Holdem är lite småbögigt

6 kommentarer » http://valterego.se/blog/holdem-ar-lite-smabogigt-2/trackback/

Såg på SVTs serie "Leende guldbruna ögon " för en tid sedan. Ruskigt bra. En sak stör jag mig dock på. I varje artikel eller intervju jag läser om serien påstås det att Lennarts hemby Fellingsbro ligger i Närke. Nu måste jag dock leka polis och påpeka att Fellingsbro ligger i Västmanland och ingen annanstans. I Örebro Län, och inte i Västmanlands län, visst. Men landskapsmässigt är vi en knapp mil in i Västmanland när vi passerar Fellingsbros femtioskyltar.

Fellingsbro är en av alla svenska avfolkningsbygder. Några industrier. En folkhögskola . En matvarubutik. En bank eller två. Fellingsbro är känt för nästan ingenting. Lasse-Maja gömde sig visst i skogen intill när det begav sig. Carola sägs ha förlovat sig med Runar i prästgår’n. Man har haft en svensk juniormästarinna i bordtennis, och en manlig veteranmästare i detsamma. Möjligen en juniormästare i styrkelyft också.

I Fellingsbro blir man tillsagd att "Skjuta in stoln te bole" när man ätit klart. Eller "Gelej" om man drygat sig (jfr "Ge dig").

Möjligtvis kan också "nya" pokervarianter som 7-card stud, Omaha, Razz och Texas Holdem anses vara lite småbögiga. Man får ju inte byta kort, så då är det ju bara tur vem som egentligen vinner. Nä, i Fellingsbro är knektöppning det enda riktiga spelet. Om man då är uppkäftig och påpekar att det heter "5-card draw jacks or better" får man en vinge så blon sprutar.

Är det då bara mörker och kloak i samhället? Inte alls. I Fellingsbro kan man - om man är hemmahörande i byn - promenera tryggt hem utan att bli nedslagen och rånad eller våldtagen. Alla känner alla, på ont och gott.

Vuxna vågar åthuta varandras barn om de inte uppför sig. Folk parkerar bilen med tändningen på utanför grillen när de går in och köper korv. Folk bryr sig om varandra, och utanförskapet är obefintligt. På ont och gott.

Holdem anses fortfarande dock vara lite småbögigt.

Hem till byn

Inga kommentarer » http://valterego.se/blog/hem-till-byn/trackback/

http://valterego.se/blog/hem-till-byn/trackback/

Minns speciellt en vända hem jag gjorde, måste ha varit någon gång i mitten av nittiotalet. En hård sommarkväll lyckades jag och Hellrik hamna hemma hos en gravt alkoholiserad finne som allmänt gick under öknamnet Spott. Oklart varför. Jag vill nog inte veta. Nåväl, vi petade i oss rätt ordentligt. Det här var på den tiden jag fortfarande trodde sprit var bra för mig, och det var inte köpesprit i dunken. Förutom mig, Spott och Hellrik var det också en till bykille, även han rätt så medfaren av spritens äventyr genom åren. Han hette Marcus Mårtensson, men var i stort sett enbart känd under namnet Mörten.

Liksom många andra kvällar slutade det med att vi spelade kort om pengar. Eftersom till och med reglerna för knektöppning låg något över nivån för vad som skulle gå att kommunicera här, fick vi spela poängpoker om pengar. Strategitänket var i stort sett obefintligt alltså, men det var sekundärt. Prio ett var att ta sig ut ur lägenheten oskadd. Att spela kort om pengar hemma i byn är ofta förenat med vissa risker. Grundregeln är ‘Gör inget som kan tolkas som fusk eller provokationer’.

Spott hade en hel lista med andra aktiviteter på programmet, förutom kort; det skulle tittas på porr, lyssnas på rasistisk white trash-musik, spelas elgitarr etcetera. Så småningom kommer han i alla fall ut med ett stort tygstycke, som han vecklar ut. “Nu grabbar, ska vi lära oss att vika fanan på rätt sätt!”

Att det var sydstatsflaggan och en inte Svea rikes flagg bekom inte Spott och Mörten nämnvärt. de verkade tycka att det var lite högtidligt. Jag och Hellrik planerade mest för flykten därifrån.

Hellrik tog sig ut ur lägenheten i samband med att Spott skulle börja visa hur man höll i Magnumrevolver på bästa sätt, själv tog jag mig ut en kvart senare. Då hade jag fått en lektion i ammunition, med fackuttryck som Kåppkillörs, Hållåpojnt, och Dammdamm.

Att claima min vinst i kortspelet var inte att tänka på. Det är ett konstigt fenomen, det där med kortspel i byn. Förlorar man ska det fan pyntas, men när man vinner kan man se sig i månen efter stashen.

Funktionalism och fulla hus

Inga kommentarer » http://valterego.se/blog/funktionalism-och-fulla-hus/trackback/

http://valterego.se/blog/funktionalism-och-fulla-hus/trackback/

För att anknyta till en tidigare blogg så kan jag meddela att i Fellingsbro är det bara fjollor som köper villa. Riktiga män köper sig en kåk. Jag har köpt mig, om än inte ett fullt hus, så i alla fall ett möblerat sådant. Inte i Fellingsbro, men väl i Västerås. En kåk, villa, hus, you name it.

Då huset nu begåvats med ett riktigt stort matrum funderade jag på att bygga mig ett pokerbord. Eller i alla fall skivan till detsamma. Jag menar, hur svårt kan det vara? En plywoodskiva, filtduk, rörisolering. Limma,limma. Häfta, häfta. Klä in sargen i skinnimitation. Trycka nåt tufft på mitten.

Då jag är en produkt av sjuttiotalets gör-det-själv-anda är jag emellertid medveten om hur fel sådana försök kan bli.

“Farsan är funktionalist i ordets rätta mening”, enligt brorsan. När han gör saker fungerar de jämt utmärkt, men ser inte alltid så bra ut. Vi minns alla skeden som stack ut ur köksfläkten. Det var numera strömbrytaren. Ett annat exempel var när han frågade om jag ville ha en portal mellan mina rum när jag var i tonåren. Jo, jag hade faktiskt inte bara ett, utan tre rum i vår KÅK i Fellingsbro. Dagen efter när jag kom hem från skolan, såg jag till min stora förvåning att farsan battlat igång motorsågen, och frihandssågat upp en portal i väggen. Snyggt, nej. Men definitivt en portal enligt alla gällande definitioner.

Ibland blir det en fullträff när farsan är igång. Som när jag var sex år och med flit hade brutit upp min leksaksbulldozer för att få fram batterimotorn inuti. Leksakshelvetet var ju obrukbart för all framtid, men farsan byggde med lite skicklighet och shitloads av faderskärlek en trälyftkran och monterade motorn i. Respekt för det, farsan!

Ibland blir det inte lika imponerande. Till exempel när jag meddelade gubben att jag ville börja spela elgitarr. Farsans förslag till lösning var att bygga en elgitarr av en bräda han sågat till och halsen till en akustisk gitarr han hittat i sopcontainern utanför järnvägsstationen.

Tror att farsan är präglad av sin uppväxt. Men vem fan är inte det egentligen? Tog med mig brorsan på en tur till Hallstahammar för att titta på husen jag bodde i tills jag fyllde fem. “Det är lite som Kolmårdens djurpark”, säger brorsan när vi passerar en kille som håller på att rulla fram sin bil ur garaget, “Det är jäkligt fascinerande, men man kliver inte gärna ur bilen”. Han är också ett barn av sin tid.

Vid närmare eftertanke såg jag till att införskaffa fabrikstillverkade bord istället by the way.

Holdem är lite småbögigt

Inga kommentarer » http://valterego.se/blog/holdem-ar-lite-smabogigt/trackback/

Jag tycker mig ha noterat en rätt obehaglig tendens bland pokerspelare. Vi kan kalla fenomenet Pokerpesten. Under guldruschen som försiggick i Kalifornien och Alaska under mitten av 1800-talet gick myten om ett tillstånd som kallades Guldfeber. Vad som i stora drag hände, var något som inte alls är helt olikt spelsjuka. Beroendet. Guldet, och sökandet efter detsamma, blir viktigare än allt annat, överskuggandes individens hela liv. Rutiner får stryka på foten, moral, hygien, relationer. You name it. Guldfeber eller spelsjuka, mönstret existerar. Få blir rika, många går under.

Pokerpesten är en speciell gren av spelsjukan. Jakten på förväntat värde. Jag har sett den hos vänner. Det här tillståndet drabbar faktiskt främst vinnande spelare. Förlorarna har andra drivkrafter med liknande symptom. När spelarna börjar vinna, räknar de om tiden de plöjer ner i lekandet med kort till reda pengar, och hur mycket man får ut på varje investerad minut.

Konsekvensen av det här är att många av de som tjänar pengar på poker börjkar räkna på hur mycket de förlorar på att inte spela. Det är alltså ett ekonomiskt minuseve på att spela tv-spel, äta middag med tjejen, knulla eller åka till badhuset. Men hela denna struktur bygger på att hjärnan ställer om sig till att rangordna pengar som nummer ett, vilket jag redan där tycker är ett feltänk.

Pengar är ett transaktionsmedel, inget annat. Jag till exempel, har anlitat en städfirma som kommer och städar hos mig varannan vecka. Vad jag köper är egentligen inte att slippa städa, jag köper tid. Om du nu räknar allting i EV, eller förtjänst, kan du ju se hur mycket du värderar andra saker. Det kanske inte är minuseve ur rekreationssynpunkt att spela tv-spel. Det kanske inte är minuseve njutningsmässigt att ha sex? Hoppas jag, i alla fall.

Pokerpesten är den vinnande spelarens djävul på axeln. Pokerpesten drabbar den som väljer att låta pengar vara nummer ett livet. Vi förlorande spelare är lyckligtvis immuna mot just den aspekten av spelsjuka.

My hometown

Inga kommentarer » http://valterego.se/blog/my-hometown/trackback/

Just nu befinner jag mig bokstavligt talat på mammas gata. Jag är tillbaka i min ungdoms bygd, och för bara en liten stund sen skickades vi ut av en äldre farbror med en slant i handen för att köpa käk till hans akvariefiskar. Gubben är väl en nittio bast och boende på äldrehemmet i byn, där morsan jobbar. Sånt gör man inte till vardags hemma i stan. Och jag som till och med dissat pensionärer i min blogg tidigare.

Jag har tagit barnen och flytt fältet en helg; tanken är att skriva lite, umgås med päronen, och kanske spela lite nätpoker. Jag har inspirerad av Indis projekt om att spela upp en rulle från noll till tiotusen, börjat med en egen variant, och ska försöka bygga rulle enbart genom att spela Omaha High/Low cashgame från lägsta nivå och uppåt. Att jag är en åsna på Holdem i cashgameform är ingen hemlighet, men omahan har - peppar, peppar - börjat skapligt. Alla tips mottages tacksamt; vad och var ska man läsa, var ska man spela, hur ska man spela? Än så länge lever jag efter mottot "tight is right", och sen spela hårt när jag väl spelar. Håller mig till shortstackat spel också, så länge jag känner att kunnandet är begränsat. Får se om jag får anledning att ompröva detta.

För övrigt lär jag dessutom spela lite fler turneringar och vässa mitt spel något där, då flera livesessioner står för dörren. Annars blir man väl våldförd på och uppäten innan man fattat vad som hänt. Rapporter från dessa sittningar kommer självklart framöver, antagligen kombinerade med lite snabbintervjuer och resereportage.  Tallinn och Göteborg står på schemat framöver, kanske även någon klubb inom inte allt för långt åkavstånd, om jag får tillfälle och möjlighet. Dessutom har jag lite egna arrangemang på gång som så klart kommer att dokumenteras bortom det rimligas gräns.

Vidare har jag fått i uppdrag att för en reklambyrås räkning göra ett antal intervjuer med lite mer anonyma människor inom pokerindustrin,  för en kommande branschtidning. Första intervjun är genomförd och ska nu snickras ihop. Förhoppningsvis kan jag publicera dessa texter på bloggen framöver.

Såg idag att min vän Rolf kallade mig för pokerbloggandets svar på Björn Ranelid. Goddammit. Morsan skulle nog bli stolt över mig, Ranelidfantast som hon är Hon gillar ju dessutom Roffe också. Roffe är för övrigt pokerbloggandets svar på Eddie Meduza.