Alla är vi barn i början…

12 kommentarer » http://valterego.se/blog/alla-ar-vi-barn-i-borjan/trackback/

…en sak som blivit klart tydlig i mitt nya jobb är att det är jäkligt mycket nytt att lära sig. Inte bara i själva rutinerna kring jobbet och sajten, utan också om pokerbranschen. Som bloggare har man kommit undan med en hel del som inte fungerar när man skriver på större sajt, och kravet på texter och fakta blir också ett helt annat. Jag försöker, även om jag säkerligen inte alltid lyckas, att vara ödmjuk inför detta, och ta till mig så mycket jag kan. Både genom att läsa på, leta information, och lyssna på de som hängt med ett tag.

Ett inte allt för ovanligt fenomen i branschen är spelarmotsvarigheten till nyrika. Vi pratar oftast livespelare, ofta turneringsspelare, och ofta är det inte heller jätteunga, utan 30+ eller lite äldre. De klonkar en turnering relativt tidigt, eller har en hygglig rungoodperiod på en klubb eller casino när de fortfarande är relativt färska. Plötsligt inkluderar de sig själva bland de som varit med ett tag, bland de som förstår spelet. Framför allt så distanserar de sig från de som “inte förstår spelet”. Istället för att försöka förklara för (oss) noobs som inte är lika framgångsrika, så är “ni förstår inte det här” ett argument man bemöter all form av kritik eller ifrågasättande av spelet med. Det blir ganska snabbt tydligt vilka som ingår i den här kategorin, och vilka som inte gör det. I mina ögon är den emellertid inte speciellt stor. Värt att notera är att det sällan är de unga spelarna som finns i gruppen, och inte heller de äldre som varit med länge.

På andra sidan av spektrat finns spelare som varit med ett tag, som haft både framgång och motgång. Som förstår att tacka variansen för en stor del av framgångarna. Och som framför allt förstår att vi alla är barn i början. Dessa spelare känner man igen på att de ofta tar sig tid att mer eller mindre pedagogiskt dela med sig av kunskap och erfarenheter till amatörer och nybörjare, och som försöker förklara hur de tänkt och gjort. Jag garanterar att vi alla har olika uppfattningar om vilka som ingår i den här gruppen - och olika uppfattning om vilka som har någon kunskap att dela med sig av - men några spelare som jag upplevt varit duktiga på att ta sig tid för oss mindre rutinerade på olika sätt och i olika kanaler är Ola Brandborn, Bo Sehlstedt, Micke Westerlund, Björn Isberg och William Thorson. Tack!

—

Vill också på att tacka gentlemannen Dan Glimne för lyckönskningarna!

—

Gårdagens homegame bjöd i alla fall på ett lillplus då jag föll headsup mot Dosa till slut. En mycket trevlig kväll, men höjdpunkten var ändå att inte en dag för tidigt få träffa min Xbox- och bloggkamrat Koivulainen IRL.

Tycker också det känns lägligt att parafrasera Ulf Lundell just nu:”En inställd intervju är också en intervju” I morrn blir det årsmöte med pokerförbundet. Ta-ta for now!

Poker - turneringsresa för dummies del I

Inga kommentarer » http://valterego.se/blog/poker-turneringsresa-for-dummies-del-i/trackback/

Okej, låt oss säga att vi har en kille som kanske spelar ett par kvällar i veckan online på låg nivå. Spelar en gång i månaden om nån hundralapp vid köksbordet. Har aldrig besökt en klubb eller ett casino. Nu har han kvalat in till Nordicbet Superweekend via en 30$ satellit. Det spelas två turrar på plats nu till ett värde av ca 1000 SEK resp 2000 SEK. Hela paketet hade kostat drygt 600 euro att köpa direkt istället.

Det här är en tämligen alldaglig pokerresa, av den typen som de flesta sajter eller nätverk arrangerar.  I och med att jag nu råkar befinna mig på dylik resa i Nordicbets regi får den agera exempel för hela denna serie. Jag tog hjälp av tre personer som har stor vana av turneringspoker, för att fråga vad vår vän i exemplet, vi kan kalla honom Conny, kan få för ord på vägen.

Nordicbets eget proffs, Peter “Nalle” Hedlund, gav följande råd:

1. Spela disciplinerat med bra start händer
2. Ta reda på hur dina motståndare spelar
3. Ta reda på hur du ligger till i händerna
4. Tänk positivt och våga vinn när det är dags

Bloggaren och sit’n’go-specialisten Johan “Indiscreet” Kretz har också en hel del liveerfarenhet innanför västen.  Han var mer specifik i sina tips om vad man bör tänka på när det kommer till strategi:

1. Studera blindstrukturen i förväg. Är det en snabb turnering där du måste ta risker tidigt, eller har du gott om tid? Om turneringen är långsam hinner du skaffa dig mycket information om dina motståndare innan du tvingas fatta svåra beslut. Är den snabb ska du inte vara rädd för att åka ut. Du kommer att behöva tur i ett antal flips och race, så det är bara att börja!

2. Försök att tidigt hitta en eller flera “targets” vid ditt bord. Det kan till exempel vara en lös spelare som betalar av dig, eller någon som är överaggressiv.
Mot en maniac måste du våga spela passivt och låta honom/henne bluffa bort sig. Låt dig inte skrämmas bara för att bordet börjar se äckligt ut.
Se dock till att inte förväxla denna typ av spelare med bra spelare som kan växla tempo, och som nästan alltid har “godset” när allt väl åker in.
Var beredd att sänka dina starthandskrav en liten smula för att få spela potter (i position) mot dina targets.

3. Bedöm regelbundet dina motståndares stackstorlekar (och räkna i big blinds). Stackdjupet styr inte bara ditt utan även deras agerande, och om du först på floppen får klart för dig hur mycket fienden har är risken stor att du redan begått ett misstag.
När du själv hamnar nedåt 20 big blinds och det är många kvar till bubblan - ge dig själv chansen och var inte rädd för att åka ut!

Ola Brandborn, trefaldig svensk mästare, pokerteoretiker och antagligen en av Sveriges mest framgångsrika satellitspelare, valde att istället fokusera på upplevelsen i första hand. Han gav också några råd om hur man anpassar köksbordsspelet till de större “scenerna”:

1: Du är här för att ha kul. Spela ditt spel, det du är bekväm med, utan att försöka imitera några proffs

2: Var övertydlig: Livenoobens standardmisstag är att stringbetta eller liknande. Om du tydligt säger vad du vill göra innan du gör det, så undviker du de flesta misstag. “I raise to 1000″ innan du slänger in markerna

3: Spela tight i början men var inte rädd att spela löst och aggressivt i slutet - du kanske inte är bäst vid bordet, men på detta sätt så ger du dig själv chansen att bli tursam i rätt ögonblick.

Med dessa råd i ryggen skulle det då vara dags för vår vän Conny att bege sig mot spellokalen. Jag får sätta mig in i hans roll och agera noob här. Det lär inte bli så svårt

Väl nere i casinot får man legitimera sig vid entrén till spellokalerna. När man är registrerad får man ett bonuskort och sedan beger man sig vidare mot kassan. Har man, som i vårt exempel, kvalat in finns man redan registrerad och betald. Fram med legitimationen igen, och du får din turneringsbiljett.

To be continued.

Cada vann WSOP och Brandborn på finalbord i Estoril

6 kommentarer » http://valterego.se/blog/cada-vann-wsop-och-brandborn-pa-finalbord-i-estoril/trackback/

Det har varit sparsmakat med uppdateringarna här senaste veckan, men det har varit en tämligen turbulent tid på det personliga planet för undertecknad. Inte alls negativt, men väldigt mycket som upptagit tid, energi och tanke. Jag kommer säkerligen att återkomma till detta.

Så var det till slut avgjort. Unge men rutinerade Cada sopade mattan med finalbordschippien Darwin Moon och Eastgates rekord som yngste mästare i ett och samma kvastta, och vann därmed World Series of Poker 2009. Jag är inte förvånad. Det är bara ännu en konsekvens av den utveckling som allt fler pekar på, att de unga Internetspelarna i kraft av den enorma mängdutväxlingen i spelade händer håller på att ta över pokervärlden. Det gamla gardet kommer i llmänhet inte att hänga med helt enkelt; 1 000 000 spelade händer är alltid fler än 50 000. Anyhow, på något sätt tror jag det blev ett antiklimax för väldigt många när Phil Ivey rök, även om det så klart var avsevärt mer troligt att någon av de andra åtta skulle vinna.  Iveys blotta närvaro vid finalbordet var torde ändå varit en lyckträff för arrangörerna av World Series of Poker, då det lär ha ökat intresset och uppmärksamheten avsevärt.

Här om dagen….nåja, veckan då….avgjordes Betsson Estoril, och min vän Ola Brandborn hade mycket bra slagläge med en näststack som bara var marginellt mindre än chipleaderns. Olas problem har ofta varit att han avslutat dag ett med en monsterstack för att sedan busta relativt tidigt dag två. Så inte denna gång. Tyvärr höll det inte hela vägen, då en bluff gjorde närmast irreparabel skada på Olas stack, och det slutade till sist med en femteplats och en icke föraktfull prissumma på 24 000 euro.

Mindre än en månad kvar till Superweekend i Tallinn. Jag kommer att använda denna som en liten “artikelserie” om liveturneringar för dummies eller nåt.

Stay tuned.

ROBERT ‘DÖDARN’ LUX: “Jag har aldrig sagt att jag är en bra spelare!”

Inga kommentarer » http://valterego.se/blog/robert-dodarn-lux-jag-har-aldrig-sagt-att-jag-ar-en-bra-spelare/trackback/

Ursprungligen publicerad 22 maj 2008

Ett jävla drygo eller en glad skit med glimten i ögat? Åsikten om Robert “Dödarn” Lux går isär. De flesta dömer enkom utifrån att ha läst hans dagbok i Poker Magazine. Fakta är dock att denne kille på blott några och tjugo år i mångt och mycket ensam har fått personifiera den svenska nätpokerbratgenerationen. Med den uppmärksamhet han fått genom skrivandet, i kombination med att han är en vinnande spelare som är tillräckligt duktig för att kunna leva gott med det, skulle det inte ha förvånat mig om åtminstone en del av framgången slagit sig på attityden. Det visade sig tämligen fort att jag hade fel.

FOTO: Fredrik Ivarsson / Poker.se

Jag fick en gång höra en historia av en vän. Han hade befunnit sig i avgångshallen i terminal fem på Arlanda. Ni vet den gigantiska, där stillheten aldrig infinner sig. Plötsligt var det som om hela atmosfären förändrades. Luften laddades med en spänning, som om något annorlunda var i antågande. Folkhavet skingrades, och i mitten av skaran, likt Moses och Röda Havet, skred Peter Stormare fram. I vit päls och med ett hyggligt entourage omkring sig. Arlandas luft hade förtätats av stardom, och det är inte många svenskar som har den auran omkring sig.  Håll den bilden i huvudet.

Jag träffar Robert Lux vid Öhrmans konditori på Drottninggatan i Stockholm. Han står utanför och tittar - möjligen lite osäkert - in genom fönstret efter mig. Jag möter honom i dörren då jag redan gått in på fiket och tagit plats. Han hälsar artigt, och vi går fram för att beställa. Servitören hälsar på Robert med kommentaren “Ey,hiphoparn. Vad ska du ha?“. Robert har ingen vit päls. Han skiljer sig inte i klädstil eller utseende från andra jämnåriga.  Det finns faktiskt inget i den bilden som avslöjar att jag står bredvid en av Sveriges mest kända pokerspelare. Varken situationen eller någon av oss två är egentligen speciellt glamourös.

Tillbaka till anekdoten om Stormare. Om historien är sann är egentligen inte relevant; anledningen till att jag vill berätta den, är att den säger allt om vad Robert Lux inte är. Jag kommer att återkomma till det flera gånger i den här texten, men i sak kan jag konstatera att det inte är någon stjärna eller diva jag har mitt emot mig. Vad han är, är en tämligen alldaglig, ung man med en talang för att underhålla människor genom sitt skrivande. Enligt honom själv är det ingen ny hobby han skaffat sig.

“Jag har alltid haft ett intresse för att skriva. När jag var tretton började jag läsa mycket böcker om spel över huvud taget, sen började jag skriva gratis för en casinohemsida som heter Kasinocentralen. Jag skrev i princip allt material som kom upp där, och hade ett brinnande engagemang för att skriva om spel.

Det var kul att lära folk saker, och att ge min syn på saker och ting. När första numret av Poker Magazine sedan kom ut läste jag det och skickade in min cv till tidningen. Jag skrev att om de skulle behöva någon som skrev någonting i framtiden så kunde de höra av sig.

De ringde upp samma dag faktiskt. Först fick jag svar från Ken Lennaard och sen ringde VDn, Krister upp, och berättade att det var många som ville skriva, men att jag kunde få göra ett prov i nästa nummer. Då gjorde jag det, och sen så var de väl nöjda med det, och sa att de hade kommit på en idé som vi kunde testa. Det var just det där med dagboken. De berättade ungefär vad det skulle gå ut på, och jag tyckte att det lät som en kul idé. Unikt också, det var inget som fanns då, vid den tiden.

Jag tänkte att jag skulle ge det några försök, sen har det gått av bara farten. De första dagböckerna var ju väldigt kortfattade, det var bara några rader per klockslag. Det känns skönt nu att man har hittat en egen stil. Man har ju växt lika mycket själv med dagboken, som läsarna förhoppningsvis har gjort.”

Robert har skrivit sina tankar och upplevelser från pokervärlden med inte så lite humor och sarkasm. Han har tagit ordet “Schteka” och gjort det till sitt i pokervärlden. I kölvattnet har det kommit andra, både mindre kända och mer eller mindre talangfulla bloggare som försökt upprepa hans koncept. Ändå är det Robert, möjligen numera tillsammans med Jonas ‘Nebuchad’ Danielsson, som framför andra blivit affischpojke för folks fördomar om pokerbratsen.

“Ja, absolut. Tanken är väl att det alltid är lite allvar i det jag skriver, men samtidigt är det ju väldigt mycket ironi och självsarkasm också. Jag hoppas att budskapet går fram till alla. Jag hoppas det i alla fall. Det finns väl alltid någon som tror att man är jättedryg, men tanken är att den ska vara underhållande först och främst. Jag tror att genom att skriva självsarkastiskt, jag är rätt så självironisk över huvud taget, så tror jag att man lättare når fram till läsarna.”

Så här, in real life, känns Robert oerhört långt från den spelare som beskrivs i dagboken i Poker Magazine. Den unga skåningen har en behaglig dialekt som påminner mig mycket om en bekant från Lund. Även han hade en framgångsrik karriär, dock inom ett helt annat gebit. Min vän hade medaljer både från VM och SM i en världsomspännande kampsport, men i likhet med Robert Lux har han en sund distans till sina framgångar. Jag är inte säker, men jag tror att den sävliga skånska dialekten förstärker det alldagliga intrycket.

I Poker Magazine har han haft en tämligen vass attityd, och delat ut kängor både till motspelare  och diverse samhällsfenomen. Allt under flaggen av en bekymmerslös slyngel som livnär sig på nätpoker och kebab. Möter han aldrig några problem av att folk kopplar ihop honom med den attityden?

“Egentligen inte. Med tanke på att jag är väldigt frispråkig, och med de saker jag skrivit, så borde man kunnat förvänta sig mer kritik. Men det är ju klart att någon gång har folk tagit saker ur sitt sammanhang, och citerat en mening och undrat vad fan jag menar med det. Jag tycker ändå att det är skönt, för jag känner att jag har läsarnas stöd. Det är lite som att läsarna ger grönt ljus, att det man skriver är okej, och att man ska fortsätta på samma spår.”

Idén som Robert nämnde att Poker Magazine lanserat, var just konceptet Dagbok. Vad gäller formen i termer av attityd och språklig hantering menar Robert att han inte styrts av tidningen i någon som helst utsträckning. Den dryga edgen är helt och fullt hans egen “baby”.

“De gav mig helt fria händer faktiskt i hur den skulle skrivas. Sen hade jag också den fördelen att jag skrev gratis för dem i två och ett halvt år, och det var självvalt. Jag bodde hemma fortfarande så jag kände att de pengarna jag kunde få in där inte skulle påverka på något sätt.

Då ville jag hellre ha den författarfriheten att man kan skriva vad man vill. De kunde ju inte komma och säga vad jag skulle skriva.  Det var inget som uttrycktes oss emellan, men båda visste hur det låg till. Sen tyckte ju folk om den, så de såg kanske ingen anledning att kritisera den heller.”

Vad som är intressant med Robert är att många, inklusive jag själv, tenderat att se honom som en high stakes-spelare. Man glömmer bort att Robert faktiskt primärt är känd för sin dagbok, och inte för sina resultat på nätet, även om han inte desto mindre är en vinnande spelare. Istället gör vi kausalmisstaget som så ofta inom poker att se ett samband mellan namnkunnighet och nivå på spelet.

10/20 dollarsnivån i no limit cash game, som är Robert Lux hemmaplan, är en väldigt hög nivå för de flesta av oss. Faktiskt så hög att hundra big blinds väl motsvarar kostnaden för en hygglig chartersemester, men per definition är det inget high stakes-spel. Däremot är det en nivå som Robert trivs utmärkt på. Han har ingen ambition att bevisa för världen att han kan slå sig in på högre banor, utan är trygg där han är.

“Jag känner att 10/20 är en nivå jag varit bekväm med i flera år, och jag känner ingen ambition att klättra högre. Trots att jag spelat mycket 20/40 och 25/50 så känner jag mig fortfarande lite för rädd för att spela på de borden. Jag spelar inte mitt A-game när jag kör där, även om jag skulle kunna vinna på en högre nivå så känner jag att svängningarna skulle bli högre och lönen mindre. På den punkten är jag lite feg, och det tror jag är till min fördel att jag inte vill högre. De pengarna jag drar in på 10/20 kommer jag aldrig någonsin kunna dra in på något annat jobb. Jag är bekväm i spelet där helt enkelt.”

Andra jobb, ja.  När jag någon dag efter vårt möte, hemma vid mitt skrivbord, lyssnar igenom bandinspelningen från intervjun slås jag av faktumet att det hörs väldigt mycket barn i bakgrunden. Ibland på en så hög nivå att jag inte ens reflekterade över det när vi satt på plats på Öhrmans. Det måste vara en familjeskada. Med två barn i dagisålder blir man immun mot andra barns skrik. Vi är två människor från helt olika världar just nu, jag och Robert Lux. Jag, en medelålders tvåbarnspappa med inkomster från ett tjänstemannayrke. Han är tio år yngre, barnlös och ett så kallat pokerproffs. Hur planerar man en framtid utifrån en sådan vardag?

“Det här är ju inget jag vill göra resten av livet. Jag tror inte jag vill göra det så jättemånga år till. Det är ju svårt, även om poker inte är någon passion som jag brinner för. Det är inte det första jag tänker på på morgonen, och det sista innan jag somnar, men det är svårt att motivera, för vilket jobb kommer man ha som man känner den passionen för i 10,20,30 år? Det är lite det som snurrar i bakhuvudet.

Alternativet om man slutar med pokern är fasta arbetstider, och någon som bestämmer över en, och så tjänar man en bråkdel av vad man tjänar idag. Den logiken går ju inte ihop någonstans. Jag känner att jag fortfarande är ung. Jag kan köra ett tag till.”

Robert har ändå, i jämförelse med många andra profiler, varit i ropet relativt länge. Nu är det väl även här främst tack vare dagboken. Frågan är samtidigt hur länge ett namn räcker i pokervärlden. För mig känns det lite som samma fenomen som i nöjesbranschen, att livslängden blir kortare och kortare för en affischnamnen. Å andra sidan är pokern i mångt och mycket en del av nöjesetablissemanget. Beror den ökande hastigheten i utbytet av portalpersonligheter på skiftningar i spelet eller på att vi alltid behöver nya förebilder?

“Det kan nog vara både och. Sen tror jag att det är svårt att hålla en fokuserad, hög nivå under flera år i rad också. Om man kollar på Jonas Danielsson så är ju han en fantastiskt duktig spelare, men jag tror inte han kan hålla det här tempot hur länge som helst heller.  Antingen kommer han att tröttna eller så kommer något komma i vägen. Sen tror jag att det blir en liten egoboost för många pokerspelare. Det går bra under en period, men när den egoboosten får sig en smäll tar nog många spelare det väldigt hårt. Vilket ofta gör att de faller långt.”

Egoboosten hos Robert känns hanterbar. Han är väl medveten om att han har sitt skrivande att tacka för mycket av sitt kändisskap, och inte för sina spelmässiga framgångar. Där finns det andra som faktiskt är mer framgångsrika, utan att vara lika framträdande. Pokersverige har massor av framgångsrika spelare, mer eller mindre kända. Robert har inga problem med att framhäva andras talanger, snarare än sin egen.

“Det är några jag spelar mot som är hysteriskt duktiga tycker jag. Sen är ju Jonas Danielsson, ‘Nebuchad’, att döma av sina resultat en enorm talang, det är inget snack om den saken.”

Har man kvar någon respekt för de stora namnen när man nått de framgångar du har gjort? Kan man känna att  ‘Fan, jag sitter ju faktiskt och spelar mot den och den!’?

“Nej, de riktigt tunga namnen kör ju högre än 10/20, det är ju inte så att Martin De Knijff går ner och spelar där, men det är klart att det finns väldigt duktiga spelare på min nivå som jag har stor respekt för när jag spelar, och som jag gärna undviker potter mot. Det spelar nog ingen roll, för vilken nivå man än kommer till, så kommer man att känna så.”

Många av pokerspelarna har ju dokumenterade framgångar, men sen finns det en grå massa som alltid dyker upp på turnering efter turnering. Man ser dem i startfälten på toppturneringarna, på mingelbilder och i artiklar, men många av dem lyser med sin frånvaro i resultatlistorna. Är pokereliten så bra som namnen och ryktena gör gällande?

“Bland de riktigt stora namnen, som Bosse Sehlstedt och så vidare, är det ju ingen tvekan att det är så. Sen är det några få spelare som jag tycker är riktigt överskattade. En del som man ser ute men som aldrig syns vinna vare sig på nätet eller i liveturneringar. Alla vet vilka de är, men ingen vet riktigt varför de vet vilka det är. Vissa har kanske dragit in någon peng, men det är väldigt blygsamma vinster med tanke på hur många turneringar de har spelat. Någon gång måste man ju klonka in the money oavsett hur dålig man är egentligen.”

Robert Lux kan nog inte sägas vara en av de dåliga spelarna. Inte heller tillhör han den riktiga eliten. Han är en högst kompetent mellanspelare, som hittat den kritiska nivån för framgång. Han konstaterar lugnt att han faktiskt inte själv har försökt blåsa upp någon konstgjord image av att vara en mästerlig pokertaktiker.

“Vissa är kritiska och sågar mitt spel. Men jag har aldrig någonsin gått ut och sagt att jag är en bra spelare, jag har bara sagt att jag är en vinnande spelare. Jag har aldrig sagt att de spelen jag gör är rätt. Jag vet att det finns tusen spelare i landet som är bättre än jag, och det är dem som spelfokus ska läggas på. Nu har jag bara turen att min dagbok har blivit hyfsat populär. Folk läser den och tar mina analyser något så när på allvar.”

Man kan ju å andra sidan konstatera att om du inte vinner är det ju tämligen ointressant hur duktig du i teorin är på poker. Poker är pro primo ett spel som vinns vid bordet, och där framgången i slutändan enkom beräknas i pengar. Möjligen med passusen att det finns ett gäng gamla stötar som stoltserar med VM-titlar och dylikt från den tiden då man fick in hela världseliten i mitt eget vardagsrum. Hur som helst vidhåller jag för Robert att det faktiskt handlar om att tjäna pengar.

“Ja. Det är ju det som räknas i slutändan. Sen finns det ju folk som är speltekniskt sett betydligt bättre, men det  finns väl andra saker som jag är starkare på. Som till exempel money management och att jag kan hålla tiltfaktorn något så när i kontroll när det börjar gå dåligt. Det tror jag många unga nätpokerspelare faller på, att de tiltar bort rullen.”

Ola Brandborn har tidigare ondgjort sig över dagens Internetgeneration, och menar mer eller mindre att de förstör stora delar av sina förutsättningar genom sin förhållning till tells och reads. Dels läcker de själva som såll i sin ovana att ha motspelarna direkt framför sig, dels tar de alldeles för lite vara på möjligheten att läsa av sitt motstånd. Bland annat genom att sitta och lyssna på musik istället för på vad som händer kring bordet.

Ola har dessutom faktiskt direkt använt Robert som ett exempel på detta, om än just av den anledningen att han trodde att han var en person som kunde ta sådan kritik med glimten i ögat. Finns det fog för kritiken?

“Absolut! Men å andra sidan är det min uppfattning att tells och reads är en aning överskattat. Man ska upp på en rätt så hög nivå på livespel för att man ska kunna se signalerna och förstå vad de betyder. Sen vad som är en tell hos en spelare kan betyda något annat hos en annan spelare.

2004 spelade jag Monte Carlo Millions. Jag blev förvånad över att spelarna satt och tittade ner i bordet hela tiden. De tittade inte på varandra! Det var någon enstaka som gjorde det. I princip var det som ett begravningsmöte. Folk sa inget, de bara satt och tittade nedåt. På något sätt fick jag mig en liten aha-upplevelse där, att det är lite överskattat det där med tells och så.”

Reads känns som the new black bland svenne banan-spelarna. Idag finns det en halvpackad Stu Ungar-wannabe vid vart och vartannat bord som ska berätta vad folk sitter på för händer. För några år sen var det istället bluffandet som var the next big thing.

“Ja, det är kul att följa hur pokern utvecklas. Nu vet jag inte riktigt hur livetrenderna går, men om man kollar på nätet för tre år sen var det ju så att hade man ett drag var man all-in alltid! Om någon minibettade på floppen skulle man ställa direkt. Sen finns det saker som gäller nu istället. De kommer, och så funkar de bra, och så blir de kliché efter ett halvår och funkar inte längre, för till och med dåliga spelare lär sig vad de betyder.”

Robert har till skillnad från många andra haft förmågan att anpassa sitt spel efter de rådande förutsättningarna, och förändringarna i tiden.

“När jag började för fem år sen vann jag inte pengar för att jag var bra, utan för att de andra var så horribelt mycket sämre. Enda anledningen till att jag gått så långt som jag tycker att jag har gjort är timing helt enkelt. Det var betydligt lättare att klättra då. Hade jag börjat idag hade jag aldrig kommit i närheten så högt”.

Är det tidigare intäkter som bekostar ditt uppehälle numera, eller kan du fortfarande leva på själva spelet?

“Ja, i högsta grad. Jag har haft två fantastiska månader nu bland annat. Det är klart att man kommer in i tunga perioder också, men det tar man ju med i beräkningarna.

Jag hade en nu på fem och en halv månad, men då var motivationen nere i källaren. Man tappar motivationen, sen spelar man väldigt dåligt och passivt. När man väl tar sig ur dem vinner man mer än någonsin. Man kommer in i en grym period och självförtroendet är så högt, motivationen kommer tillbaka och man vinner.”

Redan när vi slog oss ned vid ett fönsterbord på Öhrmans kondis hamnade vi i en diskussion om vad det är som är roligt med poker, och glädjen i variationen mellan stilar och discipliner. Det är en tendens som genomsyrar hela vårt möte. Det är lätt att glömma att man sitter med en av Sveriges namnkunnigaste nätpokerspelare.

Mest känns det som att man är i en av de vanliga över-en-kaffe-diskussionerna med kollegan Denny vid niofikat.  Skillnaden är väl att Denny inte vunnit enorma belopp på sin hobby. Kan man fortsätta vara samma människa under de förutsättningarna, eller förändras man av att ha så mycket pengar att röra sig med?

“Man förändras nog oavsett av vad man gör i livet. Av erfarenheter, eller vad man än gör. Jag tror man förändras av pengar också, men därmed inte sagt att man måste förändras till det sämre.”

Har du kommit till en punkt där du anser dig vara ekonomiskt oberoende, att du kan sluta tänka på pengar?

“Nej, det kan jag inte. Jag har spenderat rätt så friskt av de pengar jag har dragit in, jag har nog bränt 2/3 av allt jag dragit in hittills. På något sätt har man hela tiden trappat upp utgifterna. Oavsett vad man spenderar pengarna på, om det är kläder eller resor.

Sen har man testat många roliga saker, som har kostat pengar, och det är inget jag ångrar. Det är drömmar jag har haft sedan tidigare, och nu har jag fått möjlighet att uppfylla dem. Mardrömmen hade ju varit om man spelat ihop en massa pengar, snålat och sedan gulat. De hade man ju vetat efteråt att man hade haft möjlighet.”

Reflekterar du längre över vad saker kostar? Kan du tänka att saker och ting är dyra, om du till exempel lägger femhundra spänn på en t-shirt?

“Nej, det gör jag inte. Nu är ju kläder och resor det jag lägger mest pengar på. Och nu inredning också, när jag har flyttat. Men i början var det ju så, när man precis hade börjat på 10/20, och gick ut och impulsshoppade. Hittade man någott roligt så köpte man det. I början sved det ju till, man fick inte ångest, men tankar av att det kanske var lite onödigt.

Det blir ju också en vana att ju fler gånger man gör en sak, desto mer avtrubbad blir hjärnan, och det är farligt. Det är viktigt att kunna bromsa sig också. Jag har långa perioder där jag inte går ut och köper några kläder. Då jag nästan snålar på lyxkonsumtion och onödiga saker.”

Att bränna sina inkomster utanför borden må väl vara hänt. Det är i och för sig också en form av gulning, men primärt handlar det ju också om förmågan att kunna hushålla med tillgångarna i själva spelet. Jag tycker att man underskattar färdigheten money management. Det är inte direkt en förmåga som tidningarna säljer några lösnummer på att dokumentera.  Vi värderar pokerspelare efter vilka nivåer de spelar på, inte efter hur mycket de drar in, och framför allt inte hur de hanterar sina resurser.

“Det känns som om många pokerspelare tappar respekten för pengar. Det blir lätt så om man spelar yrkesmässigt, eller om man spelar mycket, oavsett vilken nivå. Det kan ju te sig respektlöst om man som Lodden haft enorma summor, och sen blåst i princip allt.

Det är lite lustigt, för det är många spelare från 10/20 som går upp på 50/100 och spelar där i två, tre veckor, och sen ser man dem inte mer. Sen så ser man dem på 1/2 och 2/4. Det är inte allt för ovanligt heller, nu har det i och för sig blivit lite mindre sådana, men jag vet att det för två år sen var relativt vanligt att folk gick upp och skottade, och sen fick börja om.”

Blir man fartblind när man spelar så mycket, och hanterar de beloppen du gör?

“Ja, det blir man väl lite grann. Det kan man väl känna är en av nackdelarna med det här. Det är väl en fördel när man spelar, att man inte känner att det kostar så och så mycket att syna, men det dåliga är väl att man tar med det till vardagen. Nu har jag vant mig vid det, för det har ändå pågått så pass länge. Jag försöker stanna till med jämna mellanrum och ge mig själv en käftsmäll, så att jag verkligen får tillbaka fötterna på jorden, men det ska gudarna veta, att det är svårt ibland.”

Den andra sidan av myntet “framgång, snabba cash och high stakes” är spelberoende och missbruk. Tidningarna skriver om de som havererat både liv och ekonomi, men glömmer oftast att spelmissbruket även kan finnas bland dem som faktiskt går med vinst på sitt tidsfördriv. Robert påpekar emellertid att han inte är i närheten av det problemet.

“Absolut inte. Inte för fem öre, jag tycker snarast det är skönt när jag inte spelar nu för tiden. Jag spelar mellan 10 och 20 timmar i veckan på sin höjd. Jag tycker tvärtom att det är roligare att gå ut på café eller träffa kompisar. Det finns så mycket mer att göra än att bara spela, och jag känner att jag spelar bättre om jag inte spelar så mycket också. För mig är det därför det mest logiska att inte köra så mycket, sen under sommartid vill man ju vara ute också och kunna njuta av vädret och så.”

Jag har börjat få en rätt lång lista av svenska pokerprofiler som jag mött. Alla trevliga, om än i varierande grad av öppenhet och värme. Få kan emellertid sägas personifiera ödmjukhet i den grad som Robert Lux faktiskt gör i mina ögon. Killen som ironiskt nog tagit sig nicket “Dödarn” är nog varken schysstare eller elakare än någon annan svensson.

Han känns som en högst normal kille på några och tjugo som är lyckligt lottad i det att han har en talang för att göra sig stora pengar på ett väldigt enkelt sätt. Att han vet om det och är ödmjuk inför det faktumet tycker jag ska föras in på hans pluskonto. Dödarns dagbok är ett stycke svensk underhållning av kvalitet, men Robert Lux själv är för mig en ännu bättre ambassadör för framgång.

//ERIK ROSENBERG

P.S. Tack till Juggler, Perfect, Fairgrove, och Othello för bullshit detection och korrläsning D.S.

PER HILDEBRAND: “Idag är det nästan omöjligt att starta upp något nytt!”

Inga kommentarer » http://valterego.se/blog/per-hildebrand-idag-ar-det-nastan-omojligt-att-starta-upp-nagot-nytt/trackback/

Ursprungligen publicerad 9 maj 2008

“Jag är Frikänd!”. Det är tisdagen den 29 april. Klockan är uppskattningsvis 11.10, och Per Hildebrand tittar upp från sin datorskärm med ett inte allt för litet leende på läpparna. Vi befinner oss på Pers kontor på företaget Connected Table. Förutom honom själv och undertecknad, är två av hans kollegor samt hustrun Linda närvarande. Även om utfallet måhända inte är någon större högoddsare kan jag inte låta bli att känna att det i alla fall känns en smula stort att få vara där, just då. Ett nytt kapitel i den svenska pokerhistorien har avslutats, åtminstone temporärt.

FOTO: Fredrik Ivarsson / poker.se

En kort stund senare sitter vi ned vid en av företagets produkter; ett så kallat Electable, ett elektroniskt pokerbord. Jag, Per och de två kollegorna spelar Play money cashgame mot varandra. Det tar säkert tio minuter innan jag inser två saker till fullo. Det första är att jag faktiskt sitter och spelar livepoker mot en av svensk pokers grand old men (om än elektroniskt och för lekpengar), och det andra är att panelen till höger om mig styr storleken på höjningarna, och därigenom är det inte fixed limit utan no limit vi spelar. Någon har uppenbarligen skrivit FISK i pannan på mig med bokstäver varje anständig pokerspelare från Dals Långed till Stuvsta kan läsa. Å andra sidan är min kvalitet som pokerspelare på den nivån att det inte är positivt förväntat värde för mig att bry mig om imagen.

Jag bryr mig mer om vad som tog Per Hildebrand hela vägen från de svenska mörkpokerborden och pokerbataljerna på travbussarna på åttiotalet, till en svensk rättssal där han i egenskap av koncernchef för ett stort sponsrande pokerföretag står åtalad för grovt dobbleri.

Vi sitter vid en soffgrupp i ena hörnet av kontoret. Även om det vore lätt att helt dedikera denna intervju till rättegången som följde den avbrutna turneringen i Grebbestad, så är min intention som alltid att försöka beskriva en svensk pokerprofil så mångsidigt som möjligt. Därmed är det kanske lika bra att börja från början.

Någon sa nämligen till mig en gång att om man ska skriva en bok om svensk poker så ska man börja med Per Hildebrand, för han “känner varenda jävel, och dessutom var han med från början”.  Per ler lite åt den beskrivningen, men korrigerar mig något.

“Det fanns väl egentligen en generation före mig, som jag kom in och ärvde. Man hade startat poker-SM, och det fanns några personer inblandade där.  Chris Björin var en av dem som var inne några år före mig. Men det är klart, jag har varit med ett tag, och jag var även den som arrangerade SM i poker under ett flertal år.

Vi hade ett pokerförbund även på den tiden, även om det inte var så organiserat som det är idag. Det var mest för att arrangera SM. Det här var lite innan min tid i och för sig, men man drev även då via en advokat frågan om vad man får göra och inte göra. Det här hamnade underst i myndigheternas hög hela tiden, så det var ju ingen som ville svara på någonting. De enda sätten var ju att provocera fram saker och ting.  Nu pratar vi mitten på åttiotalet, och jag kanske kom in omkring 1987-88.”

Det här är väldigt intressant. Svenska Pokerförbundet, det vill säga det förbund som idag är aktivt, har nyligen lämnat in en stämning mot Svenska Spel, angående rätten att använda namnet Poker-SM. Förbundet menar att man ärvt rätten att arrangera SM från dem som tidigare arrangerade mörkpokermästerskapen, då främst med Martin De Knijff som individ att personifiera arrangörshistoriken. Per Hildebrand menar dock att arvsrätten funnits där som en del i traditionen långt tidigare.

“Det är väl egentligen så att först var det förbundet, och sedan blev det väl lite mer löst spritt för vinden. Efter det var det väl egentligen jag själv som arrangerade poker-SM i några år, även om jag hade personer som hjälpte mig. Jag körde fyra, fem år.”

Per berättar att hans tid som arrangör följdes av några mellanår där tävlingen bland annat spelades på Kortoxen, och därefter på Åland. Sedan tog Per återigen över för att därefter överlåta reglagen åt den inte helt okände veteranen Lars Kjestrup. Så småningom hamnade SM på Klubben i Stockholm, för att därefter övergå i förbundets vård. Per tycker att det är synd att förbundet inte profilerat sig hårdare med mörkpokern, då det faktiskt är den som traditionen handlat om.

“Det är den äldsta turneringen i Europa. Irish Open hävdar ju att de är äldre då, men vår turnering har ju funnits ännu längre. Visst kan den gå i arv, samtidigt så tror jag att det är en rätt svår process att vinna.”

Minst sagt.  Det verkar vara en allmänt spridd uppfattning bland pokeretablissemanget - och faktiskt även bland den delen av spelarmassan som frekventerar forumen - att man visst stöder Svenska Pokerförbundet i deras kamp, men att det är ett tämligen svårt slag att vinna. Beroende på vem man lyssnar på verkar definitionen av svårt sträcka sig från ‘näst intill kört’ till ’stört omöjligt’. Jag vill nog tyvärr instämma. Jag hoppas verkligen att Peder Månsson et consortes ror hem detta, men har väldigt svårt att se hur. Det känns som vår tids Don Quijote. Till Svepofs försvar ska dock sägas att bland annat Ola Brandborn menar att förbundet är favoriter i rättstvisten. Det är emellertid en annan historia, som jag lovar att återkomma till vid tillfälle.

Per Hildebrand har spelat professionell poker i drygt två decennier. Bland de namnkunniga spelarna är det få som kan visa upp en lika lång track record sett till kronologin. Även i Pers fall har de i pokersammanhang legendariska travresorna spelat en viss roll, trots att han påpekar att han var måttligt intresserad av själva travet.

“Jag gick ut som jur kand 1987. Istället för att börja jobba började jag spela på heltid. Man samlades på travbanorna. Det var V-65 i Göteborg eller Malmö, eller Solvalla. Sen spelade man privat hemma hos någon efter loppen, det fanns ju inga casinon på den tiden. Ibland ordnade jag själv något spel också”.

Jag inser väldigt snabbt under vårt samtal hur lite jag faktiskt visste om Per Hildebrand när jag bokade upp intervjun med honom. Jag menar, karln är ju något av en legend i pokerkretsar, och självklart visste jag att han är pappa till 24h, men sen då? Jag hade sett ett kort på honom där han var slående lik Hasse Aro. I verkliga livet, på någon meters avstånd, är likheten inte längre speciellt slående. Dessutom känns det inte som ett faktum man hänger upp en intervju på. Det finns rätt mycket annat att ta på. Pers resa mot de stora framgångarna började ungefär när jag själv blev tonåring. Samma år som han började sin karriär som proffs skedde också den första resan till Las Vegas.

“Åttiosju tror jag var första gången, och då fanns det en kille som hette Povl Lautrup ifrån Malmö. Det är säkert ganska många som känner till honom. Han är grundare av ett stort spelbolag, Betting Promotion. Lautrup hade arrangerat en resa och kommit överens med Golden Nugget i Las Vegas om att han skulle ta dit spelare från Skandinavien. Det var väldigt flott; man var bjuden på resa och hotell, och man kunde till och med ta med sig en bekant.”

Vem Per Hildebrand hade med sig? Mamma. Personligen tycker jag det hedrar den blott 25 år gamla Hildebrand att han av alla människor väljer att ta med sin mor på vad man får förmoda var ett av sitt livs äventyr.

Väl på Golden Nugget spelade man tävlingen Grand Prix of Poker. Tittar man tillbaka i annalerna är det inga duvungar som toppar resultatlistorna. Idel amerikaner, och en hel del numera legendariska namn. Chip Reese och Johnny Chan för att nämna några. En viss Thor Hansen kom fyra i main event på den tillställningen, och med ett finalbord till blev han - åtminstone för tillfället, då Hansen inte är känd för sin money management - 100 000 dollar rikare.

Det var hur som helst den första internationella noteringen för Norges numera mest merittyngda spelare genom tiderna. Vår egen grand old man fanns dock inte med.

“Jag vet inte om Björin hade spelat då. I Las Vegas var jag faktiskt ett par år före honom. Men vi var ju inte så många då. Det stämmer att jag varit med länge…”

Hildebrand och de andra svenskarna anlände till Las Vegas, totalt okunniga om att de rådande formerna av poker i USA var stötpoker i olika former. Det finns som bekant ett gammalt uttryck som lyder ‘What happens in Vegas, Stays in Vegas’. Nu stannade emellertid inte Holdem i Vegas.

“Vi spelade ju mörkpoker där hemma, och trodde ju då att alla spelade det. Sen kommer man dit, och får lite av en chock. Jag var en ganska framgångsrik mörkpokerspelare, och där fanns det inte. Om vårt gäng satte igång en omgång mörkpoker, så brukade det hoppa in lite amerikaner.

Någon gång tror jag att jag satt med bara amerikaner till slut, men då hade jag suttit och förlorat i ett och ett halvt dygn.  Då hade väl de andra spelarna bytts ut. Alla tycker att de kan spela mörkpoker, för det är ju ändå pokerspelets grund.”

Per Hildebrand tillhörde den första generationen av svenskar som över huvud taget spelade Texas Holdem. Ändå vill han inte på något sätt ta på sig någon del av äran för att vi idag har en historik av Texas Holdem före pokerboomen i Sverige.

“Nej, jag var nog utpräglad mörkpokerkille. Det var väl gänget med Stefan Diös nere i Malmö som jag tror i vevan i mitten av åttiotalet började köra småturneringar och så.”

För den som inte känner till namnet Stefan Diös vill jag påpeka att det är ytterligare ett namn på listan av den gamla skolans pokerlegender i Sverige. Stefan är en klassisk mångsysslare, som på sin CV skulle kunna notera sig som passionerad alfapetspelare, översättare av tidningen Kalle Anka och bordtennisspeaker. Samt inte minst en väldigt initierad spelkännare.

Per Hildebrand fortsätter sin bana som framgångsrik yrkesspelare när åttiotalet övergår till nittiotal, men börjar allt mer att blanda upp pokern med andra inkomstkällor. Pokern visade i början av nittiotalet en nedgång, mycket på grund av den lågkonjunktur som rådde i landet. Folk hade helt enkelt mindre pengar att spela för, och Per och hans kamrater sökte andra vägar att tjäna pengar. Sportsbetting var ett av sätten.

“Det var inte slumpmässigt, utan det var för att jag fick bra tips av andra. Man byggde upp en liten organisation där istället, för nu var det plötsligt mer lönsamt att spela på sportsbetting än att spela poker. Ibland svänger det, så kanske nåt annat kommer, och då får man sadla om igen.”

Intresset för sportsbetting finns ju hos många av de kändare proffsen. Doyle Brunson, Daniel Negreanu och Erick Lindgren är några omvittnat dedikerade spelare i gemet. I Sverige är det kanske främst Erik Sagström och Ayhan Alsancak som personifierar pokerspelare som övergått till sportsbettning. Det är emellertid uppenbarligen ingen ny företeelse ens i Sverige.

“Man vann en hel del på det. Vi kallades ibland för spelmaffian, men vi fixade ju inga matcher, utan vi spelade bara på de överodds som bjöds. Jag var den som placerade spelen till högsta oddsen, om det nu var hos Svenska spel, eller i Norge eller i Danmark, eller hos bookmakers i England. Man hjälptes åt fast man hade olika funktioner i det här samarbetet”.

Någonstans i de här organisationerna och nätverken som Per Hildebrand byggde upp började ett frö sås till något större. Intresset för att organisera spel och bygga upp något eget visade sig, och ledde snart till att man faktiskt bestämde sig för att sondera terrängen på allvar.

“När det började gå mot slutet av nittiotalet tänkte en kompis och jag att det skulle vara kul att ta det här till en annan dimension. Att få stå på andra sidan om de riktigt stora pengarna, och då tänkte vi sportsbetting i första hand. Jag var runt till Gibraltar och andra håll och luskade efter licenser och mjukvara. Allt var lite halvjobbigt, för det fanns egentligen inga ställen man kunde vara på, och inga klara regler.

År 2000 så bestämde vi oss för att köra igång det här som ett projekt i bolagsform, och ta in pengar i projektet. Sen blev det aldrig så mycket pengar, för

vi kom väl lite för sent. Vi hade ett glättigt prospekt som man väl inte skulle vara så stolt över idag.”

I de få meningarna i stycket ovan ryms mycket av mina intryck av Per. En väldigt reflekterande individ som inte är rädd för att utrycka självkritik och rannsaka sig öppet. Just förmågan att objektivt kunna bedöma sina egna insatser tror jag är en framgångsfaktor för ambitiösa människor. Detta obekomme om du är en entreprenör eller pokerspelare. Blundar du för egna chimärer eller svagheter kan du heller inte lära dig något av dem. Per Hildebrand verkar ha lärt sig en hel del under resans gång, och har även haft sin beskärda del av såväl tur som otur.

“IT-kraschen kom innan vi hann få in några pengar, så vi fick ta mycket ur egen plånbok. Vi finansierade det med det jag hade vunnit på poker och sportsbetting. Det gjorde att det gick att hålla igång, sen kom pokerboomen och så till vida hade man ju tur.”

And the rest is history. 24h-koncernen, numera Entraction, är en betydande aktör på den globala moneytainmentmarknaden. Med det projektet har Per skrivit in sig i den svenska pokerhistorien mer än bara som en av våra spelande pionjärer vid borden. Även om hans storhet som pokerspelare inte heller bör underskattas; kronan på verket som turneringsspelare är en 27e.plats vid VM 2005, en insats som gav honom drygt 300 000 dollar. För mig är det i och för sig egalt huruvida han betytt mest som pokerspelare eller som företagsledare. Det är i den sistnämnda rollen som jag tycker att han är mest intressant att intervjua, och det som faktiskt skiljer ut honom på allvar från många av de övriga veteranerna i svensk poker. Nu har han dock lämnat posten som koncernchef, och har inte längre någon roll som anställd på Entraction.

“Nu har jag släppt det mer och mer. Jag sitter fortfarande kvar i styrelsen, och är relativt stor ägare, även om jag inte har så mycket med det att göra. Jag klev av i augusti förra året, och har jobbat otroligt mycket under de senaste sju åren. Det har inte varit femtio eller sextio timmar i veckan, utan snarare åttio timmar. Man har haft datorn med jämt, och en familj som åker på semester själva.

Det har varit tuffa år… det är klart att det går ju under en viss tid, men man känner ju för egen del att det kommer en period när man inte orkar mer, samtidigt som det behövs nya krafter i ett företag. Man går in i en ny fas, och då kanske det behövs andra personer. Jag kanske var den som med mina kontakter och min pokerkunskap kunde bygga upp det här, men när det väl kommer till en industriell nivå så kanske inte jag är rätt person att leda det”.

Personligen tycker jag det är stort att våga släppa taget, att erkänna att det finns olika kompetenser och behov inom en organisation. Och därtill att man själv kanske inte är den som är bäst lämpad att utveckla sin egen idé längre, om man prioriterar konkurrenskraft framför familjekänsla. Per Hildebrand känns inte som den sentimentala typen.

“Man har väl en förmåga när man har levt så nära det att tycka till om saker, och så har man ju som sagt ett inflytande kvar, men man får se hur det blir framöver med det. Jag har ju byggt upp en förmögenhet på pappret, men allting ligger i ett bolag. Sen är det väl kul att göra något annat.

Jag tänkte ta det lite lugnt. Jag spelade lite mer pokertävlingar och så i höstas, men så halkade jag in i ett nytt projekt. Det var egentligen ett samarbete med Entraction som har pågått ett tag, och sen så började min fru jobba här. Hon var ju också med att bygga upp 24h, men slutade lite före mig. Sen har vi investerat en del pengar i det här, så det har blivit lite av den nya babyn. Ibland tycker man att det är vansinnigt, men samtidigt så är det ju vansinnigt roligt också”.

Uppenbarligen. Det var just därför vi hamnade vid ett av de elektroniska pokerborden. Connected Table är ett företag som just sysslar med att utveckla sådana. Programvaran, som konstruerats av samma killar som står bakom den relativt lilla men i mina ögon rätt så nytänkande pokersajten Simba Poker, hjälper upp känslan av något helt nytt. Man har tagit till vara på en del detaljer som ger “e-spelet” en touch av live. Rätt häftigt, och klar potential att vara riktigt underhållande. Jag undrar hur pokerns utveckling ter sig för en kille som Per Hildebrand, som både sett och drivit utvecklingen. Står vi inför nätpokerns borttynande inom en överskådlig framtid? Eller är den här för att stanna?

“Ja, det tror jag att den är. Det kommer nya generationer underifrån. Den som är 65 år idag kanske inte sitter och spelar på nätet, men när jag är 65 tror jag att det går alldeles utmärkt.

Jag tror att poker är en bra produkt, därför att poker är lite som livet i miniatyr. De egenskaper som du har nytta av i poker är ofta väldigt nyttiga för dig i livet. Du ska vara matematisk, analytisk, du ska kunna läsa dina motståndare. Du ska inte vara för emotionell i ditt agerande. Är du en bra pokerspelare så tror jag att du har bra möjligheter att lyckas i livet. Lyckas du sämre i livet så har du förmodligen sämre chanser att lyckas i poker också. Jag tror att du kan lära dig någonting där, via böcker och annat, så att säga.

Jag tror att det är en bra produkt i grunden. Tittar vi bara sista året så har marknaden fortfarande vuxit med ganska mycket, även om det i det här skedet bygger på att vi hittar nya marknader.”

När Per pratar om pokern känns han för mig inte som en pokerspelare. Det sagt i positiv mening. När min kusin Jonatan säger att han aldrig spelat poker, och inte ens kan reglerna tycker jag snarast att det hedrar honom. Per Hildebrand själv är medförfattare till en pokerbok. I den kan man läsa att poker är ett spel för rovdjur. Det handlar om att profitera på de svagare.

Det är ju precis så det är. Visst, man ska hålla sig inom uppställda ramar, men där emellan finns inget utrymme för gentlemannamässighet. Per Hildebrand känns som något av en gentleman, där till utan att vara vare sig blödig eller sentimental. Hans känns mer som en intresserad och nyfiken observatör än en av scenens mest insyltade veteraner. Det värmer mig en smula. Jag uppskattar människor som har en sund distans även till saker som ligger dem väldigt nära, när det inte handlar om mänskliga relationer.

Per har sett och varit med i uppbyggnaden av nätpokerbranschen från dag ett. Jag är nyfiken på om han ser någon förändring i attityden mot entreprenörer i den här industrin. Det är en fragmenterad marknad med mängder av små aktörer, och på sistone har vi sett ett flertal gå omkull.

“Det är klart att det funnits en viss skepsis mot spel generellt. Jag har ju jobbat med att sätta företag på börsen, och med spelbolag så är det så att man tassar lite i utkanterna av vad man får göra och inte. Då är det klart att man hela tiden har ganska stark motvind. Du måste bevisa en massa saker som skulle vara självklart i ett annat bolag.

Angående den stora mängden aktörer, så är väl vi lite delaktiga i det i vårt nätverk. Vi började ge ut ganska många skins till entreprenörer, företag eller bara några pokerspelare som startade en egen sida om poker. Det gick att bygga upp sånt 2004 eller 2005. Idag är det en väldig konkurrens om spelarna, marginalerna har krympt, och du måste ge mer tillbaka till kunderna, så idag är det ju nästan omöjligt att starta upp något nytt.”

Nu är vi inne på en av mina (många) käpphästar. Diskussionen om hederlighet, oegentligheter och pokerbranschens inneboende mått av etik och moral. Jag var ursprungligen fast och fullt övertygad om att det var en ruffel-och-båg-bransch där skojarna avlöste varandra på löpande band. I takt med att denna intervjuserie utvecklats så har min egen bild måhända nyanserats något, och jag blir allt mindre beroende av att uttrycka min egen åsikt i frågan, och allt mer intresserad av att höra andras. Som till exempel Per Hildebrands. Finns det en girighet bland företagarna eller handlar det bara om inkompetens eller dålig upptäckarlusta?

“Jag vet inte. Det kan vara dumhet, okunskap, otur… sen finns det ju de som bara är inne för att bygga upp någonting för att få det att se stort ut på pappret och sen sälja det. Eller de som rent av är ute efter att blåsa sina kunder i slutändan. Jag tror dock inte att så många går in med föresikten att blåsa kunderna.

Det fanns ju föregångare också. Bland annat något som hette Pokerspot som hade turneringar på Internet. De hade ju en enorm möjlighet att bygga upp en verksamhet, men gick i konkurs. Det gjorde de förmodligen för att de blev utsatta för så mycket bedrägerier, med kreditkortsnummer på nätet och chipdumpar. Den här marknaden var ny och man förstod inte problematiken.”

Nu är marknaden inte alls ny längre, utan har gått in i nya stadier. Nu sitter vi här i en röd soffa, jag och en före detta koncernchef för ett stort företag i en bransch som omsätter enorma mängder miljarder. Jag ostraffad, han ostraffad. Än så länge, ska sägas, för den här domen lär överklagas. Just nu är han dock frikänd. Åtalet ogillas, som det heter på juristsvenska. Känns det väntat?

“Ja, det tycker jag. Det blev väl rätt precist som man tänkte sig. Förutom då att jag såg att jag själv stod med som medverkande till det här, även fast man inte prövat min roll i detta skede.  Vilket ansvar har man som koncernchef i det här fallet?  Annars var det väl ganska väntat.

Det var ett par grejer man hoppade över att titta på. Till exempel det här med turneringspoker. Nu diskuterade man istället Texas Holdem som ett tur- eller skicklighetsspel, men det försvaret egentligen hävdade var att det var turneringsformen som skulle göra att det var ett skicklighetsspel.”

Domslutet resulterade i att två personer, Grebban och Mr River som bedömdes vara arrangörer, dömdes till fängelse. Två anställda på hotellet som upplät hotellet kom undan med dagsböter, medan Per Hildebrand och hans kollega klarade sig helt. Var det utfallet rättvist, utifrån hur lagstiftningen ser ut?

“Ja, jag tycker väl att det var ganska väntat. Vad jag har argumenterat för är att man skulle separera turneringen från cashgamet, och då kanske man skulle ha en annan syn på turneringen. Här gör rätten så att man buntar ihop turnering och cashgame, och så säger man att det är Grebbestad som har anordnat både och.

Nu behöver man inte göra den här uppdelningen som man kanske borde ha haft om 24h skulle ha varit en arrangör. Då hade man varit tvungen att titta på hur 24h hade påverkat cashgamet. Hur hade 24h tänkt arrangera det? Man hade fått svårt att visa det, och då hade det blivit ganska smetigt för dem.”

Onekligen har Per en poäng här. Dessutom är det nog med stor sannolikhet så, att hade man inte haft cashgamet så hade man kanske klarat sig från äventyrlighet. Det var ett par punkter som blev direkt avgörande i rättegången. Cashgamet var en sådan sak som gjorde att domstolen lättare kunde påvisa äventyrlighet. Detta var även en del i bevisningen som gjorde att man kunde leda i bevis att arrangörerna tjänade stora pengar på detta, vilket även ledde till att gärningen uppfattades som grov. Slutligen var det den stora mängden deltagare, och formerna för anmälan som gjorde att arrangemanget inte på något sätt kunde uppfattas som slutet. Jag ser heller inte några konstigheter i domslutet om man nu accepterar att lagen är skriven som den är.  De två anställda på hotellet var onekligen inte omedvetna om att de opererade i en gråzon, men anledningen till att det blev lättare för åklagaren att få dem fällda än Per och hans kollega är ett direkt resultat av den svenska lagtexten.

“Jag tycker kanske att vi har större inblandning, men det är ju skrivet så i lagen angående den som hyr ut lokalen, och det gör ju att de sitter lite risigare till.”

Kommer domen att förändra pokersverige? Kommer diskussionerna kring 24h:s inblandning att försvåra för turneringsarrangörer att skaffa sponsorer?

“Egentligen förändrar den väl kanske inte så mycket. Vad man kan säga är väl att man blir lär bli lite mer medveten om saker och ting, som slutenheten. Du kan inte anordna en turnering i större skala om du inte lyckas göra kretsen väldigt sluten, och det är väldigt svårt.

Det är ju klart att nu är det här en tingsrättsdom, och det kommer ju förmodligen att bli en hovrättsdom, men det tingsrätten säger är “karaktären av sponsring”. Då har man egentligen sagt att sponsring inte är samma sak som att vara en arrangör. De lämnar ju i och för sig öppet för om vi var någon form av medhjälpare, så jag tror kanske att man kommer att vilja ha lite mer rena avtal. Jag tror inte att en stor pokeraktör behöver vara mer rädd nu, men man bör nog tänka över hur man skriver saker. Egentligen att man svär sig fri från allt som händer och bara vill synas med sitt varumärke.”

När vi bokade upp den här intervjun visste jag som jag tidigare nämnt väldigt lite om Per Hildebrand. Jag har insett att jag har stora luckor i mitt i övrigt relativt stora - i jämförelse med Average Joe, inte med forumjunkies - kunnande om den svenska pokerbranschen, när det kommer till de tidiga åren. Pre pokerboomen. Vem spelade var? Vem kände vem? Vem har gjort vad? Jag skulle vilja ta igen det där, och ett sätt är att prata med och känna på människorna. Att prata med folk i den första och andra generationen ger mycket matnyttigt om svensk poker.

För mig känns det som att behovet av att etikettera människor i termer av “Har gjort mycket för pokern” är ett modernt begrepp. Väldigt ‘Twothousandsevenish’. Svensk poker har under decennier byggts upp av tidigare generationer. Vad vi ser idag är bara ännu en fas i ett bygge skapat av människor som Per Hildebrand och hans samtida. Utan att verka ha ett behov av att slå sig för bröstet har han ändå för alltid skrivit in sig i den nationella pokerhistorien.

Någon vecka efter vårt möte kommenterar Per historien om Thor Hansen på den omtalade Vegasresan i ett mail till mig:

“Angående Thor Hansen så kan väl tilläggas att han under den resan var miljonär (förvisso i kronor, men det varstora pengar på den tiden) tre gånger och black tre gånger. Han lyckades låna och slå upp sig igen två gånger - den sista då han fick prisplaceringen i stora tävlingen. Dock gick även dessa pengar åt då världens bästa pokerspelare (typ Doyle, Chip Reese och Johnny Chan) stannade i Vegas ett par dagar efter stora tävlingen till dess att Thors pengar var slut…”

That’s poker.

//Erik Rosenberg