Phil Ivey och The November Nine

Inga kommentarer » http://valterego.se/blog/phil-ivey-och-the-november-nine/trackback/

Loggar in på Pokernews och noterar att Phil Ivey är en del i årets November Nine. De som ska göra upp om mästartiteln i WSOP Main Event. När detta stod klart för var och en som hade ekonomiska intressen i arrangemanget torde det ha renderat en själslig orgasm. Anledningen till att man flyttade finalbordet några månader framåt i tiden - och jag tycker fortfarande att det är en skitdålig idé - var att man ville haussa publiciteten kring evenemang och spelare. Nu har man plötsligt en posterboy. Och som sådan vore det svårt att hitta någon bättre, möjligen med undantag av Daniel Negreanu.

Phil Ivey är en av spelets största och mest framgångsrika profiler. Av många ansedd som den störste utövare som pokern har, möjligen till och med en av de absolut bästa genom tiderna. Vinner han detta lär fler instämma i den kören.

Han  har fem cashar sedan tidigare i årets WSOP, varav två jävla armband. (Vågar vi tippa att han redan nu kommer att utses till "Player of the year?" ) Över hela karriären har han sju armband i WSOP, och en WPT-titel. Totalt har han över tio miljoner i turneringsvinster live, otaliga miljoner online på cashgame.

Nu ställs han in i ett startfält där ingen av de övriga är kända av gemene man. Dramaturgin kan bli hur superb som helst, om de förvaltar det väl. Och det är ju Amerika vi snackar om. Las Fuckin’ Vegas. Hur ska de kunna misslyckas med att göra en Hollywood Success Story av det här, oavsett vem som vinner?

Saker och ting…

Inga kommentarer » http://valterego.se/blog/saker-och-ting/trackback/

…börjar röra på sig. Det känns som om det är lugnet före stormen just nu. Kommande helg skall finalbordet på Online-SM spelas, liksom ditot på World Series of Poker. The Main Event. Det kan bli intressant, men också ett rejält antiklimax. På pokerforum.nu har en bedrägerihistoria börjat nystas upp, vilken ger åtminstone mig en riktigt obehaglig känsla i magen. Det är den här världen, och vissa av dess avarter, från sin allra sämsta och novembersvarta sida. Jag tänkte jag skulle försöka ta tag i historien och försöka skriva någon sorts recap kring den om jag får arslet ur.

Vidare verkar det slumpa sig så som att jag kommer att komma iväg på Pokerfinnkampen i december. Blir riktigt, riktigt trevligt att få avsluta året med en minisemester och en turnering.

Praktarsel

Inga kommentarer » http://valterego.se/blog/praktarsel/trackback/

1994 stod den i kroppsliga sammanhang inte oansenlige Russ Hamilton som segrare av pokervärldens mest prestigefyllda tävling, The Main Event i World Series of Poker. Det här var WSOP:s silverjubileum, tjugofemårsfirandet. Därför fick man inte bara prispengarna på en miljon dolares, utan också sin vikt i silver. Enligt uppgift var detta inte nog för Russ, utan mycket ville ha mer. Russ påstås av en del ha ätit kopiösa mängder mat inför finalbordet, enbart för att tjäna mer på en eventuell vinst. Visst, det är väl "pluseve" på det, men allvarligt? Är det inte tämligen sjukt?

Russ själv hävdar emellertid att vågen som Jack Binion tillhandahöll bara kunde väga upp till 300 pounds, och på frågan hur mycket han vägde uppgav han 330 pund. Han säger dock att han faktiskt vägde 360 pounds, men tyckte att det var genant att erkänna.

Vilken historia som är sann? Jag vet inte,  men nu när Russ Hamilton  äntligen officiellt har pekats ut som en av huvudmännen bakom Ultimate Bet-härvan, tycker jag sannolikheten för att det första ryktet ska vara sant ökar markant. Å andra sidan spelar det faktiskt ingen roll. Om vi nu utgår från att Russ faktiskt är skyldig till det han pekats ut för, så utgör Russ Hamilton en bra personifiering av spelets verkligt smutsiga tryne. Ett praktarsel som hade rullats i tjära och fjäder och möjligen lynchats om det skett för drygt hundra år sedan.

Vårt rättssystem är glädjande nog antagligen både rättvisare och mer civiliserat idag, men ett ärkesvin är fortfarande ett ärkesvin, och jag är övertygad om att "Russ Hamiltoniseringen" inom pokern kommer att öka i takt med att tekniken utvecklas.

I längden har jag svårt att se att fair play ska kunna vinna slaget om tekniken. Girighet och egoism har drivit stora delar av civilisationens utveckling framåt.

WSOP Europe - encore

Inga kommentarer » http://valterego.se/blog/wsop-europe-encore/trackback/

Så var den andra upplagan av World Series of Poker Europe färdigspelad. Och vilken turnering. För oss smånördiga skärmrailare och kortberoende trainspotters hade den alla beståndsdelar man kunde kräva.  Ett förjävla starkt startfält där i stort sett alla scenens giganter skulle göra upp om förstapriset på 800 000 pund.  En större samling namnkunniga svenskar. Förra årets vinnare, Anette Obrestad, vars story nästan oredigerad är en Hollywood ending, var på plats för att försvara titeln.

När spelet var igång, och tiden gick, började fältet decimeras. Allt fler av våra stora svenskhopp föll ifrån, allt eftersom vi började närma oss pengarna.  Spänningen hölls uppe genom charmant rapportering. De hårda siffrorna fick vi oss som vanligt genom Pokernews osentimentala nummerspottande, och atmosfären, känslan, edgen och attityden fick vi av Rikard Åberg och Fredrik Ivarsson som rapporterade för Poker.se. Ivarssons livebilder är alltid bra, men den här gången tror jag han överträffade sig själv.

36 personer av de ursprungliga 362 startande stod till slut för uppdraget att fördela prispotten. Av dessa var det två svenskar, Christofer Williamsson och Bengt Sonnert. Williamsson fick tyvärr respass på 34:e plats, och det låg på Bengt Sonnerts axlar att hålla intresset på topp bland oss svenskar som följde uppgörelsen. På plats såväl som på distans. Och som han gjorde det.

Jättarna rök. Andy Bloch. Den store Erik Seidel. Brian Townsend. Johnny Lodden.  När Peter Neff åkte ut på en tiondeplats var det nio man kvar som skulle spela finalbordet. Bengt Sonnert låg näst sist, men han var kvar.

Det var ett finalbord som kommer att gå till historien. Det var ett klimax som kommer att gå till historien. Det var ett finalbord av det där slaget som man själv skulle kunna spekulera fram över en öl på krogen, med några vänner. Enligt samtalsmallen "hur ser det ultimata finalbordet ut?"

Man tar ett par av världens absolut bästa och kändaste turneringsspelare, till exempel Daniel Negreanu och John Juanda. Man lägger till ett par ryssar, med namn som ligger kyrilliskt rätt i munnen, till exempel Alekhin och Demidov. Se gärna till att någon av dem dessutom, som ende person i världen, är klar för finalbordet i The Great Event. En av November Nine.  Sen lägger du till lite utfyllnad i form av birollsinnehavare, som ändå kan spela ett monstruöst A-game. Och, ja, just det, du tar en svensk kille från Östergötland som underdog. En vanlig regular good guy, med egenheten att han faktiskt kan matcha vilken spelare som helst i världen i Texas Holdem.

Där har du finalbordet i WSOPE. Too good to be true. Daniel Negreanu sade att det var det tuffaste finalbord han suttit vid.

Sonnert stod för årets svenska pokerprestation i livesammanhang. Visst, hans namn har fått närmast mytiska proportioner i Sverige, mycket på grund av kombinationen retired master och grym talang.  Men jag trodde verkligen att Bengt Sonnert tillhörde det förflutna. Men jag hade så jävla fel. Sonnert är dåtid, nutid och förhoppningsvis framtid.

Någon sa att det utdragna finalbordet var dålig reklam för pokern. Möjligt, i så fall, so be it. För mig var det skicklighetens seger över turen. En triumf för oss som vill se de små nyanserna, och skönheten i spelet. Det här var ena änden av en axel där donkaments är den andra.

När sedan John Juanda efter åtta timmars heads up, och tjugotvå jävla timmars finalbordsspel stod som the last man standing, hade vi sett vad jag tror är en av de bästa pokerturneringar som spelats om du väger in alla aspekter.