt borde få mer cred för sina reportage från europatouren. Jag förstår att folk kan tycka att det ser ut som om det är la dolce vita, med sena kvällar och minglande med kändisar. Samtidigt undrar jag om folk inser att det är en helvetes massa arbete som ligger bakom Linas skrivande. Hon gör förbannat bra turneringsreferat, och ger dessutom en personlig och unik inblick i en värld som är fjärran från min. Man behöver inte vara en pretentiös nobellpriswannabe med behov av att krångla till språket för att skapa läsvärde. Ibland räcker det med att brinna för det man skriver om, och att ha en kunskapsgrund att stå på. Jag läser regelbundet ungefär 30 olik pokerbloggar, och det som framför allt skiljer olika bloggar åt i kvalitet är inte den stilistika förmågan, utan engagemanget i ämnet. Det är tydligt vilka som skriver för att en uppdragsgivare / sponsor / affiliteverksamhet kräver det, och vilka som gör det för att de gillar att skriva (och framför allt att bli lästa. Jag tror de flesta som gillar att skriva är narcissister i det avseendet). Det är frivilligt att läsa, men personligen plöjer jag med nöje allt Lina skriver.

Appropå det ska jag i veckan ta mig i kragen och uppdatera länksidan i veckan. Redan nu lägger jag ut länkar till pokerbloggar jag följer. Korta texter med lite av mina tankar kring dessa lär komma.

Samtidigt som de internationella tourerna fejdar ut börjar andra säsonger, som till exempel Pokerfinnkampen. Visst, Svenne banan fick stryk igen. Proffsspelaren Samir Shakhtoor nådde högt. Det är ändp inte det folk kommer att komma ihåg i höst; istället är det det så kallade bombhotet som humorform som en deltagare just då tyckte var en bra idé att lansera.  Dessutom visar Aftonbladet / Minimedia åter igen hur långt man står från verkligheten.

Nu börjar temperaturen inför WSOP höjas något. Jag upprepar mitt mantra och hoppas på riktigt stora svenska framgångar, en namnkunnig vinnare, och ett finalbord som tidsmässigt ligger i anslutning till resten av tävlingen. Inget  av dessa lär väl inträffa… Jo förresten! Vad gäller svenska framgångar är jag försiktigt hoppfull.

Team Betway - amatörernas afton

Inga kommentarer » http://valterego.se/blog/team-betway-amatorernas-afton/trackback/

Mina vänner Jens och Ola har bråda dagar med att hinna färdigställa Betways teamsajt som i första hand ska vara en publikmagnet och intressedragare för SM på Åland i maj. På en nykonstruerad hemsida samlar man nyheter, foton och videolipp, främst med fokus på de som kvalar sig till platser via Betway till SM. Dock kommer även Pokerfinnkampen att få utrymme på sajten. Jag tycker att det känns som ett fräscht grepp att verkligen lyfta fram kvalspelare och bygga en teamkänsla kring dessa, speciellt då hela diskussionen kring proffsteam och sponsring känns tämligen uttjatad. Det här känns mycket mer intressant i mina ögon. I det här laget platsar bara de som för det aktuella tillfället har spelat sig till en plats. Trots att det kommer att skapa en stor omsättning på människor tror jag att det kommer att finnas en samhörighet i laget som inte är mindre än i ett cementerat proffsgäng.

Den  officiella launchen skulle så vitt jag förstår ha varit 1 februari, men sajten är redan nu up and running. Gå in och bilda dig en egen uppfattning.

Red Sails In The Sunset

5 kommentarer » http://valterego.se/blog/red-sails-in-the-sunset/trackback/

"Brukar du också grinda Jack Vegas mitt emot Åhléns?"

Ovanstående replik utnämner jag härmed till båtresan hems roligaste. Denna trip blev på något sätt ett naturligt crescendo på en tämligen intensiv helg.

Först av allt vill jag med värme gratulera min vän Jens Jadbäck till en hedervärd tredjeplats på Pokerfinnkampen . Konsekvensen av detta blev att femtio pannor Rosenberg skulle agera bodyguard när Jens med tafflig framgång försökte växla till sig 50 lakan i svenska pengar på den rätt sjaskiga färjeterminalen i Tallinn. Kändes so so.

En stund senare skulle jag gå på toaletten på terminalen. När jag öppnar dörren står en medelålders man och kräks i handfatet. Not only in Tallinn, men oddsen är goda här, mina vänner.

Väl ombord på M/S Romantica finner jag mig logerad i en hytt tillsammans med pokerforumprofilen Djens, kvalaren Tobias Dahl som blev min personliga Finnkampsnemesis samt komikern Marcus Palm . Det blir en speciell sorts dynamik när man föser ihop fyra för varandra rätt obekanta människor på fem kvadrat och låter dem bo där några timmar. Inte på något sätt negativt, inte alls, men rätt speciellt som sagt.

Taxfree, Lite barhäng på plan sju, och sen en snabb middag innan det är dags för game igen. Vi samlas i ett hastigt uppbokat konferensrum för en gryta. Ljudnivån blir, när bordet bredvid oss förvandlas till en tusen kronors omahafyllegryta, närmast olidlig. Jag själv, Jack H, Dansken, Söderturken, Palm, Jadbäck, Coxxa. Den ena högljuddare än den andre. Eller så är vi var och en lagom högljudda, men synergin blir audiellt perverterad, eller nåt. Dansken och Jack ÄR emellertid jävligt högljudda även som isolerade företeelser. Jag gillar er som fan ändå, eller möjligen också på grund av det, killar. Sonic not so youth.

Mitt eget spel är denna kväll, liksom som alltid, klandervärt. Marcus Palm, med tämligen lång skådespelarerfarenhet, skakar uppgivet åt mitt obefintliga maskhållande. Repliken "Vad ska han ha?" på min oförmåga att lämna en flopp med pocketess där risken att leda var noll och fimp, var föga förvånande i linje med resten av mina spelade händer . Kukars skymning är ett bra betyg på mitt spel under helgen i Tallinn, men so what? För sällskapet, bordssnacket och underhållningen är inköpet ett billigt pris att betala. Jag spelar inte poker för att bli rik på pengar, men jag gillar den här världen för att jag på ont och gott blir rik på upplevelser.

Jag hoppas definitivt att det blir fler Pokerfinnkamper för min räkning.

It’s the end of the world as we know it

1 kommentar » http://valterego.se/blog/its-the-end-of-the-world-as-we-know-it/trackback/

Gårdagen var på många sätt en surrealistisk upplevelse. På många sätt märks det att vi är i Baltikum. Underhållningen på casinots "scen" är ibland på den nivån att man börjar titta sig om efter dolda kameror. Ett exempel var när tre damer iklädda nån sorts leopardkroppsstrumpa och safarihattar sjöng en sång med melodi tagen från Old Trafford. Det är inte okej.

Igår satt vi uppe i en svit och spelade gryta. In i sviten kommer en hög finländare, hälsar på oss varpå en av dem kliver fram till fönstret och lutar sig ut och skriker något oartikulerat och väldigt, väldigt onyanserat på jsut finländska. Tämligen osubtilt. Sen sätter han sig oberört i en fåtölj och frågar om det finns öl här. Jodå, det fanns det.

Grytan då? Jo, en hand spelade jag. Den första handen i miniturren rök jag på.  Note to self blir att inte klenspela floppad stege. Jag vet, jag vet, jag vet att det är dåligt. Det insåg Bengan också när han knackade in sin färg på turn. Så går det när man lägger upp sig och sina odds för billigt.

Var nere på casinot och railade freezeoutturren en smula. Den avgjordes framåt femtiden på morgonen, när jag redan låg och sov men herr Brandborn kom enligt uppgift trea, och Karl-Göran Karlsson , betwaykvalaren knackade in en första plats. Bra värmning inför själva finnkampen.

Efter en helt acceptabel frukost - bättre än sitt rykte - var det dags för registrering och seating. Letade också upp två av mina lagkamrater från PokerTime för att få stickers att hänga på kläderna. För mig med ett tämligen anorektiskt utseende är det en jävligt smart idé, för att slippa få en pajjig pikétröja som ser ut som ett tält. Istället bär jag mina egna kläder, trots att jag är "strajpad". Hamnade vid samma bord som "lagkamraten" Daniel Lundqvist. Några andra för mig kända ansikten fanns också, däribland den skäggige finnen med de vita linserna.

Bakom oss var det ett bord med bara fyra placerade so far. De påtalade det intressanta i att de bara var fyra stycken, varpå jag utbrister "Jamen, det är ju 104 anmälda så ni är ju de fyra som är över". Note to self: Tänk först, tala sen. Inte tvärtom. Deras sällskap anlände snart.

Kalaset varade i knappt fyra timmar effektiv tid, innan det var dags för respass. Vägen dit kantades av försiktigt, ofarligt spel blandat med några usla moves. Sägas skall dock att jag hade rusktigt trevligt på vägen dit. I sak kan väl sägas att turneringen och arrangemanget var tämligen bättre än vad jag var. Både grytspel under gårdagen, och dagens turneringsspel får mig att konstatera att min pokerkompetens fortfarande ligger mellan undermålig och skrattretande på skalan.

Hur det kändes att vara sponsrad då? Jo, vars. Det påminner mig lite om när jag fick en tusenlapp av min fru med repliken "köp dig nåt fint". Jag kände mig lite billig ett tag, sen tittade jag på pengarna och blev glad igen. Så tack PokerTime för erfarenheten. Det var en upplevelse!

Jag tänkte att jag skulle få ihop några miniintervjuer olika människor de närmaste dagarna. Högt på priolistan står "Full finne", "trött dansk" och "glad balt". Mer rapporter från Tallinn kommer när jag hittat några som stämmer in på de beskrivningarna.

Här finns en mer officiell rapport om the end of my tournament life as a so called pokerproffs

Även här noteras kort om mitt utträde ur tävlingen

jag vill inte möta mörkret på ett hotell i Baltikum

1 kommentar » http://valterego.se/blog/jag-vill-inte-mota-morkret-pa-ett-hotell-i-baltikum/trackback/

[med Folke Jydén-röst] Jag befinnej mig på ett halvsjaskigt hotelljum i Baltikum föj att spela Pokejfinnkampen föj PokerTimes jäkning. Jag, Folke Jyden äj ett så kallat pokejpjoffs.

[Med Erik Rosenbergs gnälliga men måhända mer artikulerade mälardalska] Nå, så illa är det inte. Rubriken på detta inlägg är hämtat från en Winnerbäcktext och rätt underhållande när jag nu tittar ut över Tallinns döende dagsljus från åttonde våningen på mitt hotell. Visst, jag befinner mig här för att spela en turnering för nämnda företags räkning, och därtill också skriva om upplevelsen eller debaclet. Vad det blir lämnar vi åt resultatet i nämnda turnering att bedöma. Å andra sidan så är det bevisligen inget krav att man ska uppnå några som helst resultat för att spela betald poker. Det finns många stora exempel på det.

Hotellrummet är några klasser bättre än halvsjaskigt, och får med mina mått betraktas som riktigt najs. Speciellt då mitt rumssällskap skiftade över till hotell Olympia som enligt uppgift är lite, lite mer classy.

Det har varit en lång dag. Upp klockan fem. Fem är, för oss som är nio-till-fem-råttor, förjävla tidigt. Sen transport till Arlanda medelst olika resmål. Träffa folk, mingla, käka frulle, checka, borda, lyfta, landa. Under flygresan gav Gusten Sjöberg mig en välbehövlig crash course i Kinapoker. Jag har hört att sånt spelas på turneringar där hotellvistelse ingår, så för att minimera den ekonomiska katastrofen tyckte jag att det i alla fall kunde vara läge att lära mig reglerna.

Jag hade för första gången träffat Jens Jadbäck in real life på Arlanda, och genom diverse tråkningar visade den skånske gossen var skåpet skulle stå under helgen. Spott och spe är en förnöjsam sysselsättning, och möjligen också den postironiska generationens sätta att bonda. I vilket fall så började Jens hetsa om att vi skulle betta om vems väska som skulle komma först ut på bagagebandet. Jag misstänkte att Den skånske gossen hade tänkt och tänkt, och trott sig kunna slå mynt av nåt, så mitt krav för spel var att vi inverterade uppgörelsen. Hans väska först, seger åt mig, och vice versa. Efter visst knorr så gav Den skånske gossen med sig, och snart var jag en estnisk hundring rikare.

Nu har jag fått i mig en ärligt talat rätt så usel buffélunch, akompanjerad av rövarhistorier om hur man sväljer schackpjäser som resultat av ett vad. En bonde och en löpare, enligt uppgift. Dessutom var han dansk (inte bonden eller löparen, utan förtäraren), vilket möjligen förklarar något. Eller inte.

Jag återkommer inom en inte allt för avlägsen framtid med nya spaningar från en baltstat nära er.