MATS RAHMN: “Jag hade föredragit att Erik Friberg inte kommit åtta i main event!”

2 kommentarer » http://valterego.se/blog/mats-rahmn-jag-hade-foredragit-att-erik-friberg-inte-kommit-atta-i-main-event/trackback/

Ursprungligen publicerad 26 augusti 2008

Det ska till något extra för att människor skall uppröras i en industri som primärt styrs av tre saker: pengar, pengar, och pengar.  Det är en besynnerlig och väldigt speciell värld. De pengar kring vilket branschens nav snurrar har fått folk till de mest egendomliga av handlingar. Vi har sett allt från naivitet till ren kriminalitet, för att inte tala om grav inkompetens. Oundvikligen kretsar mina intervjuer ofta kring dessa pengar.

Mitt senaste intervjuobjekt, Mats Rahmn, har tjänat mer pengar på poker än majoriteten i branschen. Ändå är det inte det som särskiljer honom i första hand. Det är istället det faktum att han är innehavare av tre helt andra saker som gör honom en smula speciell i den världen.

Pro primo. Pokersveriges mest missuppfattade efternamn. Är man inte bekant med Mats, insyltad i branschen på ett eller annat sätt, eller en dedikerad railbird, känns det som att det är mer regel än undantag att man faktiskt missat att n:et skall hänga där på slutet.

Pro secundo. Ett armband i guld, som bevis på att Mats är en av blott 529 personer worldwide som vunnit en turnering i World Series of Poker. Och därtill, vid sidan av legenden Christer Björin och gode vännen Anders Henriksson, en av endast tre svenskar.

Pro tertio. Branschens mest kontroversiella sponsorkontrakt. Mats Rahmn spelar sedan knappt ett år tillbaka i T6 Pokers färger, tillsammans med bland annat sin väldigt nära vän Anders Henriksson. Sajten som blivit föremål för en diskussion om huruvida man är en seriös aktör, eller simpla bedragare.

När jag avslöjade att jag skulle träffa Mats Rahmn för en intervju fanns det en och annan som ansåg att det var min förbannade skyldighet att ställa honom mot väggen rörande frågan huruvida T6 Poker var bluffmakare eller inte. Jag ser det inte så. Jsg tycker egentligen att frågan om företagets faktiska uppsåt är ointressant i den här intervjun.  För mig finns det egentligen bara en central fråga när det gäller Rahmn och T6, men den vill jag gärna ha ett rakt svar på: Tror Mats Rahmn att T6 Poker är ett ärligt försök att starta något nytt i branschen?

Det är ett av mina två missions för eftermiddagen. Det andra är att få se ett riktigt WSOP-armband in real life.

Nu sitter vi i Mats Rahmns sparsamt möblerade kök och dricker Coca Cola. Någon meter bort står ett vitrinskåp, med en ask i. I den asken ligger ett armband, som jag planerar att gå bort och beskåda om en liten stund. Först berör vi dock just den centrala frågan; huruvida Mats själv faktiskt tror på konceptet T6 Poker, dess karaktär av pyramid / MLM,  och företagets påstått goda uppsåt? Jag frågar Mats om han tycker att det är värt att gambla lite med sin karriär, och ta chansen att få en sponsor?

“Jag ser det väl inte som gambling. Det vore att se det som att det kan vara en bluff, och det tror inte jag det är.”

Oavsett vad som är sant, så undrar jag om Mats har någon som helst förståelse för att folk är skeptiska?

“Ja. Det finns så många misslyckade nätverksmarknadsföringsgrejer. Oavsett om du blåst folk eller om det skiter sig så kommer alla skrika att det är en scam. Så jag kan nog mycket väl tänka mig att folk är skeptiska. Men sen ska man ju inte tro på allt man läser. Om någon skriver på ett pokerforum att det är på ett sätt, och sen skriver en till samma sak, så är det plötsligt fakta. De är ju inte riktigt källkritiska heller.”

Det här är den springande punkten i Mats och min diskussion. Hans eget uppsåt. Som jag ser det finns det egentligen tre olika möjliga scenarion, av vilka endast ett är sant. Det bygger dock på att man bortser från företagets egen intention.

1)     Mats Rahmn tror att T6 Poker har gott uppsåt

2)     Mats Rahmn tror att företaget är en scam, ute efter att lura investerarna.

3)     Mats Rahmn struntar blankt i huruvida T6 har ärligt uppsåt eller ej.

Personligen skulle jag sätta mina pengar på alternativ ett. Å andra sidan känner jag inte Mats Rahmn personligen, och faktum är att långt mindre attraktiva avtal än Mats Rahmns sponsordeal fått andra människor att rucka på sina moraliska principer. Problemet idag är emellertid att det kommer att bli näst intill omöjligt att någonsin få reda på vilket av alternativen som var korrekt. Vad gäller Mats egen bild av T6 kan vi bara välja om vi ska tro honom eller inte.

Vad gäller T6 tror jag att sanningen dör med företaget förr eller senare. Om projektet går omkull så kommer belackarna att nicka och säga ‘Vad var det vi sa’, medan anhängarna kommer att knyta näven i fickan och mumla att de inte fick någon ärlig chans. Mats ser också detta problem.

“Om det nu skulle gå omkull, så krävs det en polisutredning för att få fram sanningen. Annars blir det som du säger att båda sidor redan har sina försvarstal klara.”

Samtidigt är det också otvivelaktigt så, att även om T6 är ett ärligt försök, så har projektet bitvis genomsyrats av inkompetens i olika grad, beroende på vem du frågar. I mina ögon så pass att det lika gärna kan vara det som stjälper projektet - jag tror dock inte Mats håller med mig - som en eventuell oärlighet. Ett av de mest påtagliga exemplen på bristen på kompetens återfinns enligt mig i debatterna som blossat upp. Många av de som försvarat T6 på sajter och forum är inte direkt några mästare på marknadsföring.

“Nej, det kan jag hålla med om, och deras svenska är undermålig också. Det har ju gjort att nivån på diskussionerna sjunkit ännu mer. Det har väl funnits en eller två som försvarat T6 på ett bra sätt. Men annars är det “stå kvar på perrongen”-snacket. Det ser bara illa ut, så det önskar man att de lät bli faktiskt”

Jo, det kan man ju tycka. Debatten skulle må bra mycket bättre om båda sidor försökte vara nyanserade och sakliga.  En av de mest angripna punkterna i projektet T6 är ett prospektdokument som cirkulerat på Internet, med siffror som vem som helst med viss insyn i pokervärlden måste tillstå är extremt uppblåsta. Faktiskt till den grad att man kan diskutera scam redan i och med själva existerandet av nämnda dokument. Mats menar dock att det dokumentet sannolikt inte kommer från toppen av företaget,

“Eftersom man använder sig av vanligt folk istället för proffs, så kommer nog inte det där prospektet direkt från ledningen. Det är nog en investerare som ska få in nya spelare och lovar dem gräs [sic] och gröna skogar, för då är det lättare att få folk att investera. Vilket då blir fel, och sen så går det ut över företaget. Det är väl för- och nackdelar med att använda vanliga människor så att säga. Folk tar sig friheter.”

Jo, de gör ju det. För mig personligen ser jag bara nackdelar med att använda sig av vanliga människor. Men jag är å andra sidan ingen anhängare av MLM-idén i någon form, även om familjen periodvis köper barnkläder av MLM-konceptet Me & I. Det är baksidan av all MLM-verksamhet, även den seriösa och etablerade, att man överlämnar vården av företagets kärnvärden, varumärke och image till gemene man. Det återspeglas i högsta grad hos T6 poker. Få har försökt att göra ett seriöst jobb att försvara T6 på ett kompetent och sakligt sätt. Detta bidrar säkerligen till företagets - i vissa kretsars - dåliga rykte.

Mats försökte till en början, och gick in och tog debatten på forumen när diskussionen blossade upp på allvar. Det är också mycket det han fått kritik för. Även jag kan se problemet i hans agerande, då han i detta skede övergick från att vara en sponsrad spelare till en självutnämnd talesman för sajten. Då hamnar han plötsligt i en sits där han förväntas ha svar på frågor och besitta viss insikt i nyckelfrågor i T6-historien. Det var också ett beslut han medger med facit i hand kanske inte var det bästa.

“Det blev ju inte bättre av det, så den striden hade jag kunnat låta bli. Samtidigt så skulle jag börja om, och det skulle hända igen, så skulle jag nog göra samma sak. Även om jag visste vad konsekvenserna skulle bli.

Anledningen till att jag gick in och började svara är att jag inte är van vid att folk pratar illa om mig. Första reaktionen blev att försvara mig. Sen efter ett par svar så märkte jag att det skulle bli ett dygnet-runt-jobb att sitta och försvara sig. Jag kan inte vinna, och sen har jag inte tillräckligt med fakta för att svara på alla frågor heller. Då sitter jag där som ett orakel när jag inte kan svara. Så då bestämde jag mig för att det var lika bra att lägga ned, så får de hålla den diskussionen för sig själva.”

Mats fick mycket kritik, både under och efter den debatten. Därför har han nu också fått stå till svars för T6 i högre utsträckning än vännen Anders Henriksson, som hållit en klart lägre profil. Jag personligen är skeptisk till T6, men tycker samtidigt att debatten blivit fullkomligt sjuk. Det har blivit en form av “Which side Are You On”-politik av det hela, där alla inlägg sorteras in i kritvitt eller kolsvart. Alla nyanser är som bortblåsta. Anonyma hot har utdelats från båda sidor i varierande grad.

“Jag och Anders övervägde ju att polisanmäla det när det var som värst. Oavsett vad man tycker om sajten så har påhoppen på mig och Anders när de jämförde oss med våldtäktsmän och mördare ingenting med saken att göra. Alla som känner mig och Anders personligen vet att vi inte skulle göra en fluga förnär, så det var väl lite obehagligt att helt plötsligt tycker hela pokersverige illa om en.”

Känns det så? Att ni har blivit Pokersveriges Bad Boys?

“Näe….absolut inte. Alltså, den generella uppfattningen kanske svängde lite, men ingen som jag känner, som man träffar ute när man spelar turneringar har sagt något negativt, utan man får ju köra och se om det funkar eller inte.”

Jag frågar Mats om han är besviken på att ingen i företagsledningen backade honom i diskussionen. Från det hållet var tystnaden och frånvaron total. Mats påstår sig inte direkt vara besviken, men konstaterar att situationen borde ha kunnat skötas bättre från företagets sida också.

“Vi pratade ju med Torben om det, men han ville inte föra diskussionen på forumen. De har redan varit med om den här debatten innan, och har nog insett att de inte kan vinna den, så de valde att försöka stå över det. Det var väl deras val, och jag förstår det, men jag tror att det hade varit bättre om de hade haft en officiell representant som direkt från början hade gått in och svarat på frågor.”

Jag var inne lite tidigare på frågan om den moraliska aspekten. Jag tycker att det är en väldigt intressant fråga. Jag tog upp den när jag för en tid sedan mötte Mats vän, pokerspelaren Micke Norinder. Han menade att han inte såg något problem i att spela för sajten även om man visste att det var en scam. Jag håller inte med honom alls, och uppriktigt tror jag inte att Mats gör det heller. Samtidigt så leder det ju oundvikligen till en fråga om undersökningsplikt hos spelare. Hur mycket är en spelare skyldig att bära upp sajtens moral? Hur mycket är man skyldig att ta reda på innan man skriver på ett sponsoravtal?

“Jag och Anders diskuterade ett par gånger med Anthony Chatelain, och kollade upp en del på Internet innan. Visst, vi läste ju det som skrevs, men så länge det inte står några fakta, så känner inte jag att jag är tvungen att tacka nej till ett kontrakt.

Om sajten inte skulle lyckas så innebär ju inte det att jag blåst någon på pengar. Jag har inte investerat ett öre, och jag kommer inte att vinna någonting på det. Vi har ingenting att tjäna på det. “

Tanken lär ju ha slagit dem. T6 Poker kan inte vara någon ekonomisk intäktsmaskin, så frågan om och när ett eventuellt maskinstopp skulle ske lär ha dryftats både i Torben Hübertz ledningsrum, och i Mats Rahmns huvud. Då är man tillbaka till frågan om eftermälet till pokerhistorien.

“Jag skulle kunna gå därifrån med gott samvete, men vetskapen om att folk kommer att tycka illa om mig är inte så jätterolig. Det går inte att leva ett helt liv efter vad andra kommer att tycka om en. Jag har gjort mitt val.”

Under vårt samtal knackar det på dörren och Mats Rahmns vicevärd kommer in. Mats delar en - som det ser ut, jag uppehöll mig bara i köket - väldigt trivsam tvåplanslägenhet i Sundbyberg med en kamrat. Det finns egentligen inget utom glasmontern med armbandet, som vittnar om att en av Sveriges mest meriterade pokerspelare bor här.

Det är många faktorer som spelade in för att Mats Rahmn skulle hamna i den situationen att han skulle få förmånen att ta ställning till ett avtal som möjliggjorde ekonomisk trygghet för att spela på de stora tourerna. Det blir ett sorts moment 22.

Självklart har du ju större chans att klonka en turnering, ju fler du spelar. För de flesta krävs det dock att du har en sponsor i ryggen för att möjliggöra regelbundet spel på det riktigt höga livenivåerna när det gäller turneringar. Man kan inte låta bli att undra hur mycket turen spelar in för att slå sig in och etablera sig på de nivåerna, och i förlängningen också bli sponsrad av ett team?

“Jag fick ju min sponsor efter att jag vann min turnering, men jag måste ändå säga att det har en del med tur att göra. Jag hamnade ju på rätt sida i många coinflips hela tiden. Att få ess/ess mot kung/kung med tio gubbar kvar i en braceletturnering, det räknar jag som tur. Om jag torskar då slutar jag som tia istället. Jag får ingen sponsor då, och vinner istället 40 000 dollar eller så.

Då plötsligt ligger jag i en grå massa bland alla andra duktiga svenska pokerspelare. Då hade ju inte jag varit där jag är idag. För att verkligen få sponsorkontrakt och bli känd, vilket är viktigt för en pokerspelare, så är det klart att du behöver hitta någon sådan klonk. Det är en del tur i en enskild turnering.”

Både tur och skicklighet lär ha suttit på Mats Axlar och tittat på honom ett flertal gånger under karriären. Han har fyra cashar i WSOP, och tre i WPT. Höjdpunkten kom tveklöst den 18 juli 2006, då han efter en heads up-uppgörelse med ungraren Richard Toth stod som slutsegrare i WSOP’s $1500 No limit holdem-event. Frågan är hur mycket prestige det ligger i ett armband. Tänker man överhuvudtaget på sådant?

“Ja, det tycker jag. Dels är ju pengarna bra, men sen var det ju 2100 gubbar med. Just att veta att jag kunde slå ett så stort fält, och att jag spelade bra hela vägen. Oavsett vad som händer med pengarna senare, så har man ändå skrivit in sig i historieböckerna på något sätt. Jag kommer alltid att ha det med mig, och det är kul att kolla in i skåpet när man är lite hängig någon dag, och se det, och tänka på det.”

Oavsett hur många svenskar som vinner bracelets i år och nästa år, så kommer jag ändå alltid att vara den andre svensken som vann ett armband. Jag tycker sådant är roligt och hedrande att vara med i.”

Det är nästan löjeväckande hur synkroniserade Mats och vännen Anders Henriksson varit i sina karriärer. De upptäckte pokern tillsammans. De har haft ungefär samma utvecklingskurva. Klimaxet kom nog ändå när Anders cirka tre veckor efter Mats seger i World Series of Poker vann ett liknande event, och blev den tredje svensken genom tiderna att ta en WSOP-seger. Betydde det ngt att Anders fick ett armband ungefär samtidigt?

“Generellt hade jag nog föredragit om Erik inte hade kommit åtta i main event och Anders inte hade vunnit något, för det tar ju bort uppmärksamheten från mig. Är det bara jag som vunnit ett armband, så hade jag fått mer uppmärksamhet. Det hade nog varit bättre för mig som person, men är det någon som jag skulle önska ett armband till så är det Anders. Vi började tillsammans, och det är kul att vi har gått från noll och tagit lite olika vägar, men vi har ändå nått ungefär lika långt. Så när han kom hem med det armbandet var det bara kul”

Sverige har länge varit framstående i turneringspokern. Vi har haft WPT-segrar, EPT-segrar, flera år med representation på finalbordet i WSOP. Ett par armband. Nu känns det dock som att det varit två år av regression. Har utvecklingen gått tillbaka, eller har det varit de små, små marginalerna som gjort det?

“Om du ser till inspelade pengar, så har svenskarna nog spelat in rätt bra under 2007.. Det är väl bara det att vi inte riktigt har lyckats vinna turneringar, och det är ju det som märks. Jag skulle gissa på att det snarare är andra länder som kommit ikapp svenskarna vad gäller turneringspoker.

Jag tror nog att svenskar har varit lite överskattade också. Hela snacket om the ‘crazy swedes’, och att vi är så galet aggressiva. Sen åker du runt och kollar vilka som spelar de här tourerna. Jag, Anders, Bosse [Sehlstedt] och Johan [Storåkers] är inte så galna… William [Thorsson] kan väl ta sig ett race ibland och lira, men vi borde nog inte vara så fruktade som vi är.

Tourerna är stora också och vi är inte så många svenskar som åker runt. För att få en turneringsvinst krävs det ett par turneringar…”

Vi har aldrig haft en svensk riktig världsstjärna inom livepokern, varken när det gäller turneringar eller cashgame. Ingen som spelar de riktigt höga nivåerna på Bobbys Room på Bellagio. Är det en högre nivå vi saknar bland svenska spelare?

“Amerikanarna gillar ju att spela mixed games, och det gör de ju på Bobbys Room. I Sverige så har det alltid varit Texas, och nu börjar Omaha komma lite. Vi spelar ju inte ens stud egentligen. Så det är nog svårt att slå sig in i de där spelen om du inte har ett brett register, och om du inte är en exceptionell talang. Det är ju Antonius, och Gus Hansen har bott i Vegas tillräckligt länge för att lära sig. Men vi som håller till hemma har nog ingen ärlig chans att komma upp dit.”

Är du en lika bra pokerspelare som Gus Hansen och Patrik Antonius? Om du får välja spel och disciplin?

“Jag personligen gillar inte riktigt Gus Hansens spelstil. Jag tycker han spelar konstigt faktiskt, men han når ju framgångar gång på gång, så det är väl jag som inte hajjar kanske.”

Här skrattar Mats för första gången på riktigt under vårt samtal. Han har hittills haft ett tillbakadraget och samlat intryck, utan att för den skull vara otrevlig. Jag vet att Mats haft ett - oförtjänt, gissar jag - rykte om sig att vara tråkig, men jag kan tycka att det är uppfriskande mot alla storkäftade egon med självhävdelsebehov på scenen. I mina ögon ger Mats ett intelligent och sympatiskt intryck. Dessutom är han ödmjuk nog att anse att det finns nivåer över honom i pokerhierarkins skicklighetsskala.

“Jag skulle ju absolut inte sätta in mig själv i en pokerturnering om jag skulle betta istället för Antonius. Det skulle jag aldrig göra. De har nog en växel till, om inte två.”

Visst, men samtidigt kan Mats kliva upp på morgonen, le i spegeln och konstatera för sig själv att han har ett armband. Det har inte Gus Hansen trots sjutton inspelade miljoner dollar i turneringspengar, och 4 WPT-titlar. Inte heller Antonius har något armband. Men visst, de är två av dagens största pokerstjärnor. Vilka svenskar har potential att nå den där sista nivån? Vilka skulle platsa i Bobbys Room?

“Många av Linköpingsspelarna har ju varit duktiga, men det känns som att de har tappat intresset för att spela cashgame, och jag vet inte hur de är på mixed games.

William försöker. Han spelar Omaha, han spelar Texas, och han har potentialen. Micke Thuritz är ju riktigt vass på No Limit, men jag tror inte han spelar de andra spelen alls. Så i ett rent No Limit-game där uppe så är det väl William och Thuritz om man inte räknar med Linköpingsspelarna.”

Mats Rahmn är en kugge i det sällskap som allmänt kallas Vällingbymaffian. Exakt vilka spelare som skall räknas in i sällskapet varierar något, men kärnan i gruppen är tveklöst Anders och Mats tillsammans med Bo ‘Legato’ Sehlstedt. Därtill kan även räknas Gusten Sjöberg samt komikern Magnus Betnér. Hur kommer det sig att alla i gänget har blivit så pass bra på poker, varav några av internationell klass?

“Det är väl lite samma sak som de där nere i Linköping, och Ramzi och Molle och det gänget. Det krävs lite talang från alla så klart, men sen när man är ihop och diskuterar poker så får man ut så mycket mer av det än om du ska läsa David Sklanskys böcker från åttiotalet och så. Visst de är ju bra, men för mig ger i alla fall inte böckerna så mycket, utan mer att spela och diskutera händer. Det är nog det som utvecklat mig mest.  När man har haft varandra att diskutera med, så hjälper man ju varandra. Det har nog varit samma sak med de nere i Linköping också.”

Jag spelar också poker, åtminstone i mån av tid vid sidan av bloggande, småbarnspappaliv, förvärvsarbetande, filmtittande och tv-spelande. Dessutom försöker jag i alla fall diskutera en smula pokertaktik och teori med min kollega Denny, som är en av få som är tillräckligt insnöad för att finna det intressant. Ändå är jag nätt och jämnt plussande. Vad är det som skiljer en marginellt vinnande spelare från en riktigt bra?

“Jag tror att den största skillnaden är antalet misstag man gör. Man måste hålla en väldigt hög lägstanivå. Man brukar ju säga att alla kan vinna potter, men det är svårare att inte förlora dem. Man vinner en pott då och då, men man glömmer bort alla småbets man förlorar. Det är där de flesta förlorar sina pengar, i de där små potterna som rinner iväg, för att de inte riktigt tänker på det.”

Är idén om pottkontroll underskattat bland pokerspelarna i gemen, bland dem som inte spelar på de professionella nivåerna?

“Det är väl nyckeln till att inte begå misstag. Att ha så bra koll som möjligt på när du ska syna med dragen, och vilka du kan köra emot. Ha koll på motståndet och hela den biten. Just att minimera misstagen är väl det som är det svåra med poker.

“Ett råd som kan vara svårt att genomföra, är att verkligen anstränga sig för att ta reda på vilken din svaghet är. Vad är det du gör sämst med poker, om det är money management, eller table selection, eller vad som. Att försöka jobba på svagheterna.

Kan du täppa till den största luckan i spelet, så kommer du ju garanterat att ta ett stort steg i karriären, och om du har spelat en del och vinner en del, så har du nog ett hyfsat okej spel där uppe, men bottenskrapet måste bort.”

Det känns att det här är en fråga Mats brinner för, att prata taktik och teori, och faktiskt tycker att det är genuint roligt. Mats Rahmn har sporadiskt synts till både på flera av Sveriges pokerforum, men syns alltmer sällan till. Han menar att den onyanserade debatten kring T6 inte var specifik för den frågan, utan kännetecknar pokerforumen i allmänhet. Han menar att det inte är någon större skillnad oavsett om man talar om pokerforum.nu eller WSOP.info.

“Du har en person som skriver en fråga om en valfri pokerhand. Sen tar det tre inlägg, och sen går det inte att ha en saklig debatt. Det är ironi och torr humor. Jag skulle nog vilja använda ett pokerforum mer till att diskutera pokerhänder, för jag vet att det är det som gör pokerspelare bättre. Men det verkar inte vara så intressant för folk.”

Jag inbillar mig att det är lite känneteckande för Mats som person, att den starkt individuella aspekten av att tillhöra ett lag. Mats har spelat innebandy på rätt hög nivå, i bland annat AIK i högsta serien. Är det viktigt att ha något parallellt med pokern för att inte bara leva i den världen?

“Ja, jag tror det. Att ha något för att koppla bort. Det blir för mycket, efter veckor och månader av bara poker och floppar. Man blir tokig. Jag tycker det.

Jag har börjat spela fotboll igen i ett gäng i division sju bara för skojs skull. Komma iväg och få träna ett par timmar, röra lite på sig, och spela lite matcher och så. Och gemenskapen också tycker jag är viktig, framför allt när man har sysslat med lagidrott och så tidigare.

Där har vi ju en skillnad när vi spelade Nations Cup, det var en riktigt rolig turnering, för då gick man ju tillbaka till lagkänslan. Vi vann ju tillsammans. Det var nog den roligaste pokerturnering jag spelat.”

Kanske är det det som är en del av nyckeln till Mats Rahmns val av T6 Poker Team? Att inte pengarna och de betalda inköpen till turneringarna var det allena avgörande? Jag vet inte, men jag ser det inte som omöjligt att förmånen att få ingå i en tävlande gemenskap igen var en viktig pusselbit.

Det är slut på vårt samtal, och jag undrar om jag är något klokare. Jag vet egentligen inte ett dugg mer om T6 är en bluff eller inte, och jag tror inte jag ändrat uppfattning. Däremot rannsakar jag mig själv, och inser att jag faktiskt tror fullt ut på Mats Rahmn. Jag tror att han tror på det här på allvar.

Vi tar farväl i hans hall, och jag går ut i ett lugnt sommarregn. När jag promenerar bort mot järnvägsstationen kommer jag på mig själv med att ha glömt att titta ordentligt på armbandet. Jag är en idiot.

//ERIK ROSENBERG

Tack till Othello, Fairgrove, Baronen och Perfect för korrläsning och Bullshit detection!

PER HILDEBRAND: “Idag är det nästan omöjligt att starta upp något nytt!”

Inga kommentarer » http://valterego.se/blog/per-hildebrand-idag-ar-det-nastan-omojligt-att-starta-upp-nagot-nytt/trackback/

Ursprungligen publicerad 9 maj 2008

“Jag är Frikänd!”. Det är tisdagen den 29 april. Klockan är uppskattningsvis 11.10, och Per Hildebrand tittar upp från sin datorskärm med ett inte allt för litet leende på läpparna. Vi befinner oss på Pers kontor på företaget Connected Table. Förutom honom själv och undertecknad, är två av hans kollegor samt hustrun Linda närvarande. Även om utfallet måhända inte är någon större högoddsare kan jag inte låta bli att känna att det i alla fall känns en smula stort att få vara där, just då. Ett nytt kapitel i den svenska pokerhistorien har avslutats, åtminstone temporärt.

FOTO: Fredrik Ivarsson / poker.se

En kort stund senare sitter vi ned vid en av företagets produkter; ett så kallat Electable, ett elektroniskt pokerbord. Jag, Per och de två kollegorna spelar Play money cashgame mot varandra. Det tar säkert tio minuter innan jag inser två saker till fullo. Det första är att jag faktiskt sitter och spelar livepoker mot en av svensk pokers grand old men (om än elektroniskt och för lekpengar), och det andra är att panelen till höger om mig styr storleken på höjningarna, och därigenom är det inte fixed limit utan no limit vi spelar. Någon har uppenbarligen skrivit FISK i pannan på mig med bokstäver varje anständig pokerspelare från Dals Långed till Stuvsta kan läsa. Å andra sidan är min kvalitet som pokerspelare på den nivån att det inte är positivt förväntat värde för mig att bry mig om imagen.

Jag bryr mig mer om vad som tog Per Hildebrand hela vägen från de svenska mörkpokerborden och pokerbataljerna på travbussarna på åttiotalet, till en svensk rättssal där han i egenskap av koncernchef för ett stort sponsrande pokerföretag står åtalad för grovt dobbleri.

Vi sitter vid en soffgrupp i ena hörnet av kontoret. Även om det vore lätt att helt dedikera denna intervju till rättegången som följde den avbrutna turneringen i Grebbestad, så är min intention som alltid att försöka beskriva en svensk pokerprofil så mångsidigt som möjligt. Därmed är det kanske lika bra att börja från början.

Någon sa nämligen till mig en gång att om man ska skriva en bok om svensk poker så ska man börja med Per Hildebrand, för han “känner varenda jävel, och dessutom var han med från början”.  Per ler lite åt den beskrivningen, men korrigerar mig något.

“Det fanns väl egentligen en generation före mig, som jag kom in och ärvde. Man hade startat poker-SM, och det fanns några personer inblandade där.  Chris Björin var en av dem som var inne några år före mig. Men det är klart, jag har varit med ett tag, och jag var även den som arrangerade SM i poker under ett flertal år.

Vi hade ett pokerförbund även på den tiden, även om det inte var så organiserat som det är idag. Det var mest för att arrangera SM. Det här var lite innan min tid i och för sig, men man drev även då via en advokat frågan om vad man får göra och inte göra. Det här hamnade underst i myndigheternas hög hela tiden, så det var ju ingen som ville svara på någonting. De enda sätten var ju att provocera fram saker och ting.  Nu pratar vi mitten på åttiotalet, och jag kanske kom in omkring 1987-88.”

Det här är väldigt intressant. Svenska Pokerförbundet, det vill säga det förbund som idag är aktivt, har nyligen lämnat in en stämning mot Svenska Spel, angående rätten att använda namnet Poker-SM. Förbundet menar att man ärvt rätten att arrangera SM från dem som tidigare arrangerade mörkpokermästerskapen, då främst med Martin De Knijff som individ att personifiera arrangörshistoriken. Per Hildebrand menar dock att arvsrätten funnits där som en del i traditionen långt tidigare.

“Det är väl egentligen så att först var det förbundet, och sedan blev det väl lite mer löst spritt för vinden. Efter det var det väl egentligen jag själv som arrangerade poker-SM i några år, även om jag hade personer som hjälpte mig. Jag körde fyra, fem år.”

Per berättar att hans tid som arrangör följdes av några mellanår där tävlingen bland annat spelades på Kortoxen, och därefter på Åland. Sedan tog Per återigen över för att därefter överlåta reglagen åt den inte helt okände veteranen Lars Kjestrup. Så småningom hamnade SM på Klubben i Stockholm, för att därefter övergå i förbundets vård. Per tycker att det är synd att förbundet inte profilerat sig hårdare med mörkpokern, då det faktiskt är den som traditionen handlat om.

“Det är den äldsta turneringen i Europa. Irish Open hävdar ju att de är äldre då, men vår turnering har ju funnits ännu längre. Visst kan den gå i arv, samtidigt så tror jag att det är en rätt svår process att vinna.”

Minst sagt.  Det verkar vara en allmänt spridd uppfattning bland pokeretablissemanget - och faktiskt även bland den delen av spelarmassan som frekventerar forumen - att man visst stöder Svenska Pokerförbundet i deras kamp, men att det är ett tämligen svårt slag att vinna. Beroende på vem man lyssnar på verkar definitionen av svårt sträcka sig från ‘näst intill kört’ till ’stört omöjligt’. Jag vill nog tyvärr instämma. Jag hoppas verkligen att Peder Månsson et consortes ror hem detta, men har väldigt svårt att se hur. Det känns som vår tids Don Quijote. Till Svepofs försvar ska dock sägas att bland annat Ola Brandborn menar att förbundet är favoriter i rättstvisten. Det är emellertid en annan historia, som jag lovar att återkomma till vid tillfälle.

Per Hildebrand har spelat professionell poker i drygt två decennier. Bland de namnkunniga spelarna är det få som kan visa upp en lika lång track record sett till kronologin. Även i Pers fall har de i pokersammanhang legendariska travresorna spelat en viss roll, trots att han påpekar att han var måttligt intresserad av själva travet.

“Jag gick ut som jur kand 1987. Istället för att börja jobba började jag spela på heltid. Man samlades på travbanorna. Det var V-65 i Göteborg eller Malmö, eller Solvalla. Sen spelade man privat hemma hos någon efter loppen, det fanns ju inga casinon på den tiden. Ibland ordnade jag själv något spel också”.

Jag inser väldigt snabbt under vårt samtal hur lite jag faktiskt visste om Per Hildebrand när jag bokade upp intervjun med honom. Jag menar, karln är ju något av en legend i pokerkretsar, och självklart visste jag att han är pappa till 24h, men sen då? Jag hade sett ett kort på honom där han var slående lik Hasse Aro. I verkliga livet, på någon meters avstånd, är likheten inte längre speciellt slående. Dessutom känns det inte som ett faktum man hänger upp en intervju på. Det finns rätt mycket annat att ta på. Pers resa mot de stora framgångarna började ungefär när jag själv blev tonåring. Samma år som han började sin karriär som proffs skedde också den första resan till Las Vegas.

“Åttiosju tror jag var första gången, och då fanns det en kille som hette Povl Lautrup ifrån Malmö. Det är säkert ganska många som känner till honom. Han är grundare av ett stort spelbolag, Betting Promotion. Lautrup hade arrangerat en resa och kommit överens med Golden Nugget i Las Vegas om att han skulle ta dit spelare från Skandinavien. Det var väldigt flott; man var bjuden på resa och hotell, och man kunde till och med ta med sig en bekant.”

Vem Per Hildebrand hade med sig? Mamma. Personligen tycker jag det hedrar den blott 25 år gamla Hildebrand att han av alla människor väljer att ta med sin mor på vad man får förmoda var ett av sitt livs äventyr.

Väl på Golden Nugget spelade man tävlingen Grand Prix of Poker. Tittar man tillbaka i annalerna är det inga duvungar som toppar resultatlistorna. Idel amerikaner, och en hel del numera legendariska namn. Chip Reese och Johnny Chan för att nämna några. En viss Thor Hansen kom fyra i main event på den tillställningen, och med ett finalbord till blev han - åtminstone för tillfället, då Hansen inte är känd för sin money management - 100 000 dollar rikare.

Det var hur som helst den första internationella noteringen för Norges numera mest merittyngda spelare genom tiderna. Vår egen grand old man fanns dock inte med.

“Jag vet inte om Björin hade spelat då. I Las Vegas var jag faktiskt ett par år före honom. Men vi var ju inte så många då. Det stämmer att jag varit med länge…”

Hildebrand och de andra svenskarna anlände till Las Vegas, totalt okunniga om att de rådande formerna av poker i USA var stötpoker i olika former. Det finns som bekant ett gammalt uttryck som lyder ‘What happens in Vegas, Stays in Vegas’. Nu stannade emellertid inte Holdem i Vegas.

“Vi spelade ju mörkpoker där hemma, och trodde ju då att alla spelade det. Sen kommer man dit, och får lite av en chock. Jag var en ganska framgångsrik mörkpokerspelare, och där fanns det inte. Om vårt gäng satte igång en omgång mörkpoker, så brukade det hoppa in lite amerikaner.

Någon gång tror jag att jag satt med bara amerikaner till slut, men då hade jag suttit och förlorat i ett och ett halvt dygn.  Då hade väl de andra spelarna bytts ut. Alla tycker att de kan spela mörkpoker, för det är ju ändå pokerspelets grund.”

Per Hildebrand tillhörde den första generationen av svenskar som över huvud taget spelade Texas Holdem. Ändå vill han inte på något sätt ta på sig någon del av äran för att vi idag har en historik av Texas Holdem före pokerboomen i Sverige.

“Nej, jag var nog utpräglad mörkpokerkille. Det var väl gänget med Stefan Diös nere i Malmö som jag tror i vevan i mitten av åttiotalet började köra småturneringar och så.”

För den som inte känner till namnet Stefan Diös vill jag påpeka att det är ytterligare ett namn på listan av den gamla skolans pokerlegender i Sverige. Stefan är en klassisk mångsysslare, som på sin CV skulle kunna notera sig som passionerad alfapetspelare, översättare av tidningen Kalle Anka och bordtennisspeaker. Samt inte minst en väldigt initierad spelkännare.

Per Hildebrand fortsätter sin bana som framgångsrik yrkesspelare när åttiotalet övergår till nittiotal, men börjar allt mer att blanda upp pokern med andra inkomstkällor. Pokern visade i början av nittiotalet en nedgång, mycket på grund av den lågkonjunktur som rådde i landet. Folk hade helt enkelt mindre pengar att spela för, och Per och hans kamrater sökte andra vägar att tjäna pengar. Sportsbetting var ett av sätten.

“Det var inte slumpmässigt, utan det var för att jag fick bra tips av andra. Man byggde upp en liten organisation där istället, för nu var det plötsligt mer lönsamt att spela på sportsbetting än att spela poker. Ibland svänger det, så kanske nåt annat kommer, och då får man sadla om igen.”

Intresset för sportsbetting finns ju hos många av de kändare proffsen. Doyle Brunson, Daniel Negreanu och Erick Lindgren är några omvittnat dedikerade spelare i gemet. I Sverige är det kanske främst Erik Sagström och Ayhan Alsancak som personifierar pokerspelare som övergått till sportsbettning. Det är emellertid uppenbarligen ingen ny företeelse ens i Sverige.

“Man vann en hel del på det. Vi kallades ibland för spelmaffian, men vi fixade ju inga matcher, utan vi spelade bara på de överodds som bjöds. Jag var den som placerade spelen till högsta oddsen, om det nu var hos Svenska spel, eller i Norge eller i Danmark, eller hos bookmakers i England. Man hjälptes åt fast man hade olika funktioner i det här samarbetet”.

Någonstans i de här organisationerna och nätverken som Per Hildebrand byggde upp började ett frö sås till något större. Intresset för att organisera spel och bygga upp något eget visade sig, och ledde snart till att man faktiskt bestämde sig för att sondera terrängen på allvar.

“När det började gå mot slutet av nittiotalet tänkte en kompis och jag att det skulle vara kul att ta det här till en annan dimension. Att få stå på andra sidan om de riktigt stora pengarna, och då tänkte vi sportsbetting i första hand. Jag var runt till Gibraltar och andra håll och luskade efter licenser och mjukvara. Allt var lite halvjobbigt, för det fanns egentligen inga ställen man kunde vara på, och inga klara regler.

År 2000 så bestämde vi oss för att köra igång det här som ett projekt i bolagsform, och ta in pengar i projektet. Sen blev det aldrig så mycket pengar, för

vi kom väl lite för sent. Vi hade ett glättigt prospekt som man väl inte skulle vara så stolt över idag.”

I de få meningarna i stycket ovan ryms mycket av mina intryck av Per. En väldigt reflekterande individ som inte är rädd för att utrycka självkritik och rannsaka sig öppet. Just förmågan att objektivt kunna bedöma sina egna insatser tror jag är en framgångsfaktor för ambitiösa människor. Detta obekomme om du är en entreprenör eller pokerspelare. Blundar du för egna chimärer eller svagheter kan du heller inte lära dig något av dem. Per Hildebrand verkar ha lärt sig en hel del under resans gång, och har även haft sin beskärda del av såväl tur som otur.

“IT-kraschen kom innan vi hann få in några pengar, så vi fick ta mycket ur egen plånbok. Vi finansierade det med det jag hade vunnit på poker och sportsbetting. Det gjorde att det gick att hålla igång, sen kom pokerboomen och så till vida hade man ju tur.”

And the rest is history. 24h-koncernen, numera Entraction, är en betydande aktör på den globala moneytainmentmarknaden. Med det projektet har Per skrivit in sig i den svenska pokerhistorien mer än bara som en av våra spelande pionjärer vid borden. Även om hans storhet som pokerspelare inte heller bör underskattas; kronan på verket som turneringsspelare är en 27e.plats vid VM 2005, en insats som gav honom drygt 300 000 dollar. För mig är det i och för sig egalt huruvida han betytt mest som pokerspelare eller som företagsledare. Det är i den sistnämnda rollen som jag tycker att han är mest intressant att intervjua, och det som faktiskt skiljer ut honom på allvar från många av de övriga veteranerna i svensk poker. Nu har han dock lämnat posten som koncernchef, och har inte längre någon roll som anställd på Entraction.

“Nu har jag släppt det mer och mer. Jag sitter fortfarande kvar i styrelsen, och är relativt stor ägare, även om jag inte har så mycket med det att göra. Jag klev av i augusti förra året, och har jobbat otroligt mycket under de senaste sju åren. Det har inte varit femtio eller sextio timmar i veckan, utan snarare åttio timmar. Man har haft datorn med jämt, och en familj som åker på semester själva.

Det har varit tuffa år… det är klart att det går ju under en viss tid, men man känner ju för egen del att det kommer en period när man inte orkar mer, samtidigt som det behövs nya krafter i ett företag. Man går in i en ny fas, och då kanske det behövs andra personer. Jag kanske var den som med mina kontakter och min pokerkunskap kunde bygga upp det här, men när det väl kommer till en industriell nivå så kanske inte jag är rätt person att leda det”.

Personligen tycker jag det är stort att våga släppa taget, att erkänna att det finns olika kompetenser och behov inom en organisation. Och därtill att man själv kanske inte är den som är bäst lämpad att utveckla sin egen idé längre, om man prioriterar konkurrenskraft framför familjekänsla. Per Hildebrand känns inte som den sentimentala typen.

“Man har väl en förmåga när man har levt så nära det att tycka till om saker, och så har man ju som sagt ett inflytande kvar, men man får se hur det blir framöver med det. Jag har ju byggt upp en förmögenhet på pappret, men allting ligger i ett bolag. Sen är det väl kul att göra något annat.

Jag tänkte ta det lite lugnt. Jag spelade lite mer pokertävlingar och så i höstas, men så halkade jag in i ett nytt projekt. Det var egentligen ett samarbete med Entraction som har pågått ett tag, och sen så började min fru jobba här. Hon var ju också med att bygga upp 24h, men slutade lite före mig. Sen har vi investerat en del pengar i det här, så det har blivit lite av den nya babyn. Ibland tycker man att det är vansinnigt, men samtidigt så är det ju vansinnigt roligt också”.

Uppenbarligen. Det var just därför vi hamnade vid ett av de elektroniska pokerborden. Connected Table är ett företag som just sysslar med att utveckla sådana. Programvaran, som konstruerats av samma killar som står bakom den relativt lilla men i mina ögon rätt så nytänkande pokersajten Simba Poker, hjälper upp känslan av något helt nytt. Man har tagit till vara på en del detaljer som ger “e-spelet” en touch av live. Rätt häftigt, och klar potential att vara riktigt underhållande. Jag undrar hur pokerns utveckling ter sig för en kille som Per Hildebrand, som både sett och drivit utvecklingen. Står vi inför nätpokerns borttynande inom en överskådlig framtid? Eller är den här för att stanna?

“Ja, det tror jag att den är. Det kommer nya generationer underifrån. Den som är 65 år idag kanske inte sitter och spelar på nätet, men när jag är 65 tror jag att det går alldeles utmärkt.

Jag tror att poker är en bra produkt, därför att poker är lite som livet i miniatyr. De egenskaper som du har nytta av i poker är ofta väldigt nyttiga för dig i livet. Du ska vara matematisk, analytisk, du ska kunna läsa dina motståndare. Du ska inte vara för emotionell i ditt agerande. Är du en bra pokerspelare så tror jag att du har bra möjligheter att lyckas i livet. Lyckas du sämre i livet så har du förmodligen sämre chanser att lyckas i poker också. Jag tror att du kan lära dig någonting där, via böcker och annat, så att säga.

Jag tror att det är en bra produkt i grunden. Tittar vi bara sista året så har marknaden fortfarande vuxit med ganska mycket, även om det i det här skedet bygger på att vi hittar nya marknader.”

När Per pratar om pokern känns han för mig inte som en pokerspelare. Det sagt i positiv mening. När min kusin Jonatan säger att han aldrig spelat poker, och inte ens kan reglerna tycker jag snarast att det hedrar honom. Per Hildebrand själv är medförfattare till en pokerbok. I den kan man läsa att poker är ett spel för rovdjur. Det handlar om att profitera på de svagare.

Det är ju precis så det är. Visst, man ska hålla sig inom uppställda ramar, men där emellan finns inget utrymme för gentlemannamässighet. Per Hildebrand känns som något av en gentleman, där till utan att vara vare sig blödig eller sentimental. Hans känns mer som en intresserad och nyfiken observatör än en av scenens mest insyltade veteraner. Det värmer mig en smula. Jag uppskattar människor som har en sund distans även till saker som ligger dem väldigt nära, när det inte handlar om mänskliga relationer.

Per har sett och varit med i uppbyggnaden av nätpokerbranschen från dag ett. Jag är nyfiken på om han ser någon förändring i attityden mot entreprenörer i den här industrin. Det är en fragmenterad marknad med mängder av små aktörer, och på sistone har vi sett ett flertal gå omkull.

“Det är klart att det funnits en viss skepsis mot spel generellt. Jag har ju jobbat med att sätta företag på börsen, och med spelbolag så är det så att man tassar lite i utkanterna av vad man får göra och inte. Då är det klart att man hela tiden har ganska stark motvind. Du måste bevisa en massa saker som skulle vara självklart i ett annat bolag.

Angående den stora mängden aktörer, så är väl vi lite delaktiga i det i vårt nätverk. Vi började ge ut ganska många skins till entreprenörer, företag eller bara några pokerspelare som startade en egen sida om poker. Det gick att bygga upp sånt 2004 eller 2005. Idag är det en väldig konkurrens om spelarna, marginalerna har krympt, och du måste ge mer tillbaka till kunderna, så idag är det ju nästan omöjligt att starta upp något nytt.”

Nu är vi inne på en av mina (många) käpphästar. Diskussionen om hederlighet, oegentligheter och pokerbranschens inneboende mått av etik och moral. Jag var ursprungligen fast och fullt övertygad om att det var en ruffel-och-båg-bransch där skojarna avlöste varandra på löpande band. I takt med att denna intervjuserie utvecklats så har min egen bild måhända nyanserats något, och jag blir allt mindre beroende av att uttrycka min egen åsikt i frågan, och allt mer intresserad av att höra andras. Som till exempel Per Hildebrands. Finns det en girighet bland företagarna eller handlar det bara om inkompetens eller dålig upptäckarlusta?

“Jag vet inte. Det kan vara dumhet, okunskap, otur… sen finns det ju de som bara är inne för att bygga upp någonting för att få det att se stort ut på pappret och sen sälja det. Eller de som rent av är ute efter att blåsa sina kunder i slutändan. Jag tror dock inte att så många går in med föresikten att blåsa kunderna.

Det fanns ju föregångare också. Bland annat något som hette Pokerspot som hade turneringar på Internet. De hade ju en enorm möjlighet att bygga upp en verksamhet, men gick i konkurs. Det gjorde de förmodligen för att de blev utsatta för så mycket bedrägerier, med kreditkortsnummer på nätet och chipdumpar. Den här marknaden var ny och man förstod inte problematiken.”

Nu är marknaden inte alls ny längre, utan har gått in i nya stadier. Nu sitter vi här i en röd soffa, jag och en före detta koncernchef för ett stort företag i en bransch som omsätter enorma mängder miljarder. Jag ostraffad, han ostraffad. Än så länge, ska sägas, för den här domen lär överklagas. Just nu är han dock frikänd. Åtalet ogillas, som det heter på juristsvenska. Känns det väntat?

“Ja, det tycker jag. Det blev väl rätt precist som man tänkte sig. Förutom då att jag såg att jag själv stod med som medverkande till det här, även fast man inte prövat min roll i detta skede.  Vilket ansvar har man som koncernchef i det här fallet?  Annars var det väl ganska väntat.

Det var ett par grejer man hoppade över att titta på. Till exempel det här med turneringspoker. Nu diskuterade man istället Texas Holdem som ett tur- eller skicklighetsspel, men det försvaret egentligen hävdade var att det var turneringsformen som skulle göra att det var ett skicklighetsspel.”

Domslutet resulterade i att två personer, Grebban och Mr River som bedömdes vara arrangörer, dömdes till fängelse. Två anställda på hotellet som upplät hotellet kom undan med dagsböter, medan Per Hildebrand och hans kollega klarade sig helt. Var det utfallet rättvist, utifrån hur lagstiftningen ser ut?

“Ja, jag tycker väl att det var ganska väntat. Vad jag har argumenterat för är att man skulle separera turneringen från cashgamet, och då kanske man skulle ha en annan syn på turneringen. Här gör rätten så att man buntar ihop turnering och cashgame, och så säger man att det är Grebbestad som har anordnat både och.

Nu behöver man inte göra den här uppdelningen som man kanske borde ha haft om 24h skulle ha varit en arrangör. Då hade man varit tvungen att titta på hur 24h hade påverkat cashgamet. Hur hade 24h tänkt arrangera det? Man hade fått svårt att visa det, och då hade det blivit ganska smetigt för dem.”

Onekligen har Per en poäng här. Dessutom är det nog med stor sannolikhet så, att hade man inte haft cashgamet så hade man kanske klarat sig från äventyrlighet. Det var ett par punkter som blev direkt avgörande i rättegången. Cashgamet var en sådan sak som gjorde att domstolen lättare kunde påvisa äventyrlighet. Detta var även en del i bevisningen som gjorde att man kunde leda i bevis att arrangörerna tjänade stora pengar på detta, vilket även ledde till att gärningen uppfattades som grov. Slutligen var det den stora mängden deltagare, och formerna för anmälan som gjorde att arrangemanget inte på något sätt kunde uppfattas som slutet. Jag ser heller inte några konstigheter i domslutet om man nu accepterar att lagen är skriven som den är.  De två anställda på hotellet var onekligen inte omedvetna om att de opererade i en gråzon, men anledningen till att det blev lättare för åklagaren att få dem fällda än Per och hans kollega är ett direkt resultat av den svenska lagtexten.

“Jag tycker kanske att vi har större inblandning, men det är ju skrivet så i lagen angående den som hyr ut lokalen, och det gör ju att de sitter lite risigare till.”

Kommer domen att förändra pokersverige? Kommer diskussionerna kring 24h:s inblandning att försvåra för turneringsarrangörer att skaffa sponsorer?

“Egentligen förändrar den väl kanske inte så mycket. Vad man kan säga är väl att man blir lär bli lite mer medveten om saker och ting, som slutenheten. Du kan inte anordna en turnering i större skala om du inte lyckas göra kretsen väldigt sluten, och det är väldigt svårt.

Det är ju klart att nu är det här en tingsrättsdom, och det kommer ju förmodligen att bli en hovrättsdom, men det tingsrätten säger är “karaktären av sponsring”. Då har man egentligen sagt att sponsring inte är samma sak som att vara en arrangör. De lämnar ju i och för sig öppet för om vi var någon form av medhjälpare, så jag tror kanske att man kommer att vilja ha lite mer rena avtal. Jag tror inte att en stor pokeraktör behöver vara mer rädd nu, men man bör nog tänka över hur man skriver saker. Egentligen att man svär sig fri från allt som händer och bara vill synas med sitt varumärke.”

När vi bokade upp den här intervjun visste jag som jag tidigare nämnt väldigt lite om Per Hildebrand. Jag har insett att jag har stora luckor i mitt i övrigt relativt stora - i jämförelse med Average Joe, inte med forumjunkies - kunnande om den svenska pokerbranschen, när det kommer till de tidiga åren. Pre pokerboomen. Vem spelade var? Vem kände vem? Vem har gjort vad? Jag skulle vilja ta igen det där, och ett sätt är att prata med och känna på människorna. Att prata med folk i den första och andra generationen ger mycket matnyttigt om svensk poker.

För mig känns det som att behovet av att etikettera människor i termer av “Har gjort mycket för pokern” är ett modernt begrepp. Väldigt ‘Twothousandsevenish’. Svensk poker har under decennier byggts upp av tidigare generationer. Vad vi ser idag är bara ännu en fas i ett bygge skapat av människor som Per Hildebrand och hans samtida. Utan att verka ha ett behov av att slå sig för bröstet har han ändå för alltid skrivit in sig i den nationella pokerhistorien.

Någon vecka efter vårt möte kommenterar Per historien om Thor Hansen på den omtalade Vegasresan i ett mail till mig:

“Angående Thor Hansen så kan väl tilläggas att han under den resan var miljonär (förvisso i kronor, men det varstora pengar på den tiden) tre gånger och black tre gånger. Han lyckades låna och slå upp sig igen två gånger - den sista då han fick prisplaceringen i stora tävlingen. Dock gick även dessa pengar åt då världens bästa pokerspelare (typ Doyle, Chip Reese och Johnny Chan) stannade i Vegas ett par dagar efter stora tävlingen till dess att Thors pengar var slut…”

That’s poker.

//Erik Rosenberg

På spaning efter den blogg som flytt

4 kommentarer » http://valterego.se/blog/pa-spaning-efter-den-blogg-som-flytt/trackback/

Jag känner att uppdateringarna av bloggen har varit något lidande senaste tiden. Det är, som Lillskägget brukar mumla, “galet mycket på jobbet just nu”. Dessutom har vi haft lite familjestrul som fått ens personliga fokus att flyttas något. Det har inte varit något svårt val att välja bort pokern. Vi är inte totalt sänkta, men kommer att ta ett tag för vår lilla familjekvartett att komma tillbaka på allvar i normala gängor.

Även i pokervärlden händer det grejer. Pokerförbundets SM i Tallinn är färdigspelat, och precis som förra året fylldes annalerna på med mer namnkunnigt folk. Denna gång var det Ferit Gabriellson (Texas / Main Event), Mats Rahmn (Mörkpoker) samt Johan Storåkers (Omaha) som smackade in vinsterna. Grattis!

Johan verkar för övrigt gå ett bra år till mötes. Ny sponsor i form av Full Tilt, en fjärdeplats i EPT Dortmund och nu ett SM-tecken.

WSOP är igång, och jag kommer att försöka skriva lite då och då om cirkusen. Tänkte grotta ner mig lite i statistiken och ge siffernördarna lite värdelösa fakta att bita i.

Den gamle betongröven Tom McEvoy var jag övertygad om hade gjort sitt i toppen, men han knep ett armband till i år, i tuff konkurrens, när han vann WSOP Champions Invitional. Nu var det ju bara tjugo startande, men det var å andra sidan hygglig klass på de tjugo.

Ska man börja spekulera igen också, och kanske hoppas lite? Okej, en svensk på finalbordet vore ju toppen. Liksom ett armband. Jag är dock en smula skeptisk. För övrigt är jag inte hundra på vilka svenskar som åker.

Jag tror emellertid att Chris Björin som vanligt kommer att stå för beundransvärda insatser.  William Thorson har en hög lägstanivå.  Tureniec, Mattsson och Christian Öman känns rätt heta. Där kan det bli något. Även Anders Henriksson tror jag har mycket bra förutsättningar för framgång. Skulle jag piskas sätta en krona på bäste svensk i inspelade pengar över hela WSOP gör jag det i första hand på Björin, i andra på Henriksson.

Vad hjärnan säger och vad hjärtat säger dock är två olika saker. Får jag hoppas så vill jag så klart att det ska gå bra för folk jag känner., därefter klappar hjärtat för svenskarna i allmänhet. Dessutom är jag ju en sucker för Hollywood endings och success stories, så jag ser gärna en namnkunnig världsmästare, och lite klonkar från branschglamoureliten.

Cosmopol spelar sitt mästerskap i skrivande stund, och startfältet känns klart anonymare än förbundets, vilket glädjer mig, då det visar att pokeretablissemanget föredrar den utrikiska versionen trots resvägen. En god princip.

Jag har uppdaterat länklistan en liten smula. Anders “Pokergurun” Rosdahl har dragit igång ett nytt projekt som han döpt till superspeltips.se. Det ska bli spännande att följa. Peter Eichhardt har tagit upp bloggandet igen. Definitivt en av pokersveriges mest välskrivna bloggar. Kanske den mest välskrivna.

Appropå Cosmopols mästerskap skriver Eichhardt så här:

“Jag spelar inte “Poker-SM” på casinot av två anledningar. Jag gillar inte att de nonchalerar vårt pokerförbund som ju faktiskt existerar. Det ska bli intressant at se vad som händer nästa år om pokerförbundets SM hålls i Sverige. Kanske blir som i boxningen med fyra olika bälten och ingen vet vem som är den sanna champen. Det blir ju bara urvattnat till slut och ingen bryr sig.”

Lysande och sant.

Jag ska också ta mig i kragen och skriva ett litet kåseri om att vara nere i något från dag ett, being real och att försöka revidera historien. Goda paralleller går att dra mellan en och annan pokerprofil och hip hop-scenen.

I våras hade vi lite sportsbetting på jobbet kring utgången av kvalserien i hockey. Det handlade om att sätta så många som möjligt på rätt placering av de sex lagen. Jag hade tippat uppgång för Rögle och Södertälje, Västerås som trea, Leksand fyra, AIK femma och Växjö sist. Så blev det ju inte, och jag hade gett upp hoppet. Risan tog dock god tid på sig att rätta, och bar a för ett par veckor sedan återkom han och sa att mina tips om vilka som skulle gå upp räckte för seger då ingen annan ens kom så långt. Ibland går det att vara dålig till och med när man är bäst, bara man inte är LIKA dålig som de andra. Det gav 16 gånger pengarna.

Nästa helg beger jag mig till Linköping för att umgås och spela poker. På pappret är det en ordinär klubbturre som ska avverkas, men det känns i luften som nåt extra. Vi är ett gäng semianonyma så kallade forumråttor (främst från PF, men också från Prosharks) som ska träffas innan turneringen och mingla lite. Dessutom bor många av oss på samma hotell. Det har piskats upp en stämning inför spektaklet som gett det hela en känsla av reunion, eller “Sista natten med gänget” trots av vi de facto knappt känner varandra.

Ibland behövs det så lite för att göra det lilla extra.

En sista grej: Ni som vill påverka, bege er till förbundets årsmöte nästa lördag i Stockholm. Föranmälan krävs! Läs mer på Förbundets hemsida.