Intervjun med Nebuchad….

1 kommentar » http://valterego.se/blog/intervjun-med-nebuchad/trackback/

….ligger nu under fliken Intervjuer här på bloggen. Den var tidigare publicerad på Poker.se.

Jonas “Nebuchad” Danielsson

5 kommentarer » http://valterego.se/blog/jonas-nebuchad-danielsson/trackback/

Är det inte en förbannelse att vara, om inte bäst, så i alla fall en av de bästa, och ändå av många främst bli förknippad med ett frispråkigt sexliv, onanivanor, brackig livsstil och småklumpiga uttalanden om judefrågan? Dessutom är du inte bara en av de bästa, du har jobba hårt för att ta dig dit, och har ingenting gratis? Fråga Jonas ”Nebuchad” Danielsson, som enligt utsago är världsspelaren som inte har någon direkt talang för spelet, utan tror på att han är ett bevis på att envishet och ambition har kunnat ersätta fallenhet.

Hemma har vi ett internt skämt som kretsar kring framgång. Även om vi inte är speciellt välbärgade – vi är en typisk småborgerlig medelklassfamilj med allt vad det innebär – låtsas vi som om vi har gott om stash. Jag föreslog för till exempel för frun att vi skulle skita i godis i fiskdammen på sonens kalas och istället dunka i en hundring i varje påse. Varför? För att det är drygt och sticker lite i ögonen på folk.

Varför berättar jag det här? Lite av den här känslan har jag haft för Jonas Danielsson. Inte för att han vill vara dryg, utan för att han kan. Hans livsstil har börjat närma sig en myt. Jag har hört historier om att han försökte köpa en villa med kort varsel på västkusten när han och kamraterna inte hittade någonstans att övernatta. Att han har två värstingbilar i garaget i källaren. I mitt huvud var Jonas Danielsson själva sinnebilden för ung, snygg och med för mycket pengar.

Även om det finns kärnor av sanning i de här historierna, fick jag tämligen snabbt revidera min uppfattning om Jonas när vi träffades över en lunch på Stockholms nation i Uppsala. Ett stenkast från den lägenhet som Jonas i skrivande stund håller på att sälja för att flytta till Stockholm med flickvännen. Jonas är en öppen och pratsam kille, som inte känns ett spår divig och i approachen märks framgången kanske mest i att han tveklöst är stilmedveten.

En highstakeskarriärs födelse

Det kanske är läge att börja från början. Jonas Danielsson har spelat poker i drygt fem år, och på heltid i över fyra av dessa. En bankrulle som började med en freeroll på pokersajten Ladbrokes har omvandlats till en förmögenhet som gjort Jonas till en av Sveriges mest framgångsrika pokerspelare alla kategorier. Många har liksom mig upplevt honom som en shooting star som plötsligt bara fanns där uppe bland de andra stjärnorna, men för Jonas själv var det inte så. Han talar istället om en utveckling som handlade om ett envetet grindande, vilket inte hade som uttalat mål att ta sig dit utan om att tjäna pengar. Detta i sin tur fick konsekvensen att han kunde kliva uppåt.

”Jag spelade 5/10 i ett och ett halvt år och gjorde jättebra pengar där. Det var på den tiden det var mycket engelsmän på sidan. Jag fullständigt krossade de spelen, och jag har förmodligen tjänat större delen av det jag spelat in på 5/10, trots att jag gjort rätt bra resultat högre upp också.”

Jonas berättar medan vi äter vår mat, sittande mitt på ett lång bord i den rätt så befolkade salen. Han har valt någon sorts fisk medan jag körde på ugnsgratinerad kassler. Två dagens till det facila priset av hundra spänn. Vi är fjärran från fina viner och gåslever. Om Jonas helt förfallit till en rock’n’roll lifestyle så döljer han det väl. Jonas arton månaders grindsession på 5/10 var inget medvetet val från början, utan precis som så många andra försökte han snabbt klättra vidare på stakes-stegen. Redan i kön när vi ska ta mat börjar vi prata om hans karriär som spelare, och Jonas konstaterar krasst att han länge haft som mål att bli ekonomiskt oberoende, långt innan pokern blev ett levebröd. När sedan pengarna började rinna in och framgången visade sig, blev det en utmaning i sig att utvecklas.

”I början försökte jag gå upp ganska snabbt. Jag gick upp till 5/10 tre månader efter att jag lärt mig spela ordentligt. Sen försökte jag gå upp på 10/20 men jag blev bränd. När jag försökt tillräckligt många gånger tvingades jag inse att jag hade nått min topp på min utveckling. Jag kan tjäna bra pengar där ändå och ska inte vara missnöjd på något sätt, så jag accepterade det. Jag satt där och spelade 5/10 och trodde att jag hade nått toppen av min utveckling. Ett halvår senare kliver jag upp på 10/20 och krossade där. Sen blev det 25/50 och högre än så.

Det jag inte hade förstått var att utvecklingen gick väldigt snabbt först, för att sedan gå mycket mer långsamt. Under de arton månaderna som jag spelade 5/10 utvecklades jag ändå. Jag märkte ju att jag tjänade mer och mer pengar, men man säger alltid att det handlade om dåliga spelare. När jag gick upp så märkte jag att jag hade en väldig edge där också.”

Det står snabbt klart att Jonas inte är killen som gör något halvhjärtat. Relationen med Ladbrokes har förutom förmögenheten och upplevelserna också resulterat i en mycket uppmärksammad tatuering på skinkan, med just texten ”Ladbrokes”. Jonas har inga planer på att svika företaget framöver heller.

”Ladbrokes har gjort väldigt mycket för mig, och varit väldigt schyssta. Det är en lojalitetsgrej då de har varit med från början och hjälpt till att bygga mig, och jag känner att jag inte har kunnat betala tillbaka det jag vill göra till dem. Jag skulle väldigt gärna vilja vinna en turnering för deras skull. Jag ställer gärna upp i SM eller någon annan prestigeturnering för dem. Sen är det självklart att jag väljer att spela på Ladbrokes online. Om det finns spel där kommer jag att välja dem i första hand, det är jag skyldig dem.”

Branding Jonas Danielsson och den kreativa processen

Bygga varumärket, ja. Jonas verkar inte ha något emot att ha blivit en välkänd profil i Pokersverige. Det känns som om han ser det som en välkommen bonus till den ekonomiska framgångsresa som pokern har tagit honom på. Bloggandet har länge varit en del av hans pokerliv, men riktigt uppmärksammad blev bloggen först när Poker Magazine tog den under sina vingar. Till skillnad från flera andra pokerprofilers bloggar fanns det ursprungligen inget PR-syfte med Jonas skrivande, utan fungerande mer som en ventil för honom och hans spelande.

“Jag började blogga på ett forum som en kille i Strömstad startade upp. Jag tyckte att det var ganska kul att skriva, speciellt när pokerspelandet gick bra. Om man haft en väldigt lång session är det svårt att koppla av direkt när tankarna snurrar runt i huvudet och man är uppe i varv. Då var det ganska skönt att blogga. Det var egentligen som en dagbok för att kunna ha det som ett sätt att hålla koll på vad som hänt, med resultat och så.

“ag gillar att skriva, men inte under press. Det var samma sak på forumet i Strömstad. Jag började skriva, och det var roligt ett tag, men sen blir det lite jobbigt att hålla på att uppdatera den.

Om man inte har skrivit på ett tag så har du mycket du har hunnit tänka och fundera på. Då har du lagrat upp lite, och sen portionerar du ut det. Om man gör det för snabbt, så finns det ingenting att skriva sen.”

Jonas jämför med både etablerade författare och musikartister. Många är de som släppt en bok och sedan försvunnit, eller band som gjort en lysande debutskiva och sen försvunnit ut i prestationsångestens limbo i och med förväntningar på uppföljare.

”Det är väl någon slags kreativ källa som fylls på” , menar Jonas apropå inspirationen till bloggen, ”men för mig har den fyllts på för lite i förhållande till hur mycket som tappats ur den.”

En man med många talanger?

Vi var inne på Jonas läggning att aldrig göra något halvdant, utan istället gå in för det till hundra procent. Det gällde för relationen till Ladbrokes och den nämnda tatueringen, och det kan förklara prestationsångesten kring bloggen. Jonas menar att det är också den egenskapen han till syvende og sist har att tacka för sina framgångar.

”Min styrka har alltid varit att jag är väldigt envis. Om jag brinner för någonting så lägger jag ned väldigt mycket tid på det, och tänker väldigt mycket på det. Då följer det med att jag blivit väldigt bra på att läsa händer och så. Det är nog envisheten som gjort mig bra. Jag tror inte att jag har haft någon större talang egentligen, utan det har mer handlat om att jag har velat slå upp mig och komma upp mig i världen. Den kraften har varit stark.

Det är svårt att definiera talang genom att se på en människa. Om någon är väldigt duktig på någonting är det då medfött eller har han lagt ned väldigt mycket tid på det?

Har man lätt för någonting, och för att lära sig det, så krävs det också att man har en extraordinär ambition för att fortsätta att köra på det. Det är väl bara de som verkligen blir någonting, som Tiger Woods i golf till exempel, som haft både talang och ambition.

Man måste ha båda dessa egenskaper, men ofta blir det precis som du sa. Har man talang så arbetar man mindre än de andra. Jag tror att det var omvänt för mig, att jag fick arbeta mer, och att den glöden kompenserade för talangen.”

Det här är en väldigt intressant approach till förmågan att spela poker. Även nosebleedspelaren Dac ”Urindanger” Dang nämnde i en väldigt läsvärd intervju i Poker Magazine att han tror att det mycket handlar om rutin och erfarenhet snarare än talang. Urindanger menade där att vem som helst kan bli en vinnande spelare även uppåt höga nivåer som 25/50-dollars No Limit Holdem-spel, om man är beredd att satsa hårt på det. Jonas är måhända exemplet på det, om det inte är så att det är bara är blygsamhet som får honom att döda myten om sin egen talang.

Turneringar och den sociala aspekten av poker

Även om de riktiga klonkarna inte har infunnit sig så har Jonas Danielsson några streck i kolven när det kommer till liveturneringar. Förra året blev det tre pengaplaceringar i WSOP, en andraplats i World Headsup Championship i Barcelona samt en tredjeplats i SM i Tallinn.

”Jag hade garanterat tjänat mer om jag hade varit hemma istället. I en tiotusendollarsturnering kanske de bästa spelarna har ett expected value på tiotusen dollar. Då får du väga de pengarna mot en veckas spel hemma.

Sen ska man inte räkna bort att en turnering har en massa andra ekonomiska fördelar, som sponsor- och marknadsföringskontakter. Det är en sak som gör att det blir attraktivt att spela turneringar. Jag spelade ganska mycket turneringar under förra året, och har varit iväg rätt mycket. I Uppsala var jag nog bara en månad förra året, sen var jag ute och reste. Det blir ofta att man tar lite längre tid ute. Vegas tog mig sex veckor förra året. Du träffar dina kompisar, och det är den sociala arbetsplats som finns”.

Att Jonas Danielsson inte bara är respekterad vid pokerborden utan också omtyckte som person råder det inget tvivel om. Ingen jag pratat med har haft något negativt att säga om honom, utan tvärtom verkar det allmänna omdömet vara att han är trevlig, social och intelligent.

”Pokerspelare är generellt jävligt sköna människor, som han har väldigt roligt med, vilket gör det kul att spela turneringar. Jag tror inte jag har träffat någon jag inte har tyckt om. Jag tycker nog nästan bättre om dem än folk man träffar i andra situationer. De är väldigt lättsamma, och ofta ganska roliga.”

Jonas pratar en behaglig västkustdialekt som antagligen slipats av en hel del under åren i Uppsala och på resande fot som professionell spelare. Jag inbillar mig att rösten bryter av mot imagen han har som en något brackig glidare. Kanske är det bara hos mig såväl den nu skingrade fördomen om brackighet som känslan av harmoni i dialekten ligger? Jag förstår hur som helst vad Jonas menar med lättsamheten och den sociala aspekten. Livespelare har en utpräglad vana av att socialisera med andra människor. Ska man umgås i många timmar över ett parti kort så tjänar alla parter på att man har trevligt under tiden.

Samtidigt så är min bild att det också kan bli en tämligen ytlig miljö i många fall, men djupet blir möjligen ett mindre problem om man byter omgivning ofta. Jag tror att Jonas precis som de flesta av oss andra efterfrågar djup hos människor i större utsträckning bland dem som står en nära, medan lättsamhet och social förmåga blir viktiga egenskaper vid ytligare kontakter.

Comeback?

Det senaste året har Jonas lagt väldigt lite tid på poker, men överväger en ”comeback” till nätpokern i en nära framtid. Första kvartalet 2008 låg Jonas på tionde plats på Highstakes db:s lista över de mest vinnande spelarna online, med 569 000 inspelade dollar under perioden. Jag frågar Jonas om det finns ett tävlingsmoment i den typen av listningar, om man sneglar mot de som ligger över en själv?

“Det finns det absolut. Vad man än håller på med så vill man väl bli bäst? Man drömmer om det i alla fall. Så det har det väl absolut funnits, men jag har tappat fokus på det den sista tiden.

Jag vet hur jag blev bra, på grund av hur jag levde mitt liv då. Jag spelade väldigt mycket. Det är väl egentligen det receptet som finns, om man ska bli bra i någonting, nästan oavsett vad det är. Gör man det väldigt mycket så blir man bra i det.

Så det var väl därför jag blev bra, för att jag lade ned så mycket tid i det. På senare år har jag inte lagt ned så mycket tid. Det här är något jag skäms lite över, att jag inte har spelat mycket alls de senaste arton månaderna. Jag har nog spelat mindre de senaste arton månaderna än vad jag gjorde på en månad när jag spelade som mest.

Det är nog för att man blir bekväm; man har nått lite framgång. Då är det lätt att bli det. Man har inte haft någonting från början.

Allt började med att jag och en vän vann en freeroll utan att ha satt in en krona. När man sen kommer upp sig och får det mycket bättre, då är det lätt att bli bekväm, och bli nöjd. Det är inte fel att njuta av det heller, men jag var för oprofessionell helt enkelt.”

Vill du tillbaka dit? Återvända till de högsta nivåerna online och grinda high stakes cash game?

“Det beror på. Jag kommer att undersöka hur mycket det skulle krävas för att ta sig tillbaka, men för mig är det en rent ekonomisk fråga. Om jag tar mig dit upp, hur mycket kan jag tjäna då, och hur mycket kan jag tjäna nu om jag satsar på investeringar?

Det skulle vara en avvägning mellan hur mycket man kan tjäna på andra alternativ. Det har blivit mycket hårdare i pokern. Alla har blivit mycket bättre, även ganska långt ner i nivåerna. På ½ och 2/4 sitter det såna som lever på poker. När det bara sitter såna som lever på det, så måste du själv vara bättre än de andra som lever på det här. Då måste du också lägga ned mer tid än dem, och då ska du veta att de också är hungriga och vill vinna. Det är ingen dans på rosor längre, som det var förr. Det får bli en avvägning. Jag kan inte halvsatsa heller; antingen gäller det att satsa helt, eller så får man byta bransch.”

Om pengar och utgifter

En sak som slår mig under vårt samtal är att Jonas kan prata om vilja att vara ekonomiskt oberoende, om drivkraften att bli bäst, och om att prata om sin egen styrka och framgång som spelare, utan att låta förmäten. Det låter mer som om han analyserar sig själv i form av ett företagsprojekt. Ett projekt med ett av målen att bli ekonomiskt oberoende. Om nu Jonas tjänat så mycket som ryktet säger kan man ju undra varför han fortfarande letar efter en inkomstkälla. Behöver han en försörjning?

”Ja, det behöver jag. Om man tjänar mer pengar gör man ju av med mer pengar. Ibland vet jag inte var pengarna tar vägen, men det är ganska mycket pengar jag gör av med varje år.”

Du har aldrig funderat på att dra in på utgifterna så pass att du kan leva på det du tjänat hittills istället för att hitta nya inkomster?

”Jo, det skulle jag kunna göra, men jag vill ändå ha något bättre än att leva ett vanligt liv. Även om jag inte behövde arbeta så vill jag ändå leva ett bättre liv än så. Man har ju bara ett liv, så det gäller att försöka göra det bästa av det.”

Om du nu gör satsningen på allvar, och börjar spela ordentligt igen, vilken nivå handlar det om till att börja med?

”10/20 kommer jag nog att spela i så fall, men jag kan nog kliva ner lägre om jag känner för det. Eller högre också om jag känner för det. Jag har spelat 25/50 några gånger i somras.”

Holdems eskalerande utveckling, och att följa med i den

Jonas Danielsson har varit uppe och mött världseliten online. Det är ingen överdrift att säga att han var en av de bästa nätpokerspelarna som fanns. Idag är han medveten om att han är omsprungen även bland de bästa spelarna vi har i Sverige idag.

”Jag har kapaciteten, och jag hade inte gjort bort mig om jag hade spelat mot dem, men jag hade inte haft en sådan edge som jag är van att ha. Jag vet att jag har haft det när jag var som bäst. Då hade jag edge mot de flesta, men nu har jag inte det.”

Jonas säger sig inte riktigt följa med i vad som händer i den nationella spelarbasen nu för tiden, när vi kommer in på vilka det svenska toppskiktet utgörs av.

”Jag har ganska dålig koll på det. Jag vet inte riktigt vilka jag har spelat mot, men jag har spelat mot en ganska bra spelare från Sverige som kan ha varit Blom90 eller Gulkines. Gulkines har jag mött tidigare när jag med säkerhet vetat om att det var han. Jag tyckte att han var rätt talangfull, och väldigt kreativ. Blom90 vet jag inte riktigt om jag har mött, men jag tror att det är någon av de två som aspirerar på den titeln. Kanske är det Gulkines just nu.

Sagström har ju visat att han håller, både live och online, och att han är bra på många spel. Han är väl den bäste spelaren sett över de senaste fem åren. Vissa spelare kommer upp, men faller ner och kan inte hitta tillbaka. Johnny Lodden är ett exempel.”

Jonas menar att mycket handlar om att utvecklingen går så otroligt snabbt att många inte hänger med den. I princip det enda sättet att göra det och utvecklas är att spela, och spela mycket. Precis som flera andra jag intervjuat de senaste åren pekar Jonas på att skillnaden mellan de bästa och de sämsta spelarna i No Limit Holdem krymper, och kvaliteten på spelarbasen blir högre längre ned i nivåerna. Edgen har minskat kraftigt även för de bästa spelarna.

”Fast No Limit är gammalt så är det ett ganska nytt spel ändå. Det är först de sista tio åren som så många börjat spela det och kunnat utröna dess hemligheter.

Någonting som börjar hända i No limit är att det mer och mer börjar likna limit. Gör du ett misstag i limit så kan du få arbeta jättelång tid för att återhämta dig från det. Så var det inte tidigare i No limit. Förut kunde du tänka att du inte ville lägga en hand som du behövde 40 procent equity på, även om du satt på ett färgdrag på 35 procent. Då kunde du göra den synen ändå, för att du kunde spela på att du kunde få motståndaren lite tiltad om du suger ut honom. Du steamar upp honom och han spelar sämre vilket gör att du kan vinna mer pengar. Det gjorde inte så mycket om du spelade dåligt ibland, för motståndarna upptäckte att du spelade dåligt och ville spela dåligt.

Så var det för mig i början; alla ville spela mot mig för de tyckte att jag hade sådan otrolig tur. Man kunde leva lite på det. Misstag kunde man omvandla till fördelar.

Nu är spelarna så pass mycket bättre, färre tappar kontrollen och folk värderar situationerna bättre. Nu handlar det mer om procent och matte. Nu får du ställa din hand mot hans range, och då blir det jättelätt. Det är ren matte.

Det här rangetänket bryter ner pokern i småbitar. Det som har hänt är att folk inte längre spelar en specifik hand på ett sätt så att du kan sätta dem på en eller två händer, utan de spelar hela sitt register på samma sätt. Det är lite tråkigt och har blivit lite färglöst. Förut kunde jag nästan känna vilka kort de hade. Jag hade spelat så många händer och varit i samma situation, så jag visste nästan vad de hade för kort ibland. Då var det jättehäftigt, men nu är det omöjligt, för nu är det en ganska bred range som de kan ha.

Folk sätter in det på floppen vid omslag med topp-par, mellanpar, till och med tredjepar ibland.

Hade man hittat poker tidigare och varit väldigt duktig skulle man ha blivit ledsen över hur utvecklingen blivit nu. Titta på Daniel Negreanu. Skillnaden mellan honom och andra spelare har blivit mindre, och han kommer inte att vinna så många turneringar som han gjorde förr. Samma sak för Phil Hellmuth.

De kommer fortfarande att kunna tjäna pengar, men de kommer inte att ha lika mycket glans och stjärnstatus. Det kommer att komma de som helt enkelt är mer erfarna än dem från nätet. Det handlar om hur många situationer du har hamnat i. Det är också en skillnad mellan att spela online och live, även om skillnaden kanske inte är så stor som den har varit.

Det visade sig i High Stakes Poker att onlinespelarna klarade sig väldigt bra. I synnerhet Durrrr har klarat sig jättebra. Daniel Negreanu har varit med alla säsonger, men det här är första gången han har klivit. Han hänger inte med, helt enkelt. Samma sak med Doyle Brunson. Nu är han gammal, så man kan inte lasta honom för det. Han sitter och spelar jättetight. När inte de här onlinespelarna är med så är det inga höga potter över huvud taget.”

För att återgå till den eviga frågan då. Vem är världens bäste pokerspelare? Är det onlinefenomenet Tom ”Durrrr” Dwan som Jonas refererar till?

”Han är i alla fall garanterat den största talangen. Dessutom kommer han att fortsätta utvecklas, för han spelar så otroligt mycket.”

Jonas har mött många av de största namnen på nätet, och jag passar på att be honom jämföra Dwan mot den störste allroundspelaren, pokerns fixstjärna nummer ett, Phil Ivey.

”Jag har bara mött dem i ring games, så jag har ingen egentligen spelerfarenhet mot dem. Skillnaden är kanske att Ivey är lite tightare, medan Durrrr är lite mer kreativ och spelar förmodligen större genomsnittspotter än vad Ivey gör. Men vem som är bäst om de två möts är svårt att säga. Ivey har blicken och kan anpassa sig väldigt bra. Oavsett om han möter en spelare som Durrrr eller någon annan så kan han anpassa sig väldigt snabbt till dem. Han är också en otrolig talang, en sjuk talang. På så sätt är de ganska lika fast de har olika spelstilar.

Jag tror att det är de två som är bäst. Sen finns det ingen som är i samma nivå. Antonius kanske, men jag tycker inte att han är lika bra som dem. Jag tycker ändå att det är en liten bit som skiljer mellan dem.”

Klonk skills

Så småningom kommer vi också in på diskussionen om hur man mäter skicklighet i poker. Oundvikligt sammankopplad med debatten om vad som kräver mest skills. Kontantspel eller turneringar?

”Skicklighet i poker måste mätas på antal beslut som man gör. Säg att du spelar en hand med tvåhundra big blinds. Du höjer floppen, du får ett omslag, du synar. Han bettar potten, du funderar på om du ska syna, lägga dig eller höja. Om du höjer och han bara synar, vad ska du då göra på turn? Det blir mycket fler beslut i cashgame.

Om du bara räknar på antalet beslut du tar så blir det många fler i en hand i cash game, än när du spelar en hand i en turnering. I slutet av en turneringen, när blindsen går upp, blir det ju oftast push eller fold. Då är det bara ett beslut du har.

I cash game tar du beslut före flopp, på flopp, på turn och även på river. Jag skulle utan tvekan säga att det är mer skicklighet involverad i en sådan hand då du fattar fler beslut.”

Skulle man med den här måttstocken kunna säga att enbordsturneringar, sit’n’go, är den lättaste disciplinen att lära sig för en orutinerad spelare?

”En turbo-sit’n’go måste väl vara det lättaste. Besluten blir väldigt få, och det man vinner på är att man fattar bättre beslut än sin motståndare. Det är där hela värdet ligger. Har du fattat bättre beslut i det långa loppet kommer du att vinna.”

Till sist

Svårare än så behöver det inte vara. En timme med Jonas Danielsson har förflutit fort, och varit underhållande. I mina ögon är Jonas varenda spel- och betting-slogan personfieriad. ”Plötsligt händer det”; ”Lätt’å’vinne” och så vidare.

Visst finns det spelare som uppnått samma mytifiering kring sin person, som till exempel Erik Sagström, och visst finns det spelare som till exempel Dödarn som odlat Schtekarimagen lika bra. Däremot finns det väl ingen annan som på samma sätt kunnat kombinera myten och imagen med den faktiska, extrema framgången? Jag tycker Jonas Danielsson hanterar både sitt kändisskap och sin framgång på ett sunt sätt.

Han gillar välfärden och hymlar inte om det, utan att för den skull peka finger åt andras livsstil och eventuella tillkortakommanden. Ska vi nu ha förebilder i spelet som ”lives the dream”, så tycker jag Jonas Danielsson gör det på ett föredömligt sätt. Han visar att det kan vara kul och inte fult att ha mycket pengar, och att det inte behöver förstöra ditt omdöme på något sätt.

//Erik ‘Valterego’ Rosenberg

KORTFAKTA

NAMN: Jonas Danielsson

Född: 1983

Bor: I skrivande stund Uppsala, på väg mot Stockholm

Uppväxt: Strömstad

Spelar på och för: Ladbrokes

Meriter: En av Sveriges mest namnkunniga och framgångsrika highstakesspelare genom tiderna. Vald till Online PokerPlayer 2007 vid Scandinavian Poker Awards, tvåa i World Heads Up Championship i Barcelona 2008, trea i Poker-SM 2008. Vann Ladbrokes Legends Reunion

RÖSTER OM JONAS DANIELSSON:

“Jonas Danielsson personifierar i mångt och mycket den moderna pokerspelaren, och besitter den idag så viktiga förmågan att kunna anpassa sitt spel efter spelare och förutsättningar. Med sin hyperaggressiva och totalt orädda spelstil är han en fasa att möta, även för de allra främsta onlinespelarna i världen. Jonas är utan tvekan en av Sveriges genom tiderna bästa spelare och en ambassadör för svensk poker.”

- Jonas Berg, chefredaktör First Poker

“Jonas är en frisk fläkt i pokervärlden. Han vågar sätta höga mål vilket jag verkligen ger honom respekt för. Han vågar synas och ta för sig vilket gör honom ganska osvensk men det är en bra egenskap. Tillsammans med några få andra svenskar tillhör han toppskiktet av pokerspelare som inte bara har skickligheten utan även förmågan att marknadsföra sig själv.”

- Lina Olofsson, pokerskribent

”De gånger jag mött Jonas har jag uppfattat honom som en glad och trevlig kille som har en egen stil”

- Nalle Hedlund, Pokerproffs för Nordicbet och Kapten i Svenska pokerlandslaget i Nations Cup

”Jonas är en genomsnäll människa utan censur som man kan diskutera precis allt med. Men framförallt är han mycket intelligent och har en stor personlighet. Hans oräddhet, innovativa tänk och briljanta sinne är anledningarna till hans framgångar såväl vid som utanför borden.”

- Robert ”Dödarn” Lux, Pokerproffs och skribent

“Jonas har en avgörande förståelse för pokerns väsen. Han kan inte bara poker, utan förstår mer än de flesta värdet av marknadsföring. Han har ett blixtrande intellekt och såvida han inte tappar intresset för poker kommer han att bli en av de riktigt stora”

- Murat Sahan, chefredaktör Poker Magazine

Intervju med Nebuchad

1 kommentar » http://valterego.se/blog/intervju-med-nebuchad/trackback/

Nu ligger min intervju med Jonas “Nebuchad” Danielsson ute på poker.se. Samma intervju fanns i Poker.se’s magasin föregående vecka, men jag tycker att den läses med störst behållning i denna oklippta version. Jag är väldigt nöjd med intervjun, och vill tacka Jonas för att han tog sig tid och bjöd på sig själv. Tack också till bullshit detection-gänget!

Hör gärna av er med åsikter om intervjun.

Här hittar ni texten

MATS RAHMN: “Jag hade föredragit att Erik Friberg inte kommit åtta i main event!”

2 kommentarer » http://valterego.se/blog/mats-rahmn-jag-hade-foredragit-att-erik-friberg-inte-kommit-atta-i-main-event/trackback/

Ursprungligen publicerad 26 augusti 2008

Det ska till något extra för att människor skall uppröras i en industri som primärt styrs av tre saker: pengar, pengar, och pengar.  Det är en besynnerlig och väldigt speciell värld. De pengar kring vilket branschens nav snurrar har fått folk till de mest egendomliga av handlingar. Vi har sett allt från naivitet till ren kriminalitet, för att inte tala om grav inkompetens. Oundvikligen kretsar mina intervjuer ofta kring dessa pengar.

Mitt senaste intervjuobjekt, Mats Rahmn, har tjänat mer pengar på poker än majoriteten i branschen. Ändå är det inte det som särskiljer honom i första hand. Det är istället det faktum att han är innehavare av tre helt andra saker som gör honom en smula speciell i den världen.

Pro primo. Pokersveriges mest missuppfattade efternamn. Är man inte bekant med Mats, insyltad i branschen på ett eller annat sätt, eller en dedikerad railbird, känns det som att det är mer regel än undantag att man faktiskt missat att n:et skall hänga där på slutet.

Pro secundo. Ett armband i guld, som bevis på att Mats är en av blott 529 personer worldwide som vunnit en turnering i World Series of Poker. Och därtill, vid sidan av legenden Christer Björin och gode vännen Anders Henriksson, en av endast tre svenskar.

Pro tertio. Branschens mest kontroversiella sponsorkontrakt. Mats Rahmn spelar sedan knappt ett år tillbaka i T6 Pokers färger, tillsammans med bland annat sin väldigt nära vän Anders Henriksson. Sajten som blivit föremål för en diskussion om huruvida man är en seriös aktör, eller simpla bedragare.

När jag avslöjade att jag skulle träffa Mats Rahmn för en intervju fanns det en och annan som ansåg att det var min förbannade skyldighet att ställa honom mot väggen rörande frågan huruvida T6 Poker var bluffmakare eller inte. Jag ser det inte så. Jsg tycker egentligen att frågan om företagets faktiska uppsåt är ointressant i den här intervjun.  För mig finns det egentligen bara en central fråga när det gäller Rahmn och T6, men den vill jag gärna ha ett rakt svar på: Tror Mats Rahmn att T6 Poker är ett ärligt försök att starta något nytt i branschen?

Det är ett av mina två missions för eftermiddagen. Det andra är att få se ett riktigt WSOP-armband in real life.

Nu sitter vi i Mats Rahmns sparsamt möblerade kök och dricker Coca Cola. Någon meter bort står ett vitrinskåp, med en ask i. I den asken ligger ett armband, som jag planerar att gå bort och beskåda om en liten stund. Först berör vi dock just den centrala frågan; huruvida Mats själv faktiskt tror på konceptet T6 Poker, dess karaktär av pyramid / MLM,  och företagets påstått goda uppsåt? Jag frågar Mats om han tycker att det är värt att gambla lite med sin karriär, och ta chansen att få en sponsor?

“Jag ser det väl inte som gambling. Det vore att se det som att det kan vara en bluff, och det tror inte jag det är.”

Oavsett vad som är sant, så undrar jag om Mats har någon som helst förståelse för att folk är skeptiska?

“Ja. Det finns så många misslyckade nätverksmarknadsföringsgrejer. Oavsett om du blåst folk eller om det skiter sig så kommer alla skrika att det är en scam. Så jag kan nog mycket väl tänka mig att folk är skeptiska. Men sen ska man ju inte tro på allt man läser. Om någon skriver på ett pokerforum att det är på ett sätt, och sen skriver en till samma sak, så är det plötsligt fakta. De är ju inte riktigt källkritiska heller.”

Det här är den springande punkten i Mats och min diskussion. Hans eget uppsåt. Som jag ser det finns det egentligen tre olika möjliga scenarion, av vilka endast ett är sant. Det bygger dock på att man bortser från företagets egen intention.

1)     Mats Rahmn tror att T6 Poker har gott uppsåt

2)     Mats Rahmn tror att företaget är en scam, ute efter att lura investerarna.

3)     Mats Rahmn struntar blankt i huruvida T6 har ärligt uppsåt eller ej.

Personligen skulle jag sätta mina pengar på alternativ ett. Å andra sidan känner jag inte Mats Rahmn personligen, och faktum är att långt mindre attraktiva avtal än Mats Rahmns sponsordeal fått andra människor att rucka på sina moraliska principer. Problemet idag är emellertid att det kommer att bli näst intill omöjligt att någonsin få reda på vilket av alternativen som var korrekt. Vad gäller Mats egen bild av T6 kan vi bara välja om vi ska tro honom eller inte.

Vad gäller T6 tror jag att sanningen dör med företaget förr eller senare. Om projektet går omkull så kommer belackarna att nicka och säga ‘Vad var det vi sa’, medan anhängarna kommer att knyta näven i fickan och mumla att de inte fick någon ärlig chans. Mats ser också detta problem.

“Om det nu skulle gå omkull, så krävs det en polisutredning för att få fram sanningen. Annars blir det som du säger att båda sidor redan har sina försvarstal klara.”

Samtidigt är det också otvivelaktigt så, att även om T6 är ett ärligt försök, så har projektet bitvis genomsyrats av inkompetens i olika grad, beroende på vem du frågar. I mina ögon så pass att det lika gärna kan vara det som stjälper projektet - jag tror dock inte Mats håller med mig - som en eventuell oärlighet. Ett av de mest påtagliga exemplen på bristen på kompetens återfinns enligt mig i debatterna som blossat upp. Många av de som försvarat T6 på sajter och forum är inte direkt några mästare på marknadsföring.

“Nej, det kan jag hålla med om, och deras svenska är undermålig också. Det har ju gjort att nivån på diskussionerna sjunkit ännu mer. Det har väl funnits en eller två som försvarat T6 på ett bra sätt. Men annars är det “stå kvar på perrongen”-snacket. Det ser bara illa ut, så det önskar man att de lät bli faktiskt”

Jo, det kan man ju tycka. Debatten skulle må bra mycket bättre om båda sidor försökte vara nyanserade och sakliga.  En av de mest angripna punkterna i projektet T6 är ett prospektdokument som cirkulerat på Internet, med siffror som vem som helst med viss insyn i pokervärlden måste tillstå är extremt uppblåsta. Faktiskt till den grad att man kan diskutera scam redan i och med själva existerandet av nämnda dokument. Mats menar dock att det dokumentet sannolikt inte kommer från toppen av företaget,

“Eftersom man använder sig av vanligt folk istället för proffs, så kommer nog inte det där prospektet direkt från ledningen. Det är nog en investerare som ska få in nya spelare och lovar dem gräs [sic] och gröna skogar, för då är det lättare att få folk att investera. Vilket då blir fel, och sen så går det ut över företaget. Det är väl för- och nackdelar med att använda vanliga människor så att säga. Folk tar sig friheter.”

Jo, de gör ju det. För mig personligen ser jag bara nackdelar med att använda sig av vanliga människor. Men jag är å andra sidan ingen anhängare av MLM-idén i någon form, även om familjen periodvis köper barnkläder av MLM-konceptet Me & I. Det är baksidan av all MLM-verksamhet, även den seriösa och etablerade, att man överlämnar vården av företagets kärnvärden, varumärke och image till gemene man. Det återspeglas i högsta grad hos T6 poker. Få har försökt att göra ett seriöst jobb att försvara T6 på ett kompetent och sakligt sätt. Detta bidrar säkerligen till företagets - i vissa kretsars - dåliga rykte.

Mats försökte till en början, och gick in och tog debatten på forumen när diskussionen blossade upp på allvar. Det är också mycket det han fått kritik för. Även jag kan se problemet i hans agerande, då han i detta skede övergick från att vara en sponsrad spelare till en självutnämnd talesman för sajten. Då hamnar han plötsligt i en sits där han förväntas ha svar på frågor och besitta viss insikt i nyckelfrågor i T6-historien. Det var också ett beslut han medger med facit i hand kanske inte var det bästa.

“Det blev ju inte bättre av det, så den striden hade jag kunnat låta bli. Samtidigt så skulle jag börja om, och det skulle hända igen, så skulle jag nog göra samma sak. Även om jag visste vad konsekvenserna skulle bli.

Anledningen till att jag gick in och började svara är att jag inte är van vid att folk pratar illa om mig. Första reaktionen blev att försvara mig. Sen efter ett par svar så märkte jag att det skulle bli ett dygnet-runt-jobb att sitta och försvara sig. Jag kan inte vinna, och sen har jag inte tillräckligt med fakta för att svara på alla frågor heller. Då sitter jag där som ett orakel när jag inte kan svara. Så då bestämde jag mig för att det var lika bra att lägga ned, så får de hålla den diskussionen för sig själva.”

Mats fick mycket kritik, både under och efter den debatten. Därför har han nu också fått stå till svars för T6 i högre utsträckning än vännen Anders Henriksson, som hållit en klart lägre profil. Jag personligen är skeptisk till T6, men tycker samtidigt att debatten blivit fullkomligt sjuk. Det har blivit en form av “Which side Are You On”-politik av det hela, där alla inlägg sorteras in i kritvitt eller kolsvart. Alla nyanser är som bortblåsta. Anonyma hot har utdelats från båda sidor i varierande grad.

“Jag och Anders övervägde ju att polisanmäla det när det var som värst. Oavsett vad man tycker om sajten så har påhoppen på mig och Anders när de jämförde oss med våldtäktsmän och mördare ingenting med saken att göra. Alla som känner mig och Anders personligen vet att vi inte skulle göra en fluga förnär, så det var väl lite obehagligt att helt plötsligt tycker hela pokersverige illa om en.”

Känns det så? Att ni har blivit Pokersveriges Bad Boys?

“Näe….absolut inte. Alltså, den generella uppfattningen kanske svängde lite, men ingen som jag känner, som man träffar ute när man spelar turneringar har sagt något negativt, utan man får ju köra och se om det funkar eller inte.”

Jag frågar Mats om han är besviken på att ingen i företagsledningen backade honom i diskussionen. Från det hållet var tystnaden och frånvaron total. Mats påstår sig inte direkt vara besviken, men konstaterar att situationen borde ha kunnat skötas bättre från företagets sida också.

“Vi pratade ju med Torben om det, men han ville inte föra diskussionen på forumen. De har redan varit med om den här debatten innan, och har nog insett att de inte kan vinna den, så de valde att försöka stå över det. Det var väl deras val, och jag förstår det, men jag tror att det hade varit bättre om de hade haft en officiell representant som direkt från början hade gått in och svarat på frågor.”

Jag var inne lite tidigare på frågan om den moraliska aspekten. Jag tycker att det är en väldigt intressant fråga. Jag tog upp den när jag för en tid sedan mötte Mats vän, pokerspelaren Micke Norinder. Han menade att han inte såg något problem i att spela för sajten även om man visste att det var en scam. Jag håller inte med honom alls, och uppriktigt tror jag inte att Mats gör det heller. Samtidigt så leder det ju oundvikligen till en fråga om undersökningsplikt hos spelare. Hur mycket är en spelare skyldig att bära upp sajtens moral? Hur mycket är man skyldig att ta reda på innan man skriver på ett sponsoravtal?

“Jag och Anders diskuterade ett par gånger med Anthony Chatelain, och kollade upp en del på Internet innan. Visst, vi läste ju det som skrevs, men så länge det inte står några fakta, så känner inte jag att jag är tvungen att tacka nej till ett kontrakt.

Om sajten inte skulle lyckas så innebär ju inte det att jag blåst någon på pengar. Jag har inte investerat ett öre, och jag kommer inte att vinna någonting på det. Vi har ingenting att tjäna på det. “

Tanken lär ju ha slagit dem. T6 Poker kan inte vara någon ekonomisk intäktsmaskin, så frågan om och när ett eventuellt maskinstopp skulle ske lär ha dryftats både i Torben Hübertz ledningsrum, och i Mats Rahmns huvud. Då är man tillbaka till frågan om eftermälet till pokerhistorien.

“Jag skulle kunna gå därifrån med gott samvete, men vetskapen om att folk kommer att tycka illa om mig är inte så jätterolig. Det går inte att leva ett helt liv efter vad andra kommer att tycka om en. Jag har gjort mitt val.”

Under vårt samtal knackar det på dörren och Mats Rahmns vicevärd kommer in. Mats delar en - som det ser ut, jag uppehöll mig bara i köket - väldigt trivsam tvåplanslägenhet i Sundbyberg med en kamrat. Det finns egentligen inget utom glasmontern med armbandet, som vittnar om att en av Sveriges mest meriterade pokerspelare bor här.

Det är många faktorer som spelade in för att Mats Rahmn skulle hamna i den situationen att han skulle få förmånen att ta ställning till ett avtal som möjliggjorde ekonomisk trygghet för att spela på de stora tourerna. Det blir ett sorts moment 22.

Självklart har du ju större chans att klonka en turnering, ju fler du spelar. För de flesta krävs det dock att du har en sponsor i ryggen för att möjliggöra regelbundet spel på det riktigt höga livenivåerna när det gäller turneringar. Man kan inte låta bli att undra hur mycket turen spelar in för att slå sig in och etablera sig på de nivåerna, och i förlängningen också bli sponsrad av ett team?

“Jag fick ju min sponsor efter att jag vann min turnering, men jag måste ändå säga att det har en del med tur att göra. Jag hamnade ju på rätt sida i många coinflips hela tiden. Att få ess/ess mot kung/kung med tio gubbar kvar i en braceletturnering, det räknar jag som tur. Om jag torskar då slutar jag som tia istället. Jag får ingen sponsor då, och vinner istället 40 000 dollar eller så.

Då plötsligt ligger jag i en grå massa bland alla andra duktiga svenska pokerspelare. Då hade ju inte jag varit där jag är idag. För att verkligen få sponsorkontrakt och bli känd, vilket är viktigt för en pokerspelare, så är det klart att du behöver hitta någon sådan klonk. Det är en del tur i en enskild turnering.”

Både tur och skicklighet lär ha suttit på Mats Axlar och tittat på honom ett flertal gånger under karriären. Han har fyra cashar i WSOP, och tre i WPT. Höjdpunkten kom tveklöst den 18 juli 2006, då han efter en heads up-uppgörelse med ungraren Richard Toth stod som slutsegrare i WSOP’s $1500 No limit holdem-event. Frågan är hur mycket prestige det ligger i ett armband. Tänker man överhuvudtaget på sådant?

“Ja, det tycker jag. Dels är ju pengarna bra, men sen var det ju 2100 gubbar med. Just att veta att jag kunde slå ett så stort fält, och att jag spelade bra hela vägen. Oavsett vad som händer med pengarna senare, så har man ändå skrivit in sig i historieböckerna på något sätt. Jag kommer alltid att ha det med mig, och det är kul att kolla in i skåpet när man är lite hängig någon dag, och se det, och tänka på det.”

Oavsett hur många svenskar som vinner bracelets i år och nästa år, så kommer jag ändå alltid att vara den andre svensken som vann ett armband. Jag tycker sådant är roligt och hedrande att vara med i.”

Det är nästan löjeväckande hur synkroniserade Mats och vännen Anders Henriksson varit i sina karriärer. De upptäckte pokern tillsammans. De har haft ungefär samma utvecklingskurva. Klimaxet kom nog ändå när Anders cirka tre veckor efter Mats seger i World Series of Poker vann ett liknande event, och blev den tredje svensken genom tiderna att ta en WSOP-seger. Betydde det ngt att Anders fick ett armband ungefär samtidigt?

“Generellt hade jag nog föredragit om Erik inte hade kommit åtta i main event och Anders inte hade vunnit något, för det tar ju bort uppmärksamheten från mig. Är det bara jag som vunnit ett armband, så hade jag fått mer uppmärksamhet. Det hade nog varit bättre för mig som person, men är det någon som jag skulle önska ett armband till så är det Anders. Vi började tillsammans, och det är kul att vi har gått från noll och tagit lite olika vägar, men vi har ändå nått ungefär lika långt. Så när han kom hem med det armbandet var det bara kul”

Sverige har länge varit framstående i turneringspokern. Vi har haft WPT-segrar, EPT-segrar, flera år med representation på finalbordet i WSOP. Ett par armband. Nu känns det dock som att det varit två år av regression. Har utvecklingen gått tillbaka, eller har det varit de små, små marginalerna som gjort det?

“Om du ser till inspelade pengar, så har svenskarna nog spelat in rätt bra under 2007.. Det är väl bara det att vi inte riktigt har lyckats vinna turneringar, och det är ju det som märks. Jag skulle gissa på att det snarare är andra länder som kommit ikapp svenskarna vad gäller turneringspoker.

Jag tror nog att svenskar har varit lite överskattade också. Hela snacket om the ‘crazy swedes’, och att vi är så galet aggressiva. Sen åker du runt och kollar vilka som spelar de här tourerna. Jag, Anders, Bosse [Sehlstedt] och Johan [Storåkers] är inte så galna… William [Thorsson] kan väl ta sig ett race ibland och lira, men vi borde nog inte vara så fruktade som vi är.

Tourerna är stora också och vi är inte så många svenskar som åker runt. För att få en turneringsvinst krävs det ett par turneringar…”

Vi har aldrig haft en svensk riktig världsstjärna inom livepokern, varken när det gäller turneringar eller cashgame. Ingen som spelar de riktigt höga nivåerna på Bobbys Room på Bellagio. Är det en högre nivå vi saknar bland svenska spelare?

“Amerikanarna gillar ju att spela mixed games, och det gör de ju på Bobbys Room. I Sverige så har det alltid varit Texas, och nu börjar Omaha komma lite. Vi spelar ju inte ens stud egentligen. Så det är nog svårt att slå sig in i de där spelen om du inte har ett brett register, och om du inte är en exceptionell talang. Det är ju Antonius, och Gus Hansen har bott i Vegas tillräckligt länge för att lära sig. Men vi som håller till hemma har nog ingen ärlig chans att komma upp dit.”

Är du en lika bra pokerspelare som Gus Hansen och Patrik Antonius? Om du får välja spel och disciplin?

“Jag personligen gillar inte riktigt Gus Hansens spelstil. Jag tycker han spelar konstigt faktiskt, men han når ju framgångar gång på gång, så det är väl jag som inte hajjar kanske.”

Här skrattar Mats för första gången på riktigt under vårt samtal. Han har hittills haft ett tillbakadraget och samlat intryck, utan att för den skull vara otrevlig. Jag vet att Mats haft ett - oförtjänt, gissar jag - rykte om sig att vara tråkig, men jag kan tycka att det är uppfriskande mot alla storkäftade egon med självhävdelsebehov på scenen. I mina ögon ger Mats ett intelligent och sympatiskt intryck. Dessutom är han ödmjuk nog att anse att det finns nivåer över honom i pokerhierarkins skicklighetsskala.

“Jag skulle ju absolut inte sätta in mig själv i en pokerturnering om jag skulle betta istället för Antonius. Det skulle jag aldrig göra. De har nog en växel till, om inte två.”

Visst, men samtidigt kan Mats kliva upp på morgonen, le i spegeln och konstatera för sig själv att han har ett armband. Det har inte Gus Hansen trots sjutton inspelade miljoner dollar i turneringspengar, och 4 WPT-titlar. Inte heller Antonius har något armband. Men visst, de är två av dagens största pokerstjärnor. Vilka svenskar har potential att nå den där sista nivån? Vilka skulle platsa i Bobbys Room?

“Många av Linköpingsspelarna har ju varit duktiga, men det känns som att de har tappat intresset för att spela cashgame, och jag vet inte hur de är på mixed games.

William försöker. Han spelar Omaha, han spelar Texas, och han har potentialen. Micke Thuritz är ju riktigt vass på No Limit, men jag tror inte han spelar de andra spelen alls. Så i ett rent No Limit-game där uppe så är det väl William och Thuritz om man inte räknar med Linköpingsspelarna.”

Mats Rahmn är en kugge i det sällskap som allmänt kallas Vällingbymaffian. Exakt vilka spelare som skall räknas in i sällskapet varierar något, men kärnan i gruppen är tveklöst Anders och Mats tillsammans med Bo ‘Legato’ Sehlstedt. Därtill kan även räknas Gusten Sjöberg samt komikern Magnus Betnér. Hur kommer det sig att alla i gänget har blivit så pass bra på poker, varav några av internationell klass?

“Det är väl lite samma sak som de där nere i Linköping, och Ramzi och Molle och det gänget. Det krävs lite talang från alla så klart, men sen när man är ihop och diskuterar poker så får man ut så mycket mer av det än om du ska läsa David Sklanskys böcker från åttiotalet och så. Visst de är ju bra, men för mig ger i alla fall inte böckerna så mycket, utan mer att spela och diskutera händer. Det är nog det som utvecklat mig mest.  När man har haft varandra att diskutera med, så hjälper man ju varandra. Det har nog varit samma sak med de nere i Linköping också.”

Jag spelar också poker, åtminstone i mån av tid vid sidan av bloggande, småbarnspappaliv, förvärvsarbetande, filmtittande och tv-spelande. Dessutom försöker jag i alla fall diskutera en smula pokertaktik och teori med min kollega Denny, som är en av få som är tillräckligt insnöad för att finna det intressant. Ändå är jag nätt och jämnt plussande. Vad är det som skiljer en marginellt vinnande spelare från en riktigt bra?

“Jag tror att den största skillnaden är antalet misstag man gör. Man måste hålla en väldigt hög lägstanivå. Man brukar ju säga att alla kan vinna potter, men det är svårare att inte förlora dem. Man vinner en pott då och då, men man glömmer bort alla småbets man förlorar. Det är där de flesta förlorar sina pengar, i de där små potterna som rinner iväg, för att de inte riktigt tänker på det.”

Är idén om pottkontroll underskattat bland pokerspelarna i gemen, bland dem som inte spelar på de professionella nivåerna?

“Det är väl nyckeln till att inte begå misstag. Att ha så bra koll som möjligt på när du ska syna med dragen, och vilka du kan köra emot. Ha koll på motståndet och hela den biten. Just att minimera misstagen är väl det som är det svåra med poker.

“Ett råd som kan vara svårt att genomföra, är att verkligen anstränga sig för att ta reda på vilken din svaghet är. Vad är det du gör sämst med poker, om det är money management, eller table selection, eller vad som. Att försöka jobba på svagheterna.

Kan du täppa till den största luckan i spelet, så kommer du ju garanterat att ta ett stort steg i karriären, och om du har spelat en del och vinner en del, så har du nog ett hyfsat okej spel där uppe, men bottenskrapet måste bort.”

Det känns att det här är en fråga Mats brinner för, att prata taktik och teori, och faktiskt tycker att det är genuint roligt. Mats Rahmn har sporadiskt synts till både på flera av Sveriges pokerforum, men syns alltmer sällan till. Han menar att den onyanserade debatten kring T6 inte var specifik för den frågan, utan kännetecknar pokerforumen i allmänhet. Han menar att det inte är någon större skillnad oavsett om man talar om pokerforum.nu eller WSOP.info.

“Du har en person som skriver en fråga om en valfri pokerhand. Sen tar det tre inlägg, och sen går det inte att ha en saklig debatt. Det är ironi och torr humor. Jag skulle nog vilja använda ett pokerforum mer till att diskutera pokerhänder, för jag vet att det är det som gör pokerspelare bättre. Men det verkar inte vara så intressant för folk.”

Jag inbillar mig att det är lite känneteckande för Mats som person, att den starkt individuella aspekten av att tillhöra ett lag. Mats har spelat innebandy på rätt hög nivå, i bland annat AIK i högsta serien. Är det viktigt att ha något parallellt med pokern för att inte bara leva i den världen?

“Ja, jag tror det. Att ha något för att koppla bort. Det blir för mycket, efter veckor och månader av bara poker och floppar. Man blir tokig. Jag tycker det.

Jag har börjat spela fotboll igen i ett gäng i division sju bara för skojs skull. Komma iväg och få träna ett par timmar, röra lite på sig, och spela lite matcher och så. Och gemenskapen också tycker jag är viktig, framför allt när man har sysslat med lagidrott och så tidigare.

Där har vi ju en skillnad när vi spelade Nations Cup, det var en riktigt rolig turnering, för då gick man ju tillbaka till lagkänslan. Vi vann ju tillsammans. Det var nog den roligaste pokerturnering jag spelat.”

Kanske är det det som är en del av nyckeln till Mats Rahmns val av T6 Poker Team? Att inte pengarna och de betalda inköpen till turneringarna var det allena avgörande? Jag vet inte, men jag ser det inte som omöjligt att förmånen att få ingå i en tävlande gemenskap igen var en viktig pusselbit.

Det är slut på vårt samtal, och jag undrar om jag är något klokare. Jag vet egentligen inte ett dugg mer om T6 är en bluff eller inte, och jag tror inte jag ändrat uppfattning. Däremot rannsakar jag mig själv, och inser att jag faktiskt tror fullt ut på Mats Rahmn. Jag tror att han tror på det här på allvar.

Vi tar farväl i hans hall, och jag går ut i ett lugnt sommarregn. När jag promenerar bort mot järnvägsstationen kommer jag på mig själv med att ha glömt att titta ordentligt på armbandet. Jag är en idiot.

//ERIK ROSENBERG

Tack till Othello, Fairgrove, Baronen och Perfect för korrläsning och Bullshit detection!

MIKAEL WESTERLUND: “Jag står för precis allt som jag gjort”

Inga kommentarer » http://valterego.se/blog/mikael-westerlund-jag-star-for-precis-allt-som-jag-gjort/trackback/

Ursprungligen publicerad 1 april 2008.

När jag på allvar började intressera mig för poker och branschen runt omkring var det tre namn som satte sig i mitt minne före alla andra. Ken Lennaard, Johan Storåkers och Mikael Westerlund. För Ken har karriären tagit olustiga vändningar, och det är sällan hans speltekniska egenskaper som avhandlas kring hans person. Ändå lyckas Ken fortfarande vara en central punkt inom svensk poker, till och med i sin relativa frånvaro. Johan Storåkers är fortfarande en av Sveriges mest framgångsrika och framträdande spelare, med bland annat en vinst i Scandinavian Open för inte så länge sedan.  Den siste i min nämnda trio, Mikael Westerlund, har däremot lyst med sin frånvaro de senaste åren.

För ganska precis tre år sedan var Mikael en av Europas hetaste pokerspelare. En tredjeplats i WPT och en sjätteplats i EPT var magnum opus i en makalös svit av topp-placeringar vid världens turneringsbord. Sedan har det varit relativt tyst om Mikaels spelmässiga framgångar, även om han faktiskt noterades för en femtondeplats vid förra årets EPT-stopp i Warsawa.

Att Mikael har kapaciteten att uppnå riktigt bra resultat vid bordet råder det ingen större tvekan om. Snarare handlar hindren i karriären om sponsorer och suget efter att omsätta sina pengar på andra spel än poker.

Han verkar inte ha några som helst problem att synas eller stå i rampljuset. Rent spontant upplever jag det som att Mikael - precis som jag själv - är en människa som trivs bäst när hjulen snurrar snabbt, och det händer mycket runt omkring honom. Det verkar också ha fått konsekvenser i hans liv

Många är rubrikerna som skapats i medierna, och ofta är det på grund av andra saker än själva pokerspelandet. Det har handlat om spelberoende, målvaktsaffärer, skattehärvor och sponsorkontrakt. Ofta kan man få intrycket av att uppmärksamheten till stor del är självvald. Samtidigt vittnar många människor som mött honom både live och på forumen om en väldigt ödmjuk, vänlig och öppen person.

Inte heller sticker han under stol med sina förehavanden och sin livshistoria, obekomme om det är sponsring eller spelmissbruk.

“Jag är den typen av människa. Jag gillar att vara öppen och aldrig hålla någonting dolt. Gör man så har man alltid ryggen fri. Vad som än händer så kan jag alltid säga att jag aldrig har dolt något på något sätt. Är man ärlig och säger som det är, så blir det alltid bäst i slutändan.”

Jag kan inte låta bli att fundera över om det händer att han ångrar den approachen. Om det inte hade varit bättre att vara en spelare i mängden, och inte vara den som fått representera spelmissbruket bland “pokerstjärnorna”, men Mikael vidhåller att fördelarna uppvägt nackdelarna i stort. En av de mer kända händelserna där hans öppenhet påverkat Pokersverige är historien kring Ken Lennaard. Mikael var en av de drivande för att lyfta fram den historien i ljuset på de svenska pokerforumen. Frågan är om historien är överspelad, eller om det finns saker kvar att säga ännu.

“Jag tycker möjligen att Ken själv borde gå ut och tala om hur saker och ting låg till, och sluta komma med bortförklaringar. Han skulle växa otroligt mycket i mina ögon om han gick ut och talade om exakt hur det låg till och varför. Oavsett hur hemsk sanningen är, så blir det bättre om man håller sig till den. Om han sa precis som det var tror jag definitivt att han skulle kunna komma tillbaka till Pokersverige. Dessutom skulle han få en del sympatier, bland annat ifrån mig.”

För mig kändes projektet att genomföra och publicera en intervju med Mikael Westerlund som mitt svåraste uppdrag sedan jag bestämde mig för att påbörja mitt intervjuprojekt. Just på grund av alla rubriker och den person som Mikael faktiskt är. Dels har jag ingen direkt ambition att försöka ställa någon till svars för eventuella fläckar på sitt samvete, och dels har jag heller ingen lust att förse de människor Mikael haft sina dispyter med, med onödig ammunition. Samtidigt måste huvuduppgiften alltid vara att måla upp ett porträtt av en människa, som ska vara så rättvisande som möjligt. Då ska jag heller inte blunda för att faktiskt införliva de mörka delarna av Mikaels story i mitt personporträtt.

“Jag har gjort massor av dumheter i mitt liv. Det är ingenting som jag är stolt över, men jag står för precis allt som jag gjort. Hur korkat eller hur dumt det än är, så står jag för det jag har gjort.”

Även om Mikael tycker att han tjänat på den öppna linjen i längden, så medger han också att det kan ha varit till nackdel för honom när det gäller kontrakt och avtal med sponsorer. Samtidigt är han noga med att påpeka att hans sponsorer aldrig ställt några krav på honom som person när det gäller hanteringen av media och vilken approach han ska ha utåt sett.

“De har inte ställt några krav, men skulle de göra det skulle jag nog ha svårt att gå med på det ändå. Jag är den jag är, och det är ju den personen de vill kontraktera. Vill de ha en person som inte säger som det är, då är det ju troligen inte mig de ska ha”

Det har han förvisso rätt i. Ändå är det så att han faktiskt haft problem med sponsorer. Ska man se till specifika punkter då Mikaels liv på allvar förändrats, gissar jag att uppnystandet av den skattehärva som Mikael misstänktes vara en del av borde vara en av dessa. Händelserna hösten 2005, och frihetsberövandet som inträffade till följd av dessa har, antagligen för resten av hans liv, satt sina spår i Mikael Westerlunds vardag. Hans pokerkarriär är inget undantag från detta.

” Jag har ju haft sponsor i fyra, fem år någonting, och har haft fantastiskt bra uppgörelser, men problemen började när jag blev häktad. Då skötte sig min sponsor inte så bra. De gick ut när jag fortfarande satt häktad, och sa ungefär att de inte kunde sponsra någon kriminell spelare. Ändå visste de inte vad det rörde sig om, eller om jag var skyldig ens.”

När Mikael började se sig om efter nya samarbetspartners i branschen som kunde sponsra honom, fann han sig plötsligt vara i ett nytt läge.

“En ny sponsor skulle inte längre bara se eventuella fördelar, som hur mycket spelare jag skulle dra, eller om de nämns i intervjuer och så vidare. De ser inte det längre, utan de tittar efter om risken finns att de får någon skit istället. Det är inte bra naturligtvis.”

Det känns som att det finns ett moment 22 inneboende i processen. Om man inte får sponsorer som kan betala inköp och resor, innebär ju det att det ställer högre krav på den egna ekonomin, och en ansträngd bankrulle medger ju spel på färre stora tävlingar. Det innebär färre chanser att komma tillbaka in på touren. Jag undrar om Mikael tror att han kommer att komma tillbaka till spelets rampljus. Om han kommer att spela i pokerns toppskikt igen?

“Jag är övertygad om att jag kommer dit. Det är jag inte så orolig för; jag har fått vissa erbjudanden. Nu är jag medveten om att jag har haft sjukt bra avtal. Jag vill inte gå in på exakt hur de har sett ut, men jag har haft oförskämt bra villkor. Om det då hör av sig en möjlig sponsor, med ett avtal som är sämre än vad jag haft tidigare, då kommer jag i ett läge där jag måste ta ställning. Jag är inte korkad. Jag vet att jag inte kan begära samma deal som jag hade när jag var som högst rankad.”

Den andra sidan av myntet som präglats med den Westerlundska öppenheten är att Mikael mer än en gång framstått som en naiv och lättlurad person. Är man då en framåt och nyfiken person, borde det väl vara lätt för mindre nogräknade individer att utnyttja en sådan människa. Jag frågar Mikael om han tror att människor dragit nytta av honom.

“Ja, det är mycket möjligt att de har gjort. Bland annat i och med den här rättegången. Att jag är inne i den härvan över huvud taget är förmodligen för att jag är väldigt blåögd, och att jag tror det bästa om alla människor. Hade jag inte gjort det så hade jag förmodligen aldrig gått i den här fällan”

Det vore omöjligt för mig att göra en intervju med Mikael utan att beröra den skattehärva som han de facto är inblandad i. Det är ett ämne som i sig skulle kunna utgöra en intervju, men kärnfrågan för mig är huruvida Mikael själv anser att han är skyldig.

“Det svarar jag gärna på. Jag anser inte att jag gjort något kriminellt. Jag har inte begått någon som helst kriminell handling. Mitt problem är att jag har stått med som delägare eller något i den stilen. Jag vet inte ens vad det heter, men jag har haft mitt namn på företaget. När man gör det har man vissa skyldigheter att se till att företaget sköts ordentligt. På det sättet kan man kanske säga att jag har brutit mot lagen”

Det verkar inte finnas några hard feelings mot det svenska rättssystemet eller polisväsendet. Inga försök att lasta någon annan för sin eventuella inblandning; han utgår helt enkelt ifrån att begreppet “i god tro” kommer att rädda honom.

Han berättar att rättegången troligtvis kommer att äga rum omkring årsskiftet, men tycker inte att det är en speciellt stor del av hans liv längre, och räknar krasst med ett frikännande.

Mikael verkar vara utrustad med ett sjukligt gott humör, och oceaner av positivt tänkande. Det märks dock att häktningen satt sina spår hos honom; tonläget förändras, och det finns en påtaglig tyngd i hans röst när han pratar om tiden han satt häktad.

“Jag fick sitta i sexton dagar eller någonting. Det var den värsta tiden i mitt liv. Sen är det ju en massa folk som har fått sitta i flera månader och så.”

Han verkar sällan lida av att stå i centrum. Samtidigt har dessa egenskaper ofta fått honom att bli ämne för diskussioner på forumen.  Är det inte jobbigt att en del av underhållningen ofta har varit på bekostnad av Mikael Westerlunds godtrogenhet?

“Jag tycker inte att det är så farligt på den punkten, men vissa personer har ju undrat om man verkligen kan vara så blåögd? Då har jag bara sagt att ‘visst, kalla mig korkad eller vad ni vill’. Det bekommer mig inte om någon vill kalla mig det; jag tycker om att vara blåögd. Jag har fått väldigt mycket vänner, bra vänner idag på grund av att jag alltid tror det bästa om alla, och ger alla en chans tills motsatsen bevisats. Hade jag inte gjort det så hade jag kanske inte hamnat i den här knipan, men å andra sidan hade jag kanske gått miste om många väldigt bra kompisar.”

Han har onekligen en poäng. Samtidigt undrar man ju om det varit värt allt detta? Ångrar han att han valde att satsa på pokern? Det är onekligen till stor del det spelet och dess konsekvenser som fått Mikael att vara den han är idag, och sitta i den sits han sitter.

“Det beror på hur man ser på det. Jag ligger stora summor plus på pokern. Det som har varit mitt problem är att jag har spelat en massa annan skit. Hästar och black jack, och så vidare. Jag är långt ifrån dum. Jag vet om att om jag sätter mig ner och spelar black jack, även i Vegas där oddsen är förhållandevis väldigt bra, så kommer jag fortfarande inte upp till femtio procent, om jag inte ska sitta och räkna kort, och det gör man inte där.”

Man kan få intrycket av att Mikael Westerlund är en bekymmerslös playboy som odlar myten av en rock’n’roll lifestyle, när han pratar om Vegas och korträkning. Jag har inte den bilden. Vi har försökt få till det här samtalet i snart ett halvår. Ofta har det fallit på att jag har haft för många bollar i rullning. Några gånger har Mikaels agenda satt käppar i hjulet för oss. Då har det varit problem med barnvakt eller att någon bekant ska komma på besök. Det är vanliga Svenssonproblem, fjärran från den glamour som målas upp kring pokerspelare i media.

Mikael är en average Joe. Sen har spelandet på ont och gott varit en väldigt stor del av hans liv och vardag. På plussidan finns en enormt framgångsrik bridgekarriär. På minussidan alltför stor dragning till spel som han inte kan styra oddsen på.

“Det konstiga är att jag kan sitta och spela black jack för såna stora summor när jag vet att jag har kanske fyrtioåtta procents chans att vinna. Samtidigt skulle jag kunna resa mig upp och gå några steg för att spela ett spel där jag vet att jag har sextiofem, sjuttio procents chans att vinna.”

Mikael är i mina ögon väl medveten om att han är spelmissbrukare, och att detta inneburit stora problem för honom. Han pratar inte om sitt beteende i imperfekt, men menar ändå att han lyckats hålla sig borta från det destruktiva beteendet länge. Själv undrar jag om det i längden är möjligt att spela ett spel, och hålla sig från de andra, eller om devisen “En gång bränd - alltid bränd” gäller för alla spel? Jag har inget svar att ge. Jag tror inte att Mikael heller har det.

Han vet inte varför just han fastnade i spelberoendet, men säger att han tror att det är en helt individuell fråga. Vissa människor söker äventyret och spänningen mer än andra. Men han poängterar att det inte är någon liten eller lätt fråga.

Det som enligt honom själv fick honom att verkligen få upp ögonen för sitt problem, var en sjuk downswing vid Black Jack-borden i Las Vegas. Det sägs att han i princip brände en miljon dollar på ett bräde.

“Det kan säkert stämma på ett ungefär, ja. Det var under en vecka, och det ska i och för sig tilläggas att jag hade vunnit ganska bra veckan innan. Den vinsten var också på Black Jack. Det hämmar ju pokerspelet en del kan man säga. Säg att du sitter och spelar Black jack, och förlorar 200 000 dollar. Det är inte så jättefarligt, men hur kul är det sen att spela en 5 000 dollars pokerturnering?  Du vet att det tog två timmar att förlora de där 200 000 dollarna. Om du spelar riktigt jävla fläckfri poker och har lite flyt, så kanske du i bästa fall kan få tillbaka de pengarna om två, tre dar om du går till finalbordet.”

Det här är Mikael Westerlund i sitt esse. Han berättar, breder ut och målar upp. I mångt och mycket är han en spelare av den gamla skolan, en estradör som tycker om att underhålla och berätta. Som njuter av att stå i rampljuset, inte nödvändigtvis i behov av att uppmärksammas som en stor spelare, eller att beundras. Men som trivs med att höras. För mig är det rätt ointressant att diskutera hur bra pokerspelare han är eller har varit, eller vad han gjort för pokern i jämförelse med andra som “gjort något för pokern”. Färgstarka profiler har ett underhållningsvärde, och trivs de själva i den rollen har inte jag något problem att ge dem det utrymmet. Att höra Mikael berätta om poker är underhållning i sig. Basta.

“Det blir en hafsigt spelad poker”, fortsätter Mikael, “Du kanske till och med går all in på kort som man aldrig skulle drömma om att göra det med i vanliga fall, bara för att det inte spelar någon roll. Det enda som händer är att du förlorar 5 000 dollar till. Sen kan du gå bort till black jacken. Där har du i alla fall chansen att på två timmar vinna tillbaka 200 000 dollar. Pokern har blivit lidande av sådana saker i vissa fall, även om inte det är så mycket. Jag är så pass professionell att jag i alla fall försöker att göra mitt bästa.”

Mikael Westerlunds värste antagonist och motståndare har troligen över tiden främst varit han själv. När det kommer till själva spelet poker är det emellertid inga fel på Mikaels självförtroende. Även här florerar numera legendariska uttalanden som “Jag är en av världens tre bästa pokerspelare när det gäller att läsa mina motspelare”, eller “Jag skulle kunna vara en av Sveriges tio bästa säljare”. Jag undrar om Mikael själv upplever att han har en image av ett stort självförtroende.

“Både ja och nej egentligen. De två spelare som var mest kända i Sverige var jag och Ken. Ken gjorde ju till sin grej att han skulle vara oerhört kaxig.  För mig passade det bättre att vara ödmjuk. Det är jag fortfarande och kommer alltid att vara.

Jag är dålig på så oerhört mycket. Jag var ganska dålig i skolan och jag är ganska dåligt allmänbildad. Finns det då någonting som jag verkligen tycker att jag är bra på, då är det lika viktigt att jag talar om det för mig själv. Jag är bra på det här! Annars blir man ett vrak om man bara ska titta på alla saker man är dålig på.

Det finns fortfarande ingen annan i Sverige, mig veterligen, som har spelat åtta raka, ganska stora pokerturneringar, kommit till finalbord i alla åtta, och vunnit fyra av dem. Jag har fortfarande finalbord både på EPT och WPT, och jag har spelat med alla de största.”

Når han inte ända fram tror jag inte det är bristen på pokerkunnande som kommer att fälla honom. Han står sig nog väl när det gäller erfarenhet och taktiskt kunnande.  Jag tror ändå att Mikael kommer att få en oerhört hård resa mot toppen. Konkurrensen är hårdare än någonsin, och det blir svårare även för de bästa att få sponsoravtal. Fler spelare ska slåss om gunsten från färre aktörer är min gissning.

Oddsen för Mikael Westerlund ser onekligen tuffa ut. Samtidigt står det helt klart att han aldrig backat för utmaningen, och han har ett positivt tänkande som definitivt är en hygienfaktor i sammanhanget.

Han har inga planer på att överge pokern, och han verkar lika open minded för att lyssna på nya projekt och idéer som någonsin tidigare. Bland annat finns planer på att ge ut en bok inom en nära framtid.

Jag skulle inte sätta några pengar på hans eventuella framgång när det gäller att ta sig tillbaka till toppen, men jag är definitivt beredd att önska honom lycka till och hålla de tummar jag har. Det är han definitivt värd, in my humble opinion.

//Erik Rosenberg