MATS RAHMN: “Jag hade föredragit att Erik Friberg inte kommit åtta i main event!”

2 kommentarer » http://valterego.se/blog/mats-rahmn-jag-hade-foredragit-att-erik-friberg-inte-kommit-atta-i-main-event/trackback/

Ursprungligen publicerad 26 augusti 2008

Det ska till något extra för att människor skall uppröras i en industri som primärt styrs av tre saker: pengar, pengar, och pengar.  Det är en besynnerlig och väldigt speciell värld. De pengar kring vilket branschens nav snurrar har fått folk till de mest egendomliga av handlingar. Vi har sett allt från naivitet till ren kriminalitet, för att inte tala om grav inkompetens. Oundvikligen kretsar mina intervjuer ofta kring dessa pengar.

Mitt senaste intervjuobjekt, Mats Rahmn, har tjänat mer pengar på poker än majoriteten i branschen. Ändå är det inte det som särskiljer honom i första hand. Det är istället det faktum att han är innehavare av tre helt andra saker som gör honom en smula speciell i den världen.

Pro primo. Pokersveriges mest missuppfattade efternamn. Är man inte bekant med Mats, insyltad i branschen på ett eller annat sätt, eller en dedikerad railbird, känns det som att det är mer regel än undantag att man faktiskt missat att n:et skall hänga där på slutet.

Pro secundo. Ett armband i guld, som bevis på att Mats är en av blott 529 personer worldwide som vunnit en turnering i World Series of Poker. Och därtill, vid sidan av legenden Christer Björin och gode vännen Anders Henriksson, en av endast tre svenskar.

Pro tertio. Branschens mest kontroversiella sponsorkontrakt. Mats Rahmn spelar sedan knappt ett år tillbaka i T6 Pokers färger, tillsammans med bland annat sin väldigt nära vän Anders Henriksson. Sajten som blivit föremål för en diskussion om huruvida man är en seriös aktör, eller simpla bedragare.

När jag avslöjade att jag skulle träffa Mats Rahmn för en intervju fanns det en och annan som ansåg att det var min förbannade skyldighet att ställa honom mot väggen rörande frågan huruvida T6 Poker var bluffmakare eller inte. Jag ser det inte så. Jsg tycker egentligen att frågan om företagets faktiska uppsåt är ointressant i den här intervjun.  För mig finns det egentligen bara en central fråga när det gäller Rahmn och T6, men den vill jag gärna ha ett rakt svar på: Tror Mats Rahmn att T6 Poker är ett ärligt försök att starta något nytt i branschen?

Det är ett av mina två missions för eftermiddagen. Det andra är att få se ett riktigt WSOP-armband in real life.

Nu sitter vi i Mats Rahmns sparsamt möblerade kök och dricker Coca Cola. Någon meter bort står ett vitrinskåp, med en ask i. I den asken ligger ett armband, som jag planerar att gå bort och beskåda om en liten stund. Först berör vi dock just den centrala frågan; huruvida Mats själv faktiskt tror på konceptet T6 Poker, dess karaktär av pyramid / MLM,  och företagets påstått goda uppsåt? Jag frågar Mats om han tycker att det är värt att gambla lite med sin karriär, och ta chansen att få en sponsor?

“Jag ser det väl inte som gambling. Det vore att se det som att det kan vara en bluff, och det tror inte jag det är.”

Oavsett vad som är sant, så undrar jag om Mats har någon som helst förståelse för att folk är skeptiska?

“Ja. Det finns så många misslyckade nätverksmarknadsföringsgrejer. Oavsett om du blåst folk eller om det skiter sig så kommer alla skrika att det är en scam. Så jag kan nog mycket väl tänka mig att folk är skeptiska. Men sen ska man ju inte tro på allt man läser. Om någon skriver på ett pokerforum att det är på ett sätt, och sen skriver en till samma sak, så är det plötsligt fakta. De är ju inte riktigt källkritiska heller.”

Det här är den springande punkten i Mats och min diskussion. Hans eget uppsåt. Som jag ser det finns det egentligen tre olika möjliga scenarion, av vilka endast ett är sant. Det bygger dock på att man bortser från företagets egen intention.

1)     Mats Rahmn tror att T6 Poker har gott uppsåt

2)     Mats Rahmn tror att företaget är en scam, ute efter att lura investerarna.

3)     Mats Rahmn struntar blankt i huruvida T6 har ärligt uppsåt eller ej.

Personligen skulle jag sätta mina pengar på alternativ ett. Å andra sidan känner jag inte Mats Rahmn personligen, och faktum är att långt mindre attraktiva avtal än Mats Rahmns sponsordeal fått andra människor att rucka på sina moraliska principer. Problemet idag är emellertid att det kommer att bli näst intill omöjligt att någonsin få reda på vilket av alternativen som var korrekt. Vad gäller Mats egen bild av T6 kan vi bara välja om vi ska tro honom eller inte.

Vad gäller T6 tror jag att sanningen dör med företaget förr eller senare. Om projektet går omkull så kommer belackarna att nicka och säga ‘Vad var det vi sa’, medan anhängarna kommer att knyta näven i fickan och mumla att de inte fick någon ärlig chans. Mats ser också detta problem.

“Om det nu skulle gå omkull, så krävs det en polisutredning för att få fram sanningen. Annars blir det som du säger att båda sidor redan har sina försvarstal klara.”

Samtidigt är det också otvivelaktigt så, att även om T6 är ett ärligt försök, så har projektet bitvis genomsyrats av inkompetens i olika grad, beroende på vem du frågar. I mina ögon så pass att det lika gärna kan vara det som stjälper projektet - jag tror dock inte Mats håller med mig - som en eventuell oärlighet. Ett av de mest påtagliga exemplen på bristen på kompetens återfinns enligt mig i debatterna som blossat upp. Många av de som försvarat T6 på sajter och forum är inte direkt några mästare på marknadsföring.

“Nej, det kan jag hålla med om, och deras svenska är undermålig också. Det har ju gjort att nivån på diskussionerna sjunkit ännu mer. Det har väl funnits en eller två som försvarat T6 på ett bra sätt. Men annars är det “stå kvar på perrongen”-snacket. Det ser bara illa ut, så det önskar man att de lät bli faktiskt”

Jo, det kan man ju tycka. Debatten skulle må bra mycket bättre om båda sidor försökte vara nyanserade och sakliga.  En av de mest angripna punkterna i projektet T6 är ett prospektdokument som cirkulerat på Internet, med siffror som vem som helst med viss insyn i pokervärlden måste tillstå är extremt uppblåsta. Faktiskt till den grad att man kan diskutera scam redan i och med själva existerandet av nämnda dokument. Mats menar dock att det dokumentet sannolikt inte kommer från toppen av företaget,

“Eftersom man använder sig av vanligt folk istället för proffs, så kommer nog inte det där prospektet direkt från ledningen. Det är nog en investerare som ska få in nya spelare och lovar dem gräs [sic] och gröna skogar, för då är det lättare att få folk att investera. Vilket då blir fel, och sen så går det ut över företaget. Det är väl för- och nackdelar med att använda vanliga människor så att säga. Folk tar sig friheter.”

Jo, de gör ju det. För mig personligen ser jag bara nackdelar med att använda sig av vanliga människor. Men jag är å andra sidan ingen anhängare av MLM-idén i någon form, även om familjen periodvis köper barnkläder av MLM-konceptet Me & I. Det är baksidan av all MLM-verksamhet, även den seriösa och etablerade, att man överlämnar vården av företagets kärnvärden, varumärke och image till gemene man. Det återspeglas i högsta grad hos T6 poker. Få har försökt att göra ett seriöst jobb att försvara T6 på ett kompetent och sakligt sätt. Detta bidrar säkerligen till företagets - i vissa kretsars - dåliga rykte.

Mats försökte till en början, och gick in och tog debatten på forumen när diskussionen blossade upp på allvar. Det är också mycket det han fått kritik för. Även jag kan se problemet i hans agerande, då han i detta skede övergick från att vara en sponsrad spelare till en självutnämnd talesman för sajten. Då hamnar han plötsligt i en sits där han förväntas ha svar på frågor och besitta viss insikt i nyckelfrågor i T6-historien. Det var också ett beslut han medger med facit i hand kanske inte var det bästa.

“Det blev ju inte bättre av det, så den striden hade jag kunnat låta bli. Samtidigt så skulle jag börja om, och det skulle hända igen, så skulle jag nog göra samma sak. Även om jag visste vad konsekvenserna skulle bli.

Anledningen till att jag gick in och började svara är att jag inte är van vid att folk pratar illa om mig. Första reaktionen blev att försvara mig. Sen efter ett par svar så märkte jag att det skulle bli ett dygnet-runt-jobb att sitta och försvara sig. Jag kan inte vinna, och sen har jag inte tillräckligt med fakta för att svara på alla frågor heller. Då sitter jag där som ett orakel när jag inte kan svara. Så då bestämde jag mig för att det var lika bra att lägga ned, så får de hålla den diskussionen för sig själva.”

Mats fick mycket kritik, både under och efter den debatten. Därför har han nu också fått stå till svars för T6 i högre utsträckning än vännen Anders Henriksson, som hållit en klart lägre profil. Jag personligen är skeptisk till T6, men tycker samtidigt att debatten blivit fullkomligt sjuk. Det har blivit en form av “Which side Are You On”-politik av det hela, där alla inlägg sorteras in i kritvitt eller kolsvart. Alla nyanser är som bortblåsta. Anonyma hot har utdelats från båda sidor i varierande grad.

“Jag och Anders övervägde ju att polisanmäla det när det var som värst. Oavsett vad man tycker om sajten så har påhoppen på mig och Anders när de jämförde oss med våldtäktsmän och mördare ingenting med saken att göra. Alla som känner mig och Anders personligen vet att vi inte skulle göra en fluga förnär, så det var väl lite obehagligt att helt plötsligt tycker hela pokersverige illa om en.”

Känns det så? Att ni har blivit Pokersveriges Bad Boys?

“Näe….absolut inte. Alltså, den generella uppfattningen kanske svängde lite, men ingen som jag känner, som man träffar ute när man spelar turneringar har sagt något negativt, utan man får ju köra och se om det funkar eller inte.”

Jag frågar Mats om han är besviken på att ingen i företagsledningen backade honom i diskussionen. Från det hållet var tystnaden och frånvaron total. Mats påstår sig inte direkt vara besviken, men konstaterar att situationen borde ha kunnat skötas bättre från företagets sida också.

“Vi pratade ju med Torben om det, men han ville inte föra diskussionen på forumen. De har redan varit med om den här debatten innan, och har nog insett att de inte kan vinna den, så de valde att försöka stå över det. Det var väl deras val, och jag förstår det, men jag tror att det hade varit bättre om de hade haft en officiell representant som direkt från början hade gått in och svarat på frågor.”

Jag var inne lite tidigare på frågan om den moraliska aspekten. Jag tycker att det är en väldigt intressant fråga. Jag tog upp den när jag för en tid sedan mötte Mats vän, pokerspelaren Micke Norinder. Han menade att han inte såg något problem i att spela för sajten även om man visste att det var en scam. Jag håller inte med honom alls, och uppriktigt tror jag inte att Mats gör det heller. Samtidigt så leder det ju oundvikligen till en fråga om undersökningsplikt hos spelare. Hur mycket är en spelare skyldig att bära upp sajtens moral? Hur mycket är man skyldig att ta reda på innan man skriver på ett sponsoravtal?

“Jag och Anders diskuterade ett par gånger med Anthony Chatelain, och kollade upp en del på Internet innan. Visst, vi läste ju det som skrevs, men så länge det inte står några fakta, så känner inte jag att jag är tvungen att tacka nej till ett kontrakt.

Om sajten inte skulle lyckas så innebär ju inte det att jag blåst någon på pengar. Jag har inte investerat ett öre, och jag kommer inte att vinna någonting på det. Vi har ingenting att tjäna på det. “

Tanken lär ju ha slagit dem. T6 Poker kan inte vara någon ekonomisk intäktsmaskin, så frågan om och när ett eventuellt maskinstopp skulle ske lär ha dryftats både i Torben Hübertz ledningsrum, och i Mats Rahmns huvud. Då är man tillbaka till frågan om eftermälet till pokerhistorien.

“Jag skulle kunna gå därifrån med gott samvete, men vetskapen om att folk kommer att tycka illa om mig är inte så jätterolig. Det går inte att leva ett helt liv efter vad andra kommer att tycka om en. Jag har gjort mitt val.”

Under vårt samtal knackar det på dörren och Mats Rahmns vicevärd kommer in. Mats delar en - som det ser ut, jag uppehöll mig bara i köket - väldigt trivsam tvåplanslägenhet i Sundbyberg med en kamrat. Det finns egentligen inget utom glasmontern med armbandet, som vittnar om att en av Sveriges mest meriterade pokerspelare bor här.

Det är många faktorer som spelade in för att Mats Rahmn skulle hamna i den situationen att han skulle få förmånen att ta ställning till ett avtal som möjliggjorde ekonomisk trygghet för att spela på de stora tourerna. Det blir ett sorts moment 22.

Självklart har du ju större chans att klonka en turnering, ju fler du spelar. För de flesta krävs det dock att du har en sponsor i ryggen för att möjliggöra regelbundet spel på det riktigt höga livenivåerna när det gäller turneringar. Man kan inte låta bli att undra hur mycket turen spelar in för att slå sig in och etablera sig på de nivåerna, och i förlängningen också bli sponsrad av ett team?

“Jag fick ju min sponsor efter att jag vann min turnering, men jag måste ändå säga att det har en del med tur att göra. Jag hamnade ju på rätt sida i många coinflips hela tiden. Att få ess/ess mot kung/kung med tio gubbar kvar i en braceletturnering, det räknar jag som tur. Om jag torskar då slutar jag som tia istället. Jag får ingen sponsor då, och vinner istället 40 000 dollar eller så.

Då plötsligt ligger jag i en grå massa bland alla andra duktiga svenska pokerspelare. Då hade ju inte jag varit där jag är idag. För att verkligen få sponsorkontrakt och bli känd, vilket är viktigt för en pokerspelare, så är det klart att du behöver hitta någon sådan klonk. Det är en del tur i en enskild turnering.”

Både tur och skicklighet lär ha suttit på Mats Axlar och tittat på honom ett flertal gånger under karriären. Han har fyra cashar i WSOP, och tre i WPT. Höjdpunkten kom tveklöst den 18 juli 2006, då han efter en heads up-uppgörelse med ungraren Richard Toth stod som slutsegrare i WSOP’s $1500 No limit holdem-event. Frågan är hur mycket prestige det ligger i ett armband. Tänker man överhuvudtaget på sådant?

“Ja, det tycker jag. Dels är ju pengarna bra, men sen var det ju 2100 gubbar med. Just att veta att jag kunde slå ett så stort fält, och att jag spelade bra hela vägen. Oavsett vad som händer med pengarna senare, så har man ändå skrivit in sig i historieböckerna på något sätt. Jag kommer alltid att ha det med mig, och det är kul att kolla in i skåpet när man är lite hängig någon dag, och se det, och tänka på det.”

Oavsett hur många svenskar som vinner bracelets i år och nästa år, så kommer jag ändå alltid att vara den andre svensken som vann ett armband. Jag tycker sådant är roligt och hedrande att vara med i.”

Det är nästan löjeväckande hur synkroniserade Mats och vännen Anders Henriksson varit i sina karriärer. De upptäckte pokern tillsammans. De har haft ungefär samma utvecklingskurva. Klimaxet kom nog ändå när Anders cirka tre veckor efter Mats seger i World Series of Poker vann ett liknande event, och blev den tredje svensken genom tiderna att ta en WSOP-seger. Betydde det ngt att Anders fick ett armband ungefär samtidigt?

“Generellt hade jag nog föredragit om Erik inte hade kommit åtta i main event och Anders inte hade vunnit något, för det tar ju bort uppmärksamheten från mig. Är det bara jag som vunnit ett armband, så hade jag fått mer uppmärksamhet. Det hade nog varit bättre för mig som person, men är det någon som jag skulle önska ett armband till så är det Anders. Vi började tillsammans, och det är kul att vi har gått från noll och tagit lite olika vägar, men vi har ändå nått ungefär lika långt. Så när han kom hem med det armbandet var det bara kul”

Sverige har länge varit framstående i turneringspokern. Vi har haft WPT-segrar, EPT-segrar, flera år med representation på finalbordet i WSOP. Ett par armband. Nu känns det dock som att det varit två år av regression. Har utvecklingen gått tillbaka, eller har det varit de små, små marginalerna som gjort det?

“Om du ser till inspelade pengar, så har svenskarna nog spelat in rätt bra under 2007.. Det är väl bara det att vi inte riktigt har lyckats vinna turneringar, och det är ju det som märks. Jag skulle gissa på att det snarare är andra länder som kommit ikapp svenskarna vad gäller turneringspoker.

Jag tror nog att svenskar har varit lite överskattade också. Hela snacket om the ‘crazy swedes’, och att vi är så galet aggressiva. Sen åker du runt och kollar vilka som spelar de här tourerna. Jag, Anders, Bosse [Sehlstedt] och Johan [Storåkers] är inte så galna… William [Thorsson] kan väl ta sig ett race ibland och lira, men vi borde nog inte vara så fruktade som vi är.

Tourerna är stora också och vi är inte så många svenskar som åker runt. För att få en turneringsvinst krävs det ett par turneringar…”

Vi har aldrig haft en svensk riktig världsstjärna inom livepokern, varken när det gäller turneringar eller cashgame. Ingen som spelar de riktigt höga nivåerna på Bobbys Room på Bellagio. Är det en högre nivå vi saknar bland svenska spelare?

“Amerikanarna gillar ju att spela mixed games, och det gör de ju på Bobbys Room. I Sverige så har det alltid varit Texas, och nu börjar Omaha komma lite. Vi spelar ju inte ens stud egentligen. Så det är nog svårt att slå sig in i de där spelen om du inte har ett brett register, och om du inte är en exceptionell talang. Det är ju Antonius, och Gus Hansen har bott i Vegas tillräckligt länge för att lära sig. Men vi som håller till hemma har nog ingen ärlig chans att komma upp dit.”

Är du en lika bra pokerspelare som Gus Hansen och Patrik Antonius? Om du får välja spel och disciplin?

“Jag personligen gillar inte riktigt Gus Hansens spelstil. Jag tycker han spelar konstigt faktiskt, men han når ju framgångar gång på gång, så det är väl jag som inte hajjar kanske.”

Här skrattar Mats för första gången på riktigt under vårt samtal. Han har hittills haft ett tillbakadraget och samlat intryck, utan att för den skull vara otrevlig. Jag vet att Mats haft ett - oförtjänt, gissar jag - rykte om sig att vara tråkig, men jag kan tycka att det är uppfriskande mot alla storkäftade egon med självhävdelsebehov på scenen. I mina ögon ger Mats ett intelligent och sympatiskt intryck. Dessutom är han ödmjuk nog att anse att det finns nivåer över honom i pokerhierarkins skicklighetsskala.

“Jag skulle ju absolut inte sätta in mig själv i en pokerturnering om jag skulle betta istället för Antonius. Det skulle jag aldrig göra. De har nog en växel till, om inte två.”

Visst, men samtidigt kan Mats kliva upp på morgonen, le i spegeln och konstatera för sig själv att han har ett armband. Det har inte Gus Hansen trots sjutton inspelade miljoner dollar i turneringspengar, och 4 WPT-titlar. Inte heller Antonius har något armband. Men visst, de är två av dagens största pokerstjärnor. Vilka svenskar har potential att nå den där sista nivån? Vilka skulle platsa i Bobbys Room?

“Många av Linköpingsspelarna har ju varit duktiga, men det känns som att de har tappat intresset för att spela cashgame, och jag vet inte hur de är på mixed games.

William försöker. Han spelar Omaha, han spelar Texas, och han har potentialen. Micke Thuritz är ju riktigt vass på No Limit, men jag tror inte han spelar de andra spelen alls. Så i ett rent No Limit-game där uppe så är det väl William och Thuritz om man inte räknar med Linköpingsspelarna.”

Mats Rahmn är en kugge i det sällskap som allmänt kallas Vällingbymaffian. Exakt vilka spelare som skall räknas in i sällskapet varierar något, men kärnan i gruppen är tveklöst Anders och Mats tillsammans med Bo ‘Legato’ Sehlstedt. Därtill kan även räknas Gusten Sjöberg samt komikern Magnus Betnér. Hur kommer det sig att alla i gänget har blivit så pass bra på poker, varav några av internationell klass?

“Det är väl lite samma sak som de där nere i Linköping, och Ramzi och Molle och det gänget. Det krävs lite talang från alla så klart, men sen när man är ihop och diskuterar poker så får man ut så mycket mer av det än om du ska läsa David Sklanskys böcker från åttiotalet och så. Visst de är ju bra, men för mig ger i alla fall inte böckerna så mycket, utan mer att spela och diskutera händer. Det är nog det som utvecklat mig mest.  När man har haft varandra att diskutera med, så hjälper man ju varandra. Det har nog varit samma sak med de nere i Linköping också.”

Jag spelar också poker, åtminstone i mån av tid vid sidan av bloggande, småbarnspappaliv, förvärvsarbetande, filmtittande och tv-spelande. Dessutom försöker jag i alla fall diskutera en smula pokertaktik och teori med min kollega Denny, som är en av få som är tillräckligt insnöad för att finna det intressant. Ändå är jag nätt och jämnt plussande. Vad är det som skiljer en marginellt vinnande spelare från en riktigt bra?

“Jag tror att den största skillnaden är antalet misstag man gör. Man måste hålla en väldigt hög lägstanivå. Man brukar ju säga att alla kan vinna potter, men det är svårare att inte förlora dem. Man vinner en pott då och då, men man glömmer bort alla småbets man förlorar. Det är där de flesta förlorar sina pengar, i de där små potterna som rinner iväg, för att de inte riktigt tänker på det.”

Är idén om pottkontroll underskattat bland pokerspelarna i gemen, bland dem som inte spelar på de professionella nivåerna?

“Det är väl nyckeln till att inte begå misstag. Att ha så bra koll som möjligt på när du ska syna med dragen, och vilka du kan köra emot. Ha koll på motståndet och hela den biten. Just att minimera misstagen är väl det som är det svåra med poker.

“Ett råd som kan vara svårt att genomföra, är att verkligen anstränga sig för att ta reda på vilken din svaghet är. Vad är det du gör sämst med poker, om det är money management, eller table selection, eller vad som. Att försöka jobba på svagheterna.

Kan du täppa till den största luckan i spelet, så kommer du ju garanterat att ta ett stort steg i karriären, och om du har spelat en del och vinner en del, så har du nog ett hyfsat okej spel där uppe, men bottenskrapet måste bort.”

Det känns att det här är en fråga Mats brinner för, att prata taktik och teori, och faktiskt tycker att det är genuint roligt. Mats Rahmn har sporadiskt synts till både på flera av Sveriges pokerforum, men syns alltmer sällan till. Han menar att den onyanserade debatten kring T6 inte var specifik för den frågan, utan kännetecknar pokerforumen i allmänhet. Han menar att det inte är någon större skillnad oavsett om man talar om pokerforum.nu eller WSOP.info.

“Du har en person som skriver en fråga om en valfri pokerhand. Sen tar det tre inlägg, och sen går det inte att ha en saklig debatt. Det är ironi och torr humor. Jag skulle nog vilja använda ett pokerforum mer till att diskutera pokerhänder, för jag vet att det är det som gör pokerspelare bättre. Men det verkar inte vara så intressant för folk.”

Jag inbillar mig att det är lite känneteckande för Mats som person, att den starkt individuella aspekten av att tillhöra ett lag. Mats har spelat innebandy på rätt hög nivå, i bland annat AIK i högsta serien. Är det viktigt att ha något parallellt med pokern för att inte bara leva i den världen?

“Ja, jag tror det. Att ha något för att koppla bort. Det blir för mycket, efter veckor och månader av bara poker och floppar. Man blir tokig. Jag tycker det.

Jag har börjat spela fotboll igen i ett gäng i division sju bara för skojs skull. Komma iväg och få träna ett par timmar, röra lite på sig, och spela lite matcher och så. Och gemenskapen också tycker jag är viktig, framför allt när man har sysslat med lagidrott och så tidigare.

Där har vi ju en skillnad när vi spelade Nations Cup, det var en riktigt rolig turnering, för då gick man ju tillbaka till lagkänslan. Vi vann ju tillsammans. Det var nog den roligaste pokerturnering jag spelat.”

Kanske är det det som är en del av nyckeln till Mats Rahmns val av T6 Poker Team? Att inte pengarna och de betalda inköpen till turneringarna var det allena avgörande? Jag vet inte, men jag ser det inte som omöjligt att förmånen att få ingå i en tävlande gemenskap igen var en viktig pusselbit.

Det är slut på vårt samtal, och jag undrar om jag är något klokare. Jag vet egentligen inte ett dugg mer om T6 är en bluff eller inte, och jag tror inte jag ändrat uppfattning. Däremot rannsakar jag mig själv, och inser att jag faktiskt tror fullt ut på Mats Rahmn. Jag tror att han tror på det här på allvar.

Vi tar farväl i hans hall, och jag går ut i ett lugnt sommarregn. När jag promenerar bort mot järnvägsstationen kommer jag på mig själv med att ha glömt att titta ordentligt på armbandet. Jag är en idiot.

//ERIK ROSENBERG

Tack till Othello, Fairgrove, Baronen och Perfect för korrläsning och Bullshit detection!

LASSE KOLLIND: “Det är klart att man drar en sökning på sitt eget namn en gång i halvåret på Google”

Inga kommentarer » http://valterego.se/blog/lasse-kollind-det-ar-klart-att-man-drar-en-sokning-pa-sitt-eget-namn-en-gang-i-halvaret-pa-google/trackback/

Usprungligen publicerad 25 november 2008

När man ser något nytt projekt presenteras inom poker, eller en ny rubrik på kvällstidningarnas pokersidor, är det nästan så att man börjat fråga sig hur och inte om, Lasse Kollind är inblandad. Det är nämligen inget understatement att Vegas Group och dess VD har intressen i mycket av det som händer i dagens Pokersverige. Han var en av ägarna till en av Sveriges största, mest kända och troligen även bästa pokerklubbar. Han satt tills helt nyligen i styrelsen för Svenska Pokerförbundet, och han är som sagt var också VD för Sveriges enda officiella pokeragentur.

Foto: Jonas Kovacs

Det är måndag, någonstans i brytningen mellan sommar och höst, och ett småjävligt regn har börjat blöta ned mig där jag står utanför restaurang Kungsholmen på Norr Mälarstrand. Inne på restaurangen har vi stämt träff, men när jag kommer dit visar den sig vara stängd för att inte öppna förrän framåt kvällen. Jag kommer på mig själv med att fundera över om Lasse har känningar även här för att få utnyttja inrättningens tjänster, men det visar sig helt enkelt bara vara en misdeal av Lasse. När han och Vegas-kollegan Anders “Bengan” Bengtsson dyker upp får vi snabbt improvisera fram en ny plan, vilket tar sin ände i att vi en stund senare sitter på ett litet lunchkafé bara femtio meter därifrån.

Under vårt samtal blir det tydligt att det är Lasse som håller låda, och Bengan som agerar sufflör. Lasse pratar precis som de flesta av oss, mycket och gärna om den egna verksamheten. Det märks att den engagerar. Han har tagit klivet från att vara en renodlad leverantör av själva spelet, i form av klubbägare, till att bli en leverantör av kringtjänster till såväl spelare, spelleverantörer, och andra kringtjänstleverantörer.

Vegas beskriver sig själva som ett företag som erbjuder “pokerrelaterad agent-, konsulting-, och produktionsverksamhet”. Lasse verkar tycka att den här biten är minst lika motiverande som att driva klubb och arrangera spel, även om jag tror att mixen i sig är en bidragande orsak till glädjen i verksamheten. Lasse fortsätter berätta om produktportföljen. Den delen av verksamheten som fått mest uppmärksamhet på sistone, och tveklöst skapat mest rubriker, om än indirekt, är spelaragenturen.

“Vi tar in spelarna och sköter deras marknadsföring. Sen är det inte säkert att en spelare vi tar in får ett kontrakt direkt, utan det är ofta ett jättearbete.”

Kritiken mot affärsidén lyste inte med sin frånvaro i början. Bland annat handlade det om behovet av den verksamhet som företaget representerade. Dessutom handlade det också om urvalet av de spelare som företaget ursprungligen hade som affischpelare för sin verksamhet.  Jag ska inte sticka under stol med att jag själv tyckte att det var en något märklig mix av folk som företaget samlat under sina vingar, och att jag nu tycker mig se en klarare strategi mot spelare med dokumenterade turneringsresultat.

“Det var mycket kritik i början, bland annat för att vi hade en del profiler i stallet, Anders S Nilsson och Marcus Palm till exempel, som inte är några superproffs.

Det är ju väldigt enkelt, då det finns pokerbolag som letar efter folkliga profiler, och som inte ska ha ett superproffs för det passar inte ihop med deras idé. Då måste vi ha sådana profiler. Sen kommer vi även att använda de profilerna till andra uppdrag och event.”

Bengan släpper besticken, nickar en smula och fyller i samtalet från sin sida av bordet, och menar att kritiken till stor del handlar om ren okunnighet om själva affären i den nya biten av företaget. Man såg helt enkelt inte vad idén med agenturen verkligen var. Lasse instämmer.

“Jag var lite chockad över att det var ett sådant oförstånd till varför vi verkligen finns. Om man tittar på vilken annan bransch som helst, som nöjesbranschen eller affärs-världen, så har de flesta människor som har något att göra med offentligheten över huvud taget en agent.”

Jag ber Lasse berätta om var intaken finns. Hur deras idé på sikt ska generera intäkter till företaget.

“Om vi säljer in en person till Rolex eller Breitling och de får en klumpsumma per år för att visa upp sig med deras klockor, så har vi en procentsats på den summan. Sen har vi procent på vinst på livespel eller onlinespel, när det är vårt kontrakt som gör att en person spelar den turneringen. Betalar någon in sig själv till en tävling så har vi ingenting. Det är vårt uppdrag att se till så vår spelare får pengar av en extern part så han kan spela.

I dagsläget är turneringsvinster den viktigaste intäktskällan för oss. Marknaden i USA är mogen för sponsring av amerikanska spelare. Det har redan börjat hända, men den nordiska marknaden är inte mogen för det.”

Lasse menar att två saker måste till för att öka statusen på spelet, och därigenom också på utövarna. I synnerhet då hans egna spelare, då det av naturliga skäl främst är det skeendet han i första hand kan påverka. Det första är att få mer tv-tid på sina spelare. Där är problemet att det sänds relativt lite poker på tv, och då det väl sänds är det väldigt dominerat av transatlantiska spelare samt spelare från kontinenten. Gus Hansen och Antonius är i princip undantagen från detta. Mycket av detta menar Lasse beror på toppstyrningen från de sponsrande bolagen.

Den andra delen är bristande utrymme i den tryckta dagspressen. Trots en stor mängd utövare på gräsrotsnivå, stora vinstsummor och svenska framgångar lyser nyhetsrubrikerna med sin frånvaro, nätet undantaget.  Lasse jämför med andra aktiviteter i sportbilagan, till exempel isracing med enormt mycket färre utövare, som ändå får både tv-tid och utrymme i printmedia. Pokern har hittills bara fått skapligt med utrymme på internetsajterna.

“Det är där problemet ligger. Pokern måste bli en naturlig del även i den tryckta Sportbilagan. Det behöver inte vara en helsida, utan kan räcka med en halvsida. Varenda dag ska det finnas  nyheter om pokerspelare i tryckt media.

Gemene man borde få reda på att det är en prestation att ta sig till ett finalbord på EPT. Det är en prestation som den här människan har jobbat för i många, många år, tränat, läst böcker, satsat timmar ut och timmar in. Varför ska inte det uppmärksammas?”

En stor del av Lasse Kollinds arbete går ut på att profilera dessa spelare offentligt. Jag har tidigare raljerat en smula över detta, och menat på att Lasse borde stå på Kvällstidningarnas lönelistor då han står bakom en så stor del av det material som publiceras på pokeravdelningarna på deras sajter.

“Det är inte så konstigt då vårt mål är att få medieuppmärksamhet. Kristian Öman kom på finalbord i Sydafrika och fick en halv miljon. Utan vår hjälp hade ingen tagit upp det.  När det gäller Mattssons andraplats i WPT Barcelona, så började det med att vi tog upp det. Innan det stod det inte en rad någonstans om turneringen över huvud taget. Sen plötsligt börjar alla medier att skriva om WPT. Vårt uppdrag är att skapa uppmärksamhet kring de här spelarna”.

Visst. Min kritik mot journalistiken har ju egentligen inte Vegas Group som måltavla.  De utnyttjar de kanaler som finns, och gör det onekligen effektivt.  Samtidigt undrar jag om inte Lasse tycker att det är ett problem att medierna så okritiskt tar in de pressreleaser som levereras. I många fall tämligen oredigerade. Jag har jämfört flera av dem, då de även hamnar i min mailbox.

“Våra spelare är populära, och det är därför kvällstidningarna skriver om dem. Vi skickar inget skräp till dem, utan bara något när det finns något att skriva om. Sen så händer det mycket kring oss och våra spelare för tillfället också. Det är väl ingen nackdel för tidningen att få bra nyheter till pokerdelen som hittills varit lite tråkig att läsa.”

Måhända. Nackdelen i mina ögon är väl snarast att pokerjournalistiken är ett kvalitativt moras. En värld där majoriteten av det som skrivs antingen består av i stort sett oredigerade pressreleaser, eller krystade nyheter där man kokat soppa på en spik av de egna bloggarnas innehåll. Det om något tyder väl på att pokerjournalistiken är under all kritik?

“Fast jag tycker inte att den är under all kritik. Jag tycker inte att det är några dåliga nyheter de tar in. Även om de hade granskat det stenhårt så anser jag att 75 procent av det vi skickar ska in ändå.

Det görs ju inte så mycket grävande journalistik, men det är inte deras roll heller. Det kanske det kan bli när poker blir en mer mogen bransch, så tidningen kan ta ett större grepp om poker. Jag tror att det mer är branschjournalister som ska gräva och se till så saker och ting ställs till rätta, än vad det är kvällstidningarna i det här skedet”

Personligen ser jag ett par problem i det. Lasse menar att pokerjournalistiken på samma sätt som nöjesbilagan ska ses som ren underhållning, och inte “tung” journalistik. Det är möjligt att det är så, men för gemene man så är det ju svårt om man på nätet klickar sig vidare och plötsligt ska “förstå” att en del av ett mediehus sajt inte gäller under journalistikens grundläggande lagar längre. Men visst, jag tror Lasse har en poäng i att man inte utger sig för något annat heller. Det andra problemet är väl att de så kallade branschjournalisterna i detta läge enkom utgörs av de två glossytidskrifterna, som väl aldrig skulle yxa sina tyngsta annonsörer om de inte var nödd och tvungna?

För övrigt så skulle jag vilja vända på Lasses resonemang; i den bästa av världar borde kvällspressen stå för den tunga journalistiken så kan magasinen stå för pokerns feelgoodjournalistik. Men i vårt resonemang så instämmer Lasse i att beroendet mot annonsörerna är ett faktiskt problem, även om han påpekar att det inte är så enkelt.

“Alla pokerbolag köper ju otroliga mängder annonser, men det är ju ett problem överallt. Vad man än gör så finns det ju alltid en motpol som sitter på pengarna.

Kolla till exempel på TV4. Nu tror inte jag att Kalla Fakta eller Nyheterna viker för att publicera en dålig nyhet om en annonsör, men jag tror absolut att det finns i baktanken hos den ansvarige utgivaren. Jag tror att det finns överallt, i allas huvuden, i alla mediehus, att de måste vara försiktiga med sina annonsörer. Så är det ju bara. Man kan skrika högt och hur länge som helst, men jag tror inte det kommer att ändras.”

Vad är den grundläggande drivkraften då? Hur mycket gör man för att det är kul, och hur mycket bara för att det finns stash att hämta i ett projekt?

“Vissa saker gör vi för att vi tjänar pengar, andra gör vi för att överleva och bygga bolaget, och en del gör vi för att det är roligt. På första loggan vi gjorde för Pokerfinnkampen står det “Bring back fun into poker”, och det är orsaken till varför vi startade tävlingen.  Det var också huvudtemat på Pokerklubben Sviten, att det skulle vara kul att spela poker. Det skulle inte vara jättehöga insatser och man ska inte förlora hus och hem. Det ska vara roligt.

Vi vill inte gå back på det vi gör. Det är inte vårt primära mål att tjäna jättepengar, men drar vi in en rimlig summa så vi kan få bolaget och oss själva att rulla, så kan vi göra det.”

Finns det en möjlighet i längden att livnära sig på en så nischad företeelse som poker då? Om man nu har ett företag som i princip enbart skall verka inom de ramarna. Frågan känns allt mer aktuell ju längre tiden går, och desto mer vi passerar krönet på poker.

“Jag är helt övertygad om att pokerboomen dalar, och att det redan har skett till stor del. Branschen mognar, och håller på att bli som vilken annan bransch som helst.

Jag ser inte det som en nackdel om poker stabiliserar sig och blir en naturlig del av vardagen. Då blir det också en naturlig del för företagen att anordna pokerevent istället för att bowla eller vad man nu kan tänkas göra. Om man kan få poker att bli en lika naturlig del som bowling eller biljard så är det lugnt, då är det ingen fara. Om alla slutar spela helt så blir det problem, men det kommer inte att ske.”

Den här delen av Lasses resonemang tycker jag är väldigt intressant och bra. Poker-boomens död nämns för det mesta som något negativt, och hur det kommer att inverka menligt på den svenska scenen. Lasse ser istället potentialen i den utvecklingen, och resonerar kring hur det påverkar det egna företaget och hur man kan dra nytta av det.

Ken Lennaard gav sig själv epitetet Mr Poker. En av anledningarna, förutom ett tämligen gott självförtroende var hans inblandning i en väldigt stor mängd av de pokerprojekt som försiggick i Sverige för några år sedan. Sedan Ken lämnade scenen finns det i princip ingen som har en lika omfattande och spridd inblandning i svensk poker som Lasse Kollind. Handlar det i sig om en vilja att synas, att själv bli ett namn?

“Det är inte en nödvändighet för mig som person, och absolut ingen nödvändighet för företaget att vara i fokus. Vår business bygger på att våra spelare ska vara i centrum. Sen är det väl klart att om vi har ett känt varumärke, och jag på något sätt lyckas bygga mig själv till ett känt namn, så öppnar det dörrar när jag kontaktar spelbolag eller de jag vill göra affärer med. Det kan finnas en vinning med att vi blir kända, men det är kommersiellt.

Jag älskar att synas och höras, det är inga konstigheter. Jag ska inte sticka under stol med att det är klart att man drar en sökning på sitt eget namn en gång i halvåret på Google. Det gör ju alla. Det är alltid kul när man blir tillfrågad om att göra intervjuer, oavsett om det är med dig, eller med Expressen eller om det är någon annan, så är det fantastiskt”.

Jag tror det ligger en hel del i det. Lasses drivkraft är inte det egna kändisskapet på det sätt som det uppenbarligen var för nämnde Ken Lennaard. Samtidigt så blir det ju tveklöst så att han bygger sig själv som person också. Det verkar dock vara en inte helt oangenäm bieffekt av att hjälpa andra nå framgångar. När man ser företagets klienter i medierna i rubriker, bloggar och tävlingsplaceringar, dyker ju frågan ovillkorligen upp om hur mycket spelarna själva styr över sin profilering, och hur mycket av självbestämmande man ger upp när man signar med Vegas Group.

“Vi är en rådgivare. De får bestämma helt själva; vill de inte blogga så behöver de inte. Det är ingenting som vi kan tvinga dem till. Vårt jobb är öppna dörrar och ordna kanaler för dem. Stefan Mattsson är ett exempel. Innan han var hos oss var han en känd pokerspelare, men hade inga mediekanaler. Vi ordnade så att han fick en plats på Expressen, och en på Poker Magazine. Jag tror han hade en där innan, men att han inte varit så aktiv. Vi pushar lite så klart, vi pratar med tidningen och vi pratar med Mattsson, och kommer överens om att det ska ske från en viss tidpunkt.”

Finns det några direkta ekonomiska incitament för Vegas Groups spelare att blogga, eller handlar det enbart om att bygga varumärke och kännedom?

“Det går inte någon betalning åt något håll när det gäller bloggandet. Om det däremot är så att någon hör av sig och skulle vilja göra video tutorials eller något liknande, så blir det en ersättning.

Det flesta pokerspelare idag har förstått att det är ett yrke. Att spela poker är det som gör deras framgång, men för att ha framgång även med sitt varumärke och få sponsorkontrakt och kunna leva på poker som ett yrke så måste man se media och PR som en del i yrket. ”

Samtidigt ska man inte överskatta effekten bloggande har på kändisskapet hos en spelare. Det är inget annat än en blogg; en persons tankar i text, begränsat till sina egna erfarenheter och förmåga att uttrycka sig. Det finns betydligt bättre sätt att bli känd på än att börja blogga, om än i den största av medier. Johan Ocklind är ett väldigt bra exempel på detta, menar Lasse.

“Ibland glömmer man bort att tv-mediet är väldigt, väldigt starkt. Han är redan ett namn, men det som är det viktiga är vad man sen gör av det.  Dessutom är Johan Ocklind en väldigt duktig pokerspelare. Du kan skriva din blogg varenda dag och ha tiotusen besökare, men det räcker med att du är i tv i två timmar så har du fått lika mycket uppmärksamhet och lika mycket kännedom. Sen är det väl klart att Johan Ocklind skulle behöva synas mer på livescenen än vad han gör, men det är hans eget beslut.”

Mycket av Lasses jobb bygger i slutändan på att skaffa sponsorer åt sina spelare. En fundering som dyker upp är så klart vilka överväganden man gör som rådgivare åt en spelare när ett företag dyker upp i det möjligas horisont. Säg att ett minst sagt kontroversiellt namn som T6 Poker skulle kontakta Vegas Group och vilja signa en eller flera spelare för spel på den internationella touren. Hur agerar man i en sådan fråga som agent?

“Som det var innan sommaren, när det fortfarande var spel på T6, så hade man kanske kunnat överväga det om priset hade varit den rätta. Det skulle ha varit en väldigt bra prislapp för att det skulle ha varit värt att överväga. Men det är klart att det finns en prislapp, annars hade ju inte folk tagit dealen. Kravchenko spelade ju för T6, så det är ju uppenbart så att de betalar väldigt bra.

Om ett bolag som har ett lite skamfilat rykte kommer till en spelare och säger att man får spela alla EPT:er, alla WSOP-tävlingar och att man utöver det får en miljon dollar om året, då blir det nog affär. Det blir svårt att tacka nej. Hade T6 kommit idag så hade det varit helt omöjligt, för de har inget spel. Sajten är nästan stängd. Det var väl det man misstänkte skulle hända, och därför hade det varit lite svårt att berättiga. Hade jag gjort en sådan affär till en spelare hade jag krävt allt upfront, därför att jag hade varit orolig att sajten skulle dö Jag vet inte riktigt vad som hänt med T6, jag är inte så jävla insatt. “

Lasse verkar sova gott på natten. Han har inställningen att det handlar om affärer, det handlar om att utbyta varor och tjänster, och det handlar om byggandet av image. Och i grunden har han ju rätt; ett företag med tvivelaktiga affärer, oavsett om de heter T6 eller något annat, kommer ju att påverka namnet hos en person på en viss kommersiell nivå, och den nivån torde vara mätbar. Sen kan man diskutera i all oändlighet om den etiska aspekten i resonemanget.

När vi börjar nå slutet av vårt möte är det inte längre september utan oktober. Bengan är inte längre närvarande vid intervjun. Den första sittningen avbröts efter ungefär tre kvart, då Lasse hade en rätt diger lista av ärenden som skulle utföras innan han dagen efter begav sig till Europatourtävlingen i Barcelona. Jag och Lasse avslutade vårt möte över en bit mat på Hard Rock Café i Stockholm någon månad senare. Samtalet mynnar mot slutet ut i ett resonemang om situationen för svenska pokerklubbar, och innehåller en del av förklaringen till att Lasse numera får titulera sig före detta klubbägare.

“Det finns ju massor av pokerklubbar kvar fortfarande, som agerar olagligt i dagens samhälle. Och de kommer ju inte att försvinna, och då är det väl bättre att göra det lagligt så att folk kan känna sig säkra? Om man kör en pokerklubb lagligt, så innebär det att du kan ha ett kontrakt mot din hyresvärd, om att du har en pokerklubb. Har du ett öppet kontrakt så innebär det att du kan få ett så bra hyreskontrakt att du kan våga investera en massa pengar i din lokal för säkerhet etcetera, som du inte vågar idag.

Oftast så har du en kompis som du hyr av, som jobbar på något fastighetsbolag eller någonting annat, som har gjort att du har fått det hör kontraktet Sitter man på ett hyreskontrakt där du vet att om det kommer fram till högsta hönset att det är en pokerklubb som bedrivs, så åker du ut. Har du då investerat 300 000 eller en halv miljon eller ännu mer på säkerhet så känns det lite som pengar i sjön, och därför drar sig många för att göra de nödvändiga sakerna, som att installera kameror och dörrar och slussar och vad det nu är som behövs. Har man inte det så är man en easy target, som vi var.”

Lasse medger också att kontanthanteringen är ett stort problem, men påpekar att det dock går att kringgå genom betalning via klientlösningar.  Lasse har brunnit i flera år för pokerklubbskulturen och frågorna kring detta.

“Det är ett av skälen till att jag satt i styrelsen för Svepof. Nu har jag precis klivit av, för vi ska göra en upphandling för SM 2009. Så jag är inte med i styrelsen längre, men det är ett av skälen till att jag gick med, för att vi skulle legalisera pokerklubbar. Vi har varit på ett möte med spelutredningen och de lyssnade på oss, och jag gav argument för och emot. Det finns ju jättemånga argument för varför man inte ska legalisera. Bland annat på grund av att det finns så mycket lycksökare som då skulle öppna pokerklubb, och inte redovisa och inte göra saker och ting rätt. Men så är det ju inom alla branscher”.

Här håller jag med Lasse helt och fullt. På andra punkter när det gäller svensk poker skiljer våra åsikter sig markant åt. Samtidigt finns det flera gemensamma nämnare. Jag tror att vi bland annat delar drivkraften att det är ett förbannat roligt spel, och en fascinerande värld. För mig känns Lasse som en person som gett sig in i spelet med devisen den som blandar sig i leken får leken tåla, och sedan verkar inom de ramar som industrin ställt upp. Jag tror inte att Lasse på något sätt är dålig för svensk poker, tvärtom. Han brinner för spelet, och han har bidragit till flera nya plattformar för livespel för många svenskar, som alternativ till Cosmopol. Sviten, Pokerfinnkampen och nu sist Deep Stack Cruises är alla produkter som Lasse varit högst inblandad i.

Däremot är jag inte hundra på att alla hans idéer kommer att bära sig i längden. Jag undrar dock om Lasse själv ligger sömnlös för det heller. Precis som de flesta entreprenörer verkar risktagandet vara ett naturligt vardagsmoment. En sak som Lasse sa vid vårt första möte, tar jag emellertid till mig, och jag tycker den säger rätt mycket om Lasse och hans vision om Pokersverige, och dessutom en del om hur han ser på branschen idag.

“Den stämpel som poker haft som smutsig börjar luckras upp. Och när den är borta om ett år eller något sådant, så kan man komma ut i tryckt media. Ett drömscenario om tre år vore att Sportspegeln eller något annat program tar upp en tvåminutare en gång i veckan om vad som hänt med våra pokerprofiler. Det kommer inte att hända så länge inte folk börjar behandla den här branschen seriöst, och slutar kasta ägg på varandra i bloggarna.”

//ERIK ROSENBERG

Tack till Othello, Juggler, HeFo och Fairgrove för bullshit detection och granskning.

På spaning efter den blogg som flytt

4 kommentarer » http://valterego.se/blog/pa-spaning-efter-den-blogg-som-flytt/trackback/

Jag känner att uppdateringarna av bloggen har varit något lidande senaste tiden. Det är, som Lillskägget brukar mumla, “galet mycket på jobbet just nu”. Dessutom har vi haft lite familjestrul som fått ens personliga fokus att flyttas något. Det har inte varit något svårt val att välja bort pokern. Vi är inte totalt sänkta, men kommer att ta ett tag för vår lilla familjekvartett att komma tillbaka på allvar i normala gängor.

Även i pokervärlden händer det grejer. Pokerförbundets SM i Tallinn är färdigspelat, och precis som förra året fylldes annalerna på med mer namnkunnigt folk. Denna gång var det Ferit Gabriellson (Texas / Main Event), Mats Rahmn (Mörkpoker) samt Johan Storåkers (Omaha) som smackade in vinsterna. Grattis!

Johan verkar för övrigt gå ett bra år till mötes. Ny sponsor i form av Full Tilt, en fjärdeplats i EPT Dortmund och nu ett SM-tecken.

WSOP är igång, och jag kommer att försöka skriva lite då och då om cirkusen. Tänkte grotta ner mig lite i statistiken och ge siffernördarna lite värdelösa fakta att bita i.

Den gamle betongröven Tom McEvoy var jag övertygad om hade gjort sitt i toppen, men han knep ett armband till i år, i tuff konkurrens, när han vann WSOP Champions Invitional. Nu var det ju bara tjugo startande, men det var å andra sidan hygglig klass på de tjugo.

Ska man börja spekulera igen också, och kanske hoppas lite? Okej, en svensk på finalbordet vore ju toppen. Liksom ett armband. Jag är dock en smula skeptisk. För övrigt är jag inte hundra på vilka svenskar som åker.

Jag tror emellertid att Chris Björin som vanligt kommer att stå för beundransvärda insatser.  William Thorson har en hög lägstanivå.  Tureniec, Mattsson och Christian Öman känns rätt heta. Där kan det bli något. Även Anders Henriksson tror jag har mycket bra förutsättningar för framgång. Skulle jag piskas sätta en krona på bäste svensk i inspelade pengar över hela WSOP gör jag det i första hand på Björin, i andra på Henriksson.

Vad hjärnan säger och vad hjärtat säger dock är två olika saker. Får jag hoppas så vill jag så klart att det ska gå bra för folk jag känner., därefter klappar hjärtat för svenskarna i allmänhet. Dessutom är jag ju en sucker för Hollywood endings och success stories, så jag ser gärna en namnkunnig världsmästare, och lite klonkar från branschglamoureliten.

Cosmopol spelar sitt mästerskap i skrivande stund, och startfältet känns klart anonymare än förbundets, vilket glädjer mig, då det visar att pokeretablissemanget föredrar den utrikiska versionen trots resvägen. En god princip.

Jag har uppdaterat länklistan en liten smula. Anders “Pokergurun” Rosdahl har dragit igång ett nytt projekt som han döpt till superspeltips.se. Det ska bli spännande att följa. Peter Eichhardt har tagit upp bloggandet igen. Definitivt en av pokersveriges mest välskrivna bloggar. Kanske den mest välskrivna.

Appropå Cosmopols mästerskap skriver Eichhardt så här:

“Jag spelar inte “Poker-SM” på casinot av två anledningar. Jag gillar inte att de nonchalerar vårt pokerförbund som ju faktiskt existerar. Det ska bli intressant at se vad som händer nästa år om pokerförbundets SM hålls i Sverige. Kanske blir som i boxningen med fyra olika bälten och ingen vet vem som är den sanna champen. Det blir ju bara urvattnat till slut och ingen bryr sig.”

Lysande och sant.

Jag ska också ta mig i kragen och skriva ett litet kåseri om att vara nere i något från dag ett, being real och att försöka revidera historien. Goda paralleller går att dra mellan en och annan pokerprofil och hip hop-scenen.

I våras hade vi lite sportsbetting på jobbet kring utgången av kvalserien i hockey. Det handlade om att sätta så många som möjligt på rätt placering av de sex lagen. Jag hade tippat uppgång för Rögle och Södertälje, Västerås som trea, Leksand fyra, AIK femma och Växjö sist. Så blev det ju inte, och jag hade gett upp hoppet. Risan tog dock god tid på sig att rätta, och bar a för ett par veckor sedan återkom han och sa att mina tips om vilka som skulle gå upp räckte för seger då ingen annan ens kom så långt. Ibland går det att vara dålig till och med när man är bäst, bara man inte är LIKA dålig som de andra. Det gav 16 gånger pengarna.

Nästa helg beger jag mig till Linköping för att umgås och spela poker. På pappret är det en ordinär klubbturre som ska avverkas, men det känns i luften som nåt extra. Vi är ett gäng semianonyma så kallade forumråttor (främst från PF, men också från Prosharks) som ska träffas innan turneringen och mingla lite. Dessutom bor många av oss på samma hotell. Det har piskats upp en stämning inför spektaklet som gett det hela en känsla av reunion, eller “Sista natten med gänget” trots av vi de facto knappt känner varandra.

Ibland behövs det så lite för att göra det lilla extra.

En sista grej: Ni som vill påverka, bege er till förbundets årsmöte nästa lördag i Stockholm. Föranmälan krävs! Läs mer på Förbundets hemsida.

Om förra veckan och vad som kännetecknar en bra blogg

1 kommentar » http://valterego.se/blog/om-forra-veckan-och-vad-som-kannetecknar-en-bra-blogg/trackback/

Jag tänkte utnyttja måndagarna i fortsättningen till att sammanfatta föregående vecka i pokervärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet.

April känns på många sätt som årsskifte i pokervärlden. Det är grand finale på vissa säsonger, som EPT och WPT. Finalen i World Poker Tour blev som vanligt en historia som i slutänden  inte kändes speciellt spännande, även om en handfull svenska namn (Kniven, Ummer, Moe The Great, Thuritz) var med rätt långt i tävlingen. Scotty och Elky kom sexa och trea, men det känns ändå mest som ett jaha. Inget nytt under solen alltså.

EPT-finalen i Monte Carlo börjar denna vecka, och har nästan direkt avlöst San Remo. Sistnämnda tävling hade förvisso hisnade prissummor, och svenske Gustav Sundell smackade in knappt en halv miljon euro för sin tredjeplats. Det roligaste var ändå Åsa Holmbergs briljanta MSN-intervju med Dennis Bejedal under San Remo.  Språkligt sett är det kanske inget mästerverk, men ett helt nytt grepp åstadkoms genom att köra några snabba, mycket informella frågor, och sen ta hela Q&A:n och lägga ut på nätet. Resultatet blir en väldigt personlig och varm text, med en rejäl portion humor. Helheten är ett toppbetyg. Jag erkänner villigt att jag är avis att jag inte knäckte idén, men jag är glad att den knäcktes Mer sånt!

Vidare så tycker jag att Lina Olofsson faktiskt borde få mer cred för sina reportage från europatouren. Jag förstår att folk kan tycka att det ser ut som om det är la dolce vita, med sena kvällar och minglande med kändisar. Samtidigt undrar jag om folk inser att det är en helvetes massa arbete som ligger bakom Linas skrivande. Hon gör förbannat bra turneringsreferat, och ger dessutom en personlig och unik inblick i en värld som är fjärran från min. Man behöver inte vara en pretentiös nobellpriswannabe med behov av att krångla till språket för att skapa läsvärde. Ibland räcker det med att brinna för det man skriver om, och att ha en kunskapsgrund att stå på. Jag läser regelbundet ungefär 30 olik pokerbloggar, och det som framför allt skiljer olika bloggar åt i kvalitet är inte den stilistika förmågan, utan engagemanget i ämnet. Det är tydligt vilka som skriver för att en uppdragsgivare / sponsor / affiliteverksamhet kräver det, och vilka som gör det för att de gillar att skriva (och framför allt att bli lästa. Jag tror de flesta som gillar att skriva är narcissister i det avseendet). Det är frivilligt att läsa, men personligen plöjer jag med nöje allt Lina skriver.

Appropå det ska jag i veckan ta mig i kragen och uppdatera länksidan i veckan. Redan nu lägger jag ut länkar till pokerbloggar jag följer. Korta texter med lite av mina tankar kring dessa lär komma.

Samtidigt som de internationella tourerna fejdar ut börjar andra säsonger, som till exempel Pokerfinnkampen. Visst, Svenne banan fick stryk igen. Proffsspelaren Samir Shakhtoor nådde högt. Det är ändp inte det folk kommer att komma ihåg i höst; istället är det det så kallade bombhotet som humorform som en deltagare just då tyckte var en bra idé att lansera.  Dessutom visar Aftonbladet / Minimedia åter igen hur långt man står från verkligheten.

Nu börjar temperaturen inför WSOP höjas något. Jag upprepar mitt mantra och hoppas på riktigt stora svenska framgångar, en namnkunnig vinnare, och ett finalbord som tidsmässigt ligger i anslutning till resten av tävlingen. Inget  av dessa lär väl inträffa… Jo förresten! Vad gäller svenska framgångar är jag försiktigt hoppfull.

NALLE HEDLUND: ”Man tittar på danskarna och undrar vad det är för jävla clowner”

Inga kommentarer » http://valterego.se/blog/nalle-hedlund-man-tittar-pa-danskarna-och-undrar-vad-det-ar-for-javla-clowner/trackback/

Jag såg en intervju med Henrik Schyffert på tv, i vilken han säger att han har svårt att vara seriös och ta frågor på allvar. I den approachen ligger lite av min fördom om Peter ”Nalle” Hedlund. Att en av svensk pokers stora humorister ska vara alltför svår att komma inpå det verkliga livet för att åstadkomma en ärlig bild av personen. Det visade sig emellertid att jag inte behövde vara orolig. I den mån det fanns problem förknippade med att intervjua Nalle så låg de i alla fall inte på det planet.

En av de mest intressanta upptäckterna vid mötet med Nalle var att han mer eller mindre är självgående i konversationen. Svårigheten i att intervjua Nalle Hedlund ligger i hans sätt att brodera ut svaren, att självmant börja i utkanten av ens fråga, och snabbt lämna den för att övergå i något annat han funderar på.
En fråga som rör poker kan mynna ut i ett fem minuter långt utlägg som slutar i ett resonemang kring fotbollsuppställningar. Just liknelser med idrottsvärlden visar sig snabbt vara ett signum för Nalle.

Tio minuter efter avtalad tid stormar Nalle in, hälsar snabbt och springer vidare med orden ”Ska bara lämpa av datorn. Kommer strax!”. Sen försvinner han en trappa upp. Vi har stämt träff i Poker Magazines lokaler på Stureplan i Stockholm. Fantastisk utsikt, och inte så lite kaxig planlösning Turken och hans kollegor huserar på, om än något opraktisk och trång. Nalle har lite affärer ihop med magasinet, bland annat Nalles lista, och anledningen till att vi träffas här är för att Nalle ska lämna material. Snart kommer han ner igen, och sätter sig tungt i fåtöljen bredvid mig. Tar upp en flaska med väldigt blå energidryck, och ger mig en likadan. Han tar några klunkar, och det syns att de senaste dagarna satt sina spår, även om han nog inte direkt klagar. Det har bara gått några få dygn sedan han spelade in fem miljoner kronor genom sin andraplats på Köpenhamns Europatourstopp. Nalle nådde näst högst på resultatlistan, och kommenterar headsupen med finländaren Jens Kyllönen så här:

”Det var inte så mycket snack; jag fick inga kort, och när jag väl fick det, så hade han bättre. Det känns inte så tungt på det sättet, för jag spelade så optimalt jag kunde utan att ta några onödiga risker.”

Nalle verkar inte speciellt missnöjd över att han inte nådde ända fram den här gången. Istället instämmer han i att placeringen kom väldigt lägligt i och med avtalet med nya sponsorn Nordicbet. Nalle är en färgstark figur och det är ingen hemlighet att det i grunden är viktigare att synas och sticka ut än att placera sig bra i turneringarna. Samtidigt borde det väl vara skönt att kunna påvisa att men de facto är en duktig pokerspelare också?

”Ja, på ett sätt är det ju så. Jag fick betalt för bra spel den här gången och det är väl skönt att det syns också. Hade det varit för tio år sen hade det varit jävligt skönt, men de personer som kan nåt om poker känner till min kapacitet ändå. Men det är ju jättebra för Nordicbet för jag får ju mycket mer publicitet. På det sättet är det ju viktigt”

Han är väl medveten om att det är för sin personlighet han i första hand är kontrakterad. Han syns och han hörs, och är helt enkelt väldigt mycket Nalle Hedlund.

”Jag vill ju vara en reklampelare för dem helt enkelt. Det är ju därför jag kör lite av den här showmangrejen. Det är ju självklart att de som sitter där och är tråkiga inte levererar någonting, och får därför ingen sponsor. Det gäller ju att optimera allting på alla sidor”.

Det är skillnad på andraplatser och andraplatser. Någon månad innan EPT-tävlingen i Köpenhamn var Nalle i Finland och spelade en av favorittävlingarna, Helsinki Freezeout. I sidoeventet i favoritdisciplinen sjukorts stötpoker, med inköp 600 euro, blev det just en andraplats och drygt 7000 euro som facit. Men han var snubblande nära en seger då.

”Den trofén ville jag gärna ha. Jag fick min motståndare allin två gånger, och han träffade båda två. Då kändes det lite surt, och på de senaste sju turneringarna har jag kommit tvåa i tre av dem.

Varje gång man tog en risk även om man ledde stort, så blev man brutalt utköpt. Det bara fortsatte och fortsatte. Till slut tänker man att det inte är sant, och det finns ju fler spelare som har råkat ut för det. Jag har sett Juha Helppi råka ut för det. Det tar på krafterna; man vet att man spelar mycket bättre än motståndarna, och sen har de tur och träffar och säger ’Yeah! That’s what I’m talking about!’ när de köper ut någon på en trettioprocentare. Man tittar på danskarna och undrar vad det är för jävla clowner. Jaja, de förstår ju inte det där med det långa loppet. Grattis till dem då, att de har tur nu. I det långa loppet kommer förmodligen de flesta av dem inte att överleva”

Just danskarna och deras spelmässiga kvalitéer har Nalle mer än en synpunkt på, och den är inte smickrande. Han är över lag inte imponerad av de danska proffs som kommit fram de senaste åren. Samtidigt så upplever jag det inte heller som att han slentrianmässigt dömer ut majoriteten av andra spelare som sämre eller tomtar, som flera andra profiler med en högljudd image tenderat göra. Nalle har ofta en tanke, en reflektion, med sina uttalanden, även om den ibland är en smula diffus. Bakom den ganska bullriga ytan känns det som om det finns ett väldigt seriöst förhållningssätt till spelet, och en vilja att alltid prestera. Nalle medger att han ställer höga krav på sig själv.

”Ja, när jag spelar, ja. Nu sticker jag till Tallinn, och då är det ”bara” en tusenkronorsturnering så då behöver man inte spela bra, liksom. Men det spelar ju ingen roll när man är en vinnarskalle. Det är ju samma sak som om det är en fotbollslandskamp och Sverige möter Portugal borta. De kommer att kämpa som djur, men de skulle förmodligen inte vika ner sig om de spelade vänskapslandskamp mot Island heller, även om de satsar mer på Portugal. Man höjer sig alltid naturligt när det är de stora grejerna, men det kostar energi också, så det gäller att formtoppa.”

Även om Nalle under vårt samtal pratar en del om varians, otur och running bad-perioder, så är det primärt den egna kapaciteten och spelet han reflekterar kring.

”Man blir väldigt, väldigt trött och så gör man små skitmisstag. Jag förstår inte varför det blir ett sånt hjärnsläpp. Det har hänt två gånger de senaste 1,5 åren. Det gäller att undvika de där; nu var det här på små turneringar. Det händer inte på stora turneringar som tur är.

Men det är ju lite som när man ser Pekka Lindmark spela hur bra som helst i mål, sen gör han någon liten tabbe. Det händer, och man får inte vara rädd för att göra bort sig. När man spelar de stora turneringarna måste man hela tiden vara fokuserad, så oftast klarar man det. Men oftast så är det trötthet som avgör, och det är så man oftast tjänar sina pengar, eller marker. Genom att folk gör misstag när de är trötta”.

Föga förvånande är Nalle väldigt mycket en produkt av den gamla skolan. Han är inte jätteförtjust i nätpoker, utan ser det mest som ett sekundärt komplement till sitt primära gebit.

”Nätpoker jämfört med livepoker är som gocart på Grönan jämfört med Formel Ett. Folk förstår ju inte det där, och jag tycker att det är jättebra. Jag tänker inte lära dem nåt. Sen finns det ju Internetspelare som är rätt stabila även live, men det är många som inte förstår det där.

”Jag spelar inte turneringar på nätet. Jag kan spela någon turnering någon gång ibland. Jag ids inte, som Luleåkillarna säger. Sit and go’s orkar jag med att lira för att det är kul. Jag gillar att spela udda spel som jag hittar”.

Jag frågar Nalle vilka nivåer han brukar hålla sig till när han spelar kontantspel.

”50/100 på Texas om vi pratar kronor. Jag kan spela 100/200 kronor på Texas också. Halverar du det så får du Omahans värde. Dubblar du det så får du mörkpokerns värde. Men det är ungefär där jag spelar; live så spelar jag högre. Men då spelar jag inte fyra bord, och så koncentrerar jag mig på ett annat sätt. Men på Internet så är pokern blixtsnabb; det smattrar till på tre bord, så är du allin och torskar. Då gäller det att hålla i hatten. Man föredrar ju liveturneringar, men däremot så måste man ju i så fall ta sig till casinot, så det är ju väldigt smidigt att spela på internet. ”

Attityden och förhållningen till pokerindustrin och trenden visar sig också i synen på Texas Holdem. För Nalle är ”pokerns Cadillac” inte alls synonymt med själva spelet. En stor del av förklaringen till detta ligger i hur Nalle kom i kontakt med poker, och hans personliga utveckling i spelet därifrån.

”Det var faktiskt så att en polare tog med mig till Kortoxen. Egentligen spelade jag poker första gången ’92 i Las Vegas. Då var det sjukorts stötpoker, det fanns inte Texas på casinot. Då spelade man som en kratta, men lärde sig ändå mer och mer. I två år höll jag på att lära mig det där spelet. Sen kom man då till oxen på den där tiden, och så lärde man sig ännu mer. Sen kom Texas in, och Omaha. Och mörkpoker, så man spelade egentligen alla spel. Men sjukort var första spelet”

En konsekvens av detta, menar Nalle, är att man tenderar att bara belysa just No Limit Holdem när man diskuterar kvalitet och talang hos pokerspelare.

”Många snackar om att ”Mr X” är så bra på poker. Men ”Mr X” kan bara spela Texas no limit. Det är som om att en simmare bara skulle kunna bröstsim eller ryggsim. Det känns som att man ska kunna alla olika grenar för att bemästra pokern tycker jag. Själv tog det lång tid innan jag lärde mig mörkpoker, det var för typ två år sen eller nåt. Jag tyckte mörkpoker var väldigt svårt att lära sig. När de andra lärde sig mörkpoker ordentligt lärde jag mig sjukort istället, så jag var mycket vassare på det.

Det finns många spelare i Sverige som är bättre än mig på mörkpoker, jag har fortfarande mycket att lära där. Men jag blir bättre och bättre, och det är skönt att det finns en utmaning. Sen gillar jag trettiotvåkortsspelen. Telesina tycker jag är det av dessa som är roligast, det är sjukt”.

Nalle håller med mig om att det är synd att fokuset på Texas Holdem har blivit så oproportionerligt stort. Utanför nischmedierna för oss redan initierade är det oavkortat Texas som exponeras, trots att de andra spelen får allt större fokus på scenen.

”Alla vi som spelat ett tag vill ju ha Omaha live på tv. Jag skulle gärna vilja se Sökö, femkorts stötpoker. Där kan man bluffa! Texas är någon sorts blandning mellan Sökö och Omaha i det att Omaha är väldigt matematiskt, medan Sökö är väldigt pushigt. Texas No Limit är ett rätt perfekt turneringsspel. Det är däremot inget bra cashgamespel. Det är ju därför det har blivit så framgångsrikt, för att du har den pushiga biten med bluffarna, och den matematiska delen med oddsberäkningar. Men att kunna agera utan kort, den tuffa biten av poker, är det inte så många som kan. De flesta behärskar bara matematiken.”

Med detta i beaktande är det inte så förvånande att Nalle gärna väljer andra spel än Texas när möjligheten så ges.

”Texas är inte det roligaste spelet. Jag tycker att det är roligare att spela sjukort. Det ska spelas i limit, för jag tycker pot limit-varianten är skittråkig. Det blir ruskigt bra då du dubblar bettarna på sjätte och sjunde gatan. Det blir en utväxling som lurar folk som tror de kan pottodds. Svårighetsgraden ökar. Det finns en charm med det. I början av turneringar är sjukort skittråkigt att spela. Det kan det i och för sig vara i Texas också, men där finns det en utväxling, och det finns det inte i sjukort. När du kommer ner till tre, fyra bord i en sjukortsturnering däremot, blir det fruktansvärt kul! Då har du faktiskt blufflägen, och du har lärt känna motståndarna. Det blir ett helt annat spel. Jag kan förstå folk som spelar två perioder och blir utköpta och tycker att det är det tråkigaste spel som finns”.

Jag är inte helt säker på hur det ligger till nu, men jag vet att sjukorts stötpoker har varit den vanligaste pokerformen i USA, i alla fall på östsidan. Däremot är spelet inte jättefrekvent i Sverige. Jag frågar Nalle om han inte tycker att det är svårt att hitta bra stötpokerspel på den här sidan av Atlanten.

”Nu spelade jag i Finland, och det var jättebra. Det var bra spelare också. När jag spelade i London var det pot limit, och då åkte allt in på de tre, fyra första korten. Sen blir det lycka till, liksom. Det blir mer som ett Texasspel då. Jag vill ju räkna på kort och sannolikheter varefter det går. Kan man den klassiska, matematiska skalan när kort åker ut, så kan det diffa otroligt mycket på om man har potodds eller inte pottodds. Tittar du bara på din egen hand så kan det ofta se ut som att du har pottodds fast du inte har det, och vice versa. Det är ett perfekt spel för den som kan poker”.

“min skräck är att hamna bredvid honom på en atlantflygning” - Vännen Ola Brandborn om Nalle

En av mina vanliga undringar när jag träffar människor som lever så inne i pokervärlden som till exempel Nalle Hedlund gör, är om man fortfarande kan uppbåda spelglädje, eller om det hela till slut utvecklas till ett rent förvärvsarbete.

”Det blir fan ett jobb till slut”, säger Nalle med ett skratt. ”Det går att jämföra med att springa ett lopp. Jag vet inte hur många gånger jag sprang det där Gärdet runt. När man har sprungit 1.7 kilometer börjar man undra vad i helvete man har gett sig in på. Fan, det här gör ju bara ont!”

Nalle menar samtidigt att han i jämförelse med många andra inte alls lever poker twentyfourseven, utan försöker att fokusera på annat i livet också. Att det finns ett sportintresse råder det ju uppenbarligen ingen tvekan om, samma sak gäller för musik. Jag har sett någon av Nalles spellistor från hans MP3-spelare på tävlingarna, och det är onekligen en produkt av en person med ett intresse för musik utöver skvallyssnandet på reklamradion. Under vårt samtal framkommer det också ett intresse för kulinariska njutningar som mat och vin. Pokern verkar alltså vara ett av flera tidsfördriv, om än ett lukrativt sådant.

”Det beror på vad man känner för. Det är viktigt att vara harmonisk, och känna att man orkar och vill spela. Då spelar man bättre. Är man trött, sliten eller sjuk eller nåt, så ska man undvika att spela. Eller de andra kan väl spela, men jag undviker det i alla fall. Jag testade för ett par år sedan att spela när jag var sjuk, och det gick åt skogen”.

Nalle har tveklöst ett bra självförtroende när det handlar om poker, och en seriös inställning till spelet. Samtidigt så är han inte direkt typen som slår sig på bröstet och framhäver sin egen kvalitet. Snarare så handlar det om att försöka analysera, se tillbaka och hitta orsaker och förklaringar. Likväl så har Nalle precis som väldigt många andra pokerspelare sin egen syn på tur, jinxande och varians.

”Man måste vara självkritisk. Det är det jättefå som är. Det är oftast de som är de som utvecklas och blir bra. Sen gäller det ju att se vad som är tur och otur också. Fluktuationerna i pokern kan vara grymma, och även om man har otur så är det bara att kämpa vidare. Om tiotusen år så vänder det. Det var som när Johan Storåkers vann en massa tävlingar i rad. Allting stod. Var det inte runnerrunner så vann han på en ess-sjua. Är du i zonen så är du i zonen. Först så är det svartrött, svartrött, svartrött. Sen kan det komma rött sjutton gånger i rad. Det är ju därför det gäller att spela på samma nivåer hela tiden, för att det ska jämna ut sig. Det gör det ju på cash game förr eller senare”

Nalles otur har blivit något av ett fenomen i pokerkretsar. Han själv har inte varit sen med att berätta om närmast orimliga losing streaks och bad beats. Därför känns det befriande med den oförfalskade glädje och ödmjukhet han har ramat in den fantastiska prestationen i Köpenhamn med.

En annan sak som Nalle fått uppmärksamhet för är sina uttalanden om alkohol och poker. Nalle påstår sig gärna spela en smula onykter. Jag konfronterar honom med dessa uttalanden, och Nalle menar att det är en genomtänkt strategi.

”När man blir brutalt utköpt rakt ut, neutraliserar en öl eller två de där negativa grejerna som sprutar i kroppen. Adrenalin eller nåt. Jag vet inte vad det är som utsöndras, men man luktar jävligt illa i alla fall. Det kommer av negativ stress förmodligen. Tar du en öl då så motverkar du det här och kan fortsätta spela, och det är mindre chans att du tiltar. Man kanske kan kalla det för doping eller nånting, men det funkar.”

Eftersom Nalle tveklöst pratar mycket, ofta och dessutom har en tendens ett spinna vidare på ett ämne och landa i något helt annat är det väl inte så förvånande att han ibland kan bli missförstådd. Ett exempel var när han härom året gick ut och uppmanade till bojkott av Svenska Spels mästerskap i Poker, och sedan själv sågs delta i turneringen. Jag frågar om han kände sig orättvist tolkad i frågan.

”Jag bryr mig inte. Folk missförstod väl det där. Jag förstår att folk blev sura, men jag gick ut som en pejlare och fick inget medhåll. Inte någon som skickade något mail eller nåt. Sen gick de ut senare, jag vet inte riktigt när det var. Hade det varit så att folk hade gått in och sagt att de skulle bojkotta så hade jag också bojkottat, för jag tycker att det är fel att de kallar det SM. Jag gick runt hela tiden och sa att det var casinomästerskapen. Jag har myntat det uttrycket, så nu kan de använda det. Min grej i det hela var att stämpla det så. Sen gick jag och spelade det i alla fall. Jag hoppas att casinot tar det namnet. Om det blir bojkott nästa gång så ställer jag upp, men då får de organisera det bättre”.

Nalle är en uttalad motståndare till spelmonopolet, och har flera gånger gått ut och skrivit och uttalat sig om detta i svenska medier och på olika forum.

”Det och spritmonopolet är förmynderivarianter. De tror inte att folk kan sköta saker och ting, vilket de kan. Jämför det med trafiken: jag kör hyfsat lugnt i trafiken, och 95 procent gör det. Sen har du några fartdårar, och några som kör som höns. Ska man förbjuda all trafik då, tack vare att det är några höns ute? Det går ju inte. Man får ju plocka de personer som inte sköter sig. Som i fotbollen, jag tycker att det är skitbra att huliganlagen har kommit. Plocka bort det som är fel i stället! Istället för att hacka på dem som sköter sig och gör bra grejer. Det är förmynderi”.

I konsekvensens namn erkänner Nalle Hedlund också Svenska pokerförbundets turnering som det riktiga nationella mästerskapet.

”Ja, nu är det ju det. Egentligen ska man väl fråga Lars Kjestrup om det, som har skött det tidigare. Men jag tycker väl att det är de som har övertagit det hela. Det är ändå spelarnas förbund, och alla har möjlighet att vara med i styrelsen och så. Det har ju inte alla i Svenska Spel. Ken frågade ju mig när de startade upp det där om jag ville bli ordförande. Jag ville inte vara det för att slippa vara jävig och sitta på två stolar när jag jobbade med B2B.

Jag tycker att det är ganska viktigt att de som sitter där är neutrala och inte blir jäviga, för det ger en tråkig klang till pokerförbundet. Det är svårt att hitta såna gubbar, men alla kan alltid hjälpa till med nånting. Det är fritt fram att kämpa för poker i Sverige för den som vill, och då finns det ett förbund att jobba för.”

En lite rolig detalj i det här sammanhanget är att det är tämligen många av de jag träffat och pratar med i min personliga odyssé i Pokersverige som säger sig ha blivit tillfrågade om ordförandeposten i Pokerförbundet.

Tre kvart med Nalle Hedlund flyger iväg. Det är energikrävande att lyssna uppmärksamt, och försöka följa trådarna i Nalles utläggningar, mest för att människan – faktiskt i likhet med undertecknad – har mycket han vill säga, och gärna på kort tid. Framför allt är det lärorikt och underhållande. En av de största behållningarna i mina ögon med Nalle är att han visar att man kan vara en personlighet med starka åsikter och stor käft, utan att vara plump och slå nedåt. Det är hedervärt i dagens pokerklimat.

//Erik “Valterego” Rosenberg

Tack till biståndsgruppen för korrektur och bullshit detection!
Fotografier: Fredrik Ivarsson / Poker.se