MATS RAHMN: “Jag hade föredragit att Erik Friberg inte kommit åtta i main event!”

2 kommentarer » http://valterego.se/blog/mats-rahmn-jag-hade-foredragit-att-erik-friberg-inte-kommit-atta-i-main-event/trackback/

Ursprungligen publicerad 26 augusti 2008

Det ska till något extra för att människor skall uppröras i en industri som primärt styrs av tre saker: pengar, pengar, och pengar.  Det är en besynnerlig och väldigt speciell värld. De pengar kring vilket branschens nav snurrar har fått folk till de mest egendomliga av handlingar. Vi har sett allt från naivitet till ren kriminalitet, för att inte tala om grav inkompetens. Oundvikligen kretsar mina intervjuer ofta kring dessa pengar.

Mitt senaste intervjuobjekt, Mats Rahmn, har tjänat mer pengar på poker än majoriteten i branschen. Ändå är det inte det som särskiljer honom i första hand. Det är istället det faktum att han är innehavare av tre helt andra saker som gör honom en smula speciell i den världen.

Pro primo. Pokersveriges mest missuppfattade efternamn. Är man inte bekant med Mats, insyltad i branschen på ett eller annat sätt, eller en dedikerad railbird, känns det som att det är mer regel än undantag att man faktiskt missat att n:et skall hänga där på slutet.

Pro secundo. Ett armband i guld, som bevis på att Mats är en av blott 529 personer worldwide som vunnit en turnering i World Series of Poker. Och därtill, vid sidan av legenden Christer Björin och gode vännen Anders Henriksson, en av endast tre svenskar.

Pro tertio. Branschens mest kontroversiella sponsorkontrakt. Mats Rahmn spelar sedan knappt ett år tillbaka i T6 Pokers färger, tillsammans med bland annat sin väldigt nära vän Anders Henriksson. Sajten som blivit föremål för en diskussion om huruvida man är en seriös aktör, eller simpla bedragare.

När jag avslöjade att jag skulle träffa Mats Rahmn för en intervju fanns det en och annan som ansåg att det var min förbannade skyldighet att ställa honom mot väggen rörande frågan huruvida T6 Poker var bluffmakare eller inte. Jag ser det inte så. Jsg tycker egentligen att frågan om företagets faktiska uppsåt är ointressant i den här intervjun.  För mig finns det egentligen bara en central fråga när det gäller Rahmn och T6, men den vill jag gärna ha ett rakt svar på: Tror Mats Rahmn att T6 Poker är ett ärligt försök att starta något nytt i branschen?

Det är ett av mina två missions för eftermiddagen. Det andra är att få se ett riktigt WSOP-armband in real life.

Nu sitter vi i Mats Rahmns sparsamt möblerade kök och dricker Coca Cola. Någon meter bort står ett vitrinskåp, med en ask i. I den asken ligger ett armband, som jag planerar att gå bort och beskåda om en liten stund. Först berör vi dock just den centrala frågan; huruvida Mats själv faktiskt tror på konceptet T6 Poker, dess karaktär av pyramid / MLM,  och företagets påstått goda uppsåt? Jag frågar Mats om han tycker att det är värt att gambla lite med sin karriär, och ta chansen att få en sponsor?

“Jag ser det väl inte som gambling. Det vore att se det som att det kan vara en bluff, och det tror inte jag det är.”

Oavsett vad som är sant, så undrar jag om Mats har någon som helst förståelse för att folk är skeptiska?

“Ja. Det finns så många misslyckade nätverksmarknadsföringsgrejer. Oavsett om du blåst folk eller om det skiter sig så kommer alla skrika att det är en scam. Så jag kan nog mycket väl tänka mig att folk är skeptiska. Men sen ska man ju inte tro på allt man läser. Om någon skriver på ett pokerforum att det är på ett sätt, och sen skriver en till samma sak, så är det plötsligt fakta. De är ju inte riktigt källkritiska heller.”

Det här är den springande punkten i Mats och min diskussion. Hans eget uppsåt. Som jag ser det finns det egentligen tre olika möjliga scenarion, av vilka endast ett är sant. Det bygger dock på att man bortser från företagets egen intention.

1)     Mats Rahmn tror att T6 Poker har gott uppsåt

2)     Mats Rahmn tror att företaget är en scam, ute efter att lura investerarna.

3)     Mats Rahmn struntar blankt i huruvida T6 har ärligt uppsåt eller ej.

Personligen skulle jag sätta mina pengar på alternativ ett. Å andra sidan känner jag inte Mats Rahmn personligen, och faktum är att långt mindre attraktiva avtal än Mats Rahmns sponsordeal fått andra människor att rucka på sina moraliska principer. Problemet idag är emellertid att det kommer att bli näst intill omöjligt att någonsin få reda på vilket av alternativen som var korrekt. Vad gäller Mats egen bild av T6 kan vi bara välja om vi ska tro honom eller inte.

Vad gäller T6 tror jag att sanningen dör med företaget förr eller senare. Om projektet går omkull så kommer belackarna att nicka och säga ‘Vad var det vi sa’, medan anhängarna kommer att knyta näven i fickan och mumla att de inte fick någon ärlig chans. Mats ser också detta problem.

“Om det nu skulle gå omkull, så krävs det en polisutredning för att få fram sanningen. Annars blir det som du säger att båda sidor redan har sina försvarstal klara.”

Samtidigt är det också otvivelaktigt så, att även om T6 är ett ärligt försök, så har projektet bitvis genomsyrats av inkompetens i olika grad, beroende på vem du frågar. I mina ögon så pass att det lika gärna kan vara det som stjälper projektet - jag tror dock inte Mats håller med mig - som en eventuell oärlighet. Ett av de mest påtagliga exemplen på bristen på kompetens återfinns enligt mig i debatterna som blossat upp. Många av de som försvarat T6 på sajter och forum är inte direkt några mästare på marknadsföring.

“Nej, det kan jag hålla med om, och deras svenska är undermålig också. Det har ju gjort att nivån på diskussionerna sjunkit ännu mer. Det har väl funnits en eller två som försvarat T6 på ett bra sätt. Men annars är det “stå kvar på perrongen”-snacket. Det ser bara illa ut, så det önskar man att de lät bli faktiskt”

Jo, det kan man ju tycka. Debatten skulle må bra mycket bättre om båda sidor försökte vara nyanserade och sakliga.  En av de mest angripna punkterna i projektet T6 är ett prospektdokument som cirkulerat på Internet, med siffror som vem som helst med viss insyn i pokervärlden måste tillstå är extremt uppblåsta. Faktiskt till den grad att man kan diskutera scam redan i och med själva existerandet av nämnda dokument. Mats menar dock att det dokumentet sannolikt inte kommer från toppen av företaget,

“Eftersom man använder sig av vanligt folk istället för proffs, så kommer nog inte det där prospektet direkt från ledningen. Det är nog en investerare som ska få in nya spelare och lovar dem gräs [sic] och gröna skogar, för då är det lättare att få folk att investera. Vilket då blir fel, och sen så går det ut över företaget. Det är väl för- och nackdelar med att använda vanliga människor så att säga. Folk tar sig friheter.”

Jo, de gör ju det. För mig personligen ser jag bara nackdelar med att använda sig av vanliga människor. Men jag är å andra sidan ingen anhängare av MLM-idén i någon form, även om familjen periodvis köper barnkläder av MLM-konceptet Me & I. Det är baksidan av all MLM-verksamhet, även den seriösa och etablerade, att man överlämnar vården av företagets kärnvärden, varumärke och image till gemene man. Det återspeglas i högsta grad hos T6 poker. Få har försökt att göra ett seriöst jobb att försvara T6 på ett kompetent och sakligt sätt. Detta bidrar säkerligen till företagets - i vissa kretsars - dåliga rykte.

Mats försökte till en början, och gick in och tog debatten på forumen när diskussionen blossade upp på allvar. Det är också mycket det han fått kritik för. Även jag kan se problemet i hans agerande, då han i detta skede övergick från att vara en sponsrad spelare till en självutnämnd talesman för sajten. Då hamnar han plötsligt i en sits där han förväntas ha svar på frågor och besitta viss insikt i nyckelfrågor i T6-historien. Det var också ett beslut han medger med facit i hand kanske inte var det bästa.

“Det blev ju inte bättre av det, så den striden hade jag kunnat låta bli. Samtidigt så skulle jag börja om, och det skulle hända igen, så skulle jag nog göra samma sak. Även om jag visste vad konsekvenserna skulle bli.

Anledningen till att jag gick in och började svara är att jag inte är van vid att folk pratar illa om mig. Första reaktionen blev att försvara mig. Sen efter ett par svar så märkte jag att det skulle bli ett dygnet-runt-jobb att sitta och försvara sig. Jag kan inte vinna, och sen har jag inte tillräckligt med fakta för att svara på alla frågor heller. Då sitter jag där som ett orakel när jag inte kan svara. Så då bestämde jag mig för att det var lika bra att lägga ned, så får de hålla den diskussionen för sig själva.”

Mats fick mycket kritik, både under och efter den debatten. Därför har han nu också fått stå till svars för T6 i högre utsträckning än vännen Anders Henriksson, som hållit en klart lägre profil. Jag personligen är skeptisk till T6, men tycker samtidigt att debatten blivit fullkomligt sjuk. Det har blivit en form av “Which side Are You On”-politik av det hela, där alla inlägg sorteras in i kritvitt eller kolsvart. Alla nyanser är som bortblåsta. Anonyma hot har utdelats från båda sidor i varierande grad.

“Jag och Anders övervägde ju att polisanmäla det när det var som värst. Oavsett vad man tycker om sajten så har påhoppen på mig och Anders när de jämförde oss med våldtäktsmän och mördare ingenting med saken att göra. Alla som känner mig och Anders personligen vet att vi inte skulle göra en fluga förnär, så det var väl lite obehagligt att helt plötsligt tycker hela pokersverige illa om en.”

Känns det så? Att ni har blivit Pokersveriges Bad Boys?

“Näe….absolut inte. Alltså, den generella uppfattningen kanske svängde lite, men ingen som jag känner, som man träffar ute när man spelar turneringar har sagt något negativt, utan man får ju köra och se om det funkar eller inte.”

Jag frågar Mats om han är besviken på att ingen i företagsledningen backade honom i diskussionen. Från det hållet var tystnaden och frånvaron total. Mats påstår sig inte direkt vara besviken, men konstaterar att situationen borde ha kunnat skötas bättre från företagets sida också.

“Vi pratade ju med Torben om det, men han ville inte föra diskussionen på forumen. De har redan varit med om den här debatten innan, och har nog insett att de inte kan vinna den, så de valde att försöka stå över det. Det var väl deras val, och jag förstår det, men jag tror att det hade varit bättre om de hade haft en officiell representant som direkt från början hade gått in och svarat på frågor.”

Jag var inne lite tidigare på frågan om den moraliska aspekten. Jag tycker att det är en väldigt intressant fråga. Jag tog upp den när jag för en tid sedan mötte Mats vän, pokerspelaren Micke Norinder. Han menade att han inte såg något problem i att spela för sajten även om man visste att det var en scam. Jag håller inte med honom alls, och uppriktigt tror jag inte att Mats gör det heller. Samtidigt så leder det ju oundvikligen till en fråga om undersökningsplikt hos spelare. Hur mycket är en spelare skyldig att bära upp sajtens moral? Hur mycket är man skyldig att ta reda på innan man skriver på ett sponsoravtal?

“Jag och Anders diskuterade ett par gånger med Anthony Chatelain, och kollade upp en del på Internet innan. Visst, vi läste ju det som skrevs, men så länge det inte står några fakta, så känner inte jag att jag är tvungen att tacka nej till ett kontrakt.

Om sajten inte skulle lyckas så innebär ju inte det att jag blåst någon på pengar. Jag har inte investerat ett öre, och jag kommer inte att vinna någonting på det. Vi har ingenting att tjäna på det. “

Tanken lär ju ha slagit dem. T6 Poker kan inte vara någon ekonomisk intäktsmaskin, så frågan om och när ett eventuellt maskinstopp skulle ske lär ha dryftats både i Torben Hübertz ledningsrum, och i Mats Rahmns huvud. Då är man tillbaka till frågan om eftermälet till pokerhistorien.

“Jag skulle kunna gå därifrån med gott samvete, men vetskapen om att folk kommer att tycka illa om mig är inte så jätterolig. Det går inte att leva ett helt liv efter vad andra kommer att tycka om en. Jag har gjort mitt val.”

Under vårt samtal knackar det på dörren och Mats Rahmns vicevärd kommer in. Mats delar en - som det ser ut, jag uppehöll mig bara i köket - väldigt trivsam tvåplanslägenhet i Sundbyberg med en kamrat. Det finns egentligen inget utom glasmontern med armbandet, som vittnar om att en av Sveriges mest meriterade pokerspelare bor här.

Det är många faktorer som spelade in för att Mats Rahmn skulle hamna i den situationen att han skulle få förmånen att ta ställning till ett avtal som möjliggjorde ekonomisk trygghet för att spela på de stora tourerna. Det blir ett sorts moment 22.

Självklart har du ju större chans att klonka en turnering, ju fler du spelar. För de flesta krävs det dock att du har en sponsor i ryggen för att möjliggöra regelbundet spel på det riktigt höga livenivåerna när det gäller turneringar. Man kan inte låta bli att undra hur mycket turen spelar in för att slå sig in och etablera sig på de nivåerna, och i förlängningen också bli sponsrad av ett team?

“Jag fick ju min sponsor efter att jag vann min turnering, men jag måste ändå säga att det har en del med tur att göra. Jag hamnade ju på rätt sida i många coinflips hela tiden. Att få ess/ess mot kung/kung med tio gubbar kvar i en braceletturnering, det räknar jag som tur. Om jag torskar då slutar jag som tia istället. Jag får ingen sponsor då, och vinner istället 40 000 dollar eller så.

Då plötsligt ligger jag i en grå massa bland alla andra duktiga svenska pokerspelare. Då hade ju inte jag varit där jag är idag. För att verkligen få sponsorkontrakt och bli känd, vilket är viktigt för en pokerspelare, så är det klart att du behöver hitta någon sådan klonk. Det är en del tur i en enskild turnering.”

Både tur och skicklighet lär ha suttit på Mats Axlar och tittat på honom ett flertal gånger under karriären. Han har fyra cashar i WSOP, och tre i WPT. Höjdpunkten kom tveklöst den 18 juli 2006, då han efter en heads up-uppgörelse med ungraren Richard Toth stod som slutsegrare i WSOP’s $1500 No limit holdem-event. Frågan är hur mycket prestige det ligger i ett armband. Tänker man överhuvudtaget på sådant?

“Ja, det tycker jag. Dels är ju pengarna bra, men sen var det ju 2100 gubbar med. Just att veta att jag kunde slå ett så stort fält, och att jag spelade bra hela vägen. Oavsett vad som händer med pengarna senare, så har man ändå skrivit in sig i historieböckerna på något sätt. Jag kommer alltid att ha det med mig, och det är kul att kolla in i skåpet när man är lite hängig någon dag, och se det, och tänka på det.”

Oavsett hur många svenskar som vinner bracelets i år och nästa år, så kommer jag ändå alltid att vara den andre svensken som vann ett armband. Jag tycker sådant är roligt och hedrande att vara med i.”

Det är nästan löjeväckande hur synkroniserade Mats och vännen Anders Henriksson varit i sina karriärer. De upptäckte pokern tillsammans. De har haft ungefär samma utvecklingskurva. Klimaxet kom nog ändå när Anders cirka tre veckor efter Mats seger i World Series of Poker vann ett liknande event, och blev den tredje svensken genom tiderna att ta en WSOP-seger. Betydde det ngt att Anders fick ett armband ungefär samtidigt?

“Generellt hade jag nog föredragit om Erik inte hade kommit åtta i main event och Anders inte hade vunnit något, för det tar ju bort uppmärksamheten från mig. Är det bara jag som vunnit ett armband, så hade jag fått mer uppmärksamhet. Det hade nog varit bättre för mig som person, men är det någon som jag skulle önska ett armband till så är det Anders. Vi började tillsammans, och det är kul att vi har gått från noll och tagit lite olika vägar, men vi har ändå nått ungefär lika långt. Så när han kom hem med det armbandet var det bara kul”

Sverige har länge varit framstående i turneringspokern. Vi har haft WPT-segrar, EPT-segrar, flera år med representation på finalbordet i WSOP. Ett par armband. Nu känns det dock som att det varit två år av regression. Har utvecklingen gått tillbaka, eller har det varit de små, små marginalerna som gjort det?

“Om du ser till inspelade pengar, så har svenskarna nog spelat in rätt bra under 2007.. Det är väl bara det att vi inte riktigt har lyckats vinna turneringar, och det är ju det som märks. Jag skulle gissa på att det snarare är andra länder som kommit ikapp svenskarna vad gäller turneringspoker.

Jag tror nog att svenskar har varit lite överskattade också. Hela snacket om the ‘crazy swedes’, och att vi är så galet aggressiva. Sen åker du runt och kollar vilka som spelar de här tourerna. Jag, Anders, Bosse [Sehlstedt] och Johan [Storåkers] är inte så galna… William [Thorsson] kan väl ta sig ett race ibland och lira, men vi borde nog inte vara så fruktade som vi är.

Tourerna är stora också och vi är inte så många svenskar som åker runt. För att få en turneringsvinst krävs det ett par turneringar…”

Vi har aldrig haft en svensk riktig världsstjärna inom livepokern, varken när det gäller turneringar eller cashgame. Ingen som spelar de riktigt höga nivåerna på Bobbys Room på Bellagio. Är det en högre nivå vi saknar bland svenska spelare?

“Amerikanarna gillar ju att spela mixed games, och det gör de ju på Bobbys Room. I Sverige så har det alltid varit Texas, och nu börjar Omaha komma lite. Vi spelar ju inte ens stud egentligen. Så det är nog svårt att slå sig in i de där spelen om du inte har ett brett register, och om du inte är en exceptionell talang. Det är ju Antonius, och Gus Hansen har bott i Vegas tillräckligt länge för att lära sig. Men vi som håller till hemma har nog ingen ärlig chans att komma upp dit.”

Är du en lika bra pokerspelare som Gus Hansen och Patrik Antonius? Om du får välja spel och disciplin?

“Jag personligen gillar inte riktigt Gus Hansens spelstil. Jag tycker han spelar konstigt faktiskt, men han når ju framgångar gång på gång, så det är väl jag som inte hajjar kanske.”

Här skrattar Mats för första gången på riktigt under vårt samtal. Han har hittills haft ett tillbakadraget och samlat intryck, utan att för den skull vara otrevlig. Jag vet att Mats haft ett - oförtjänt, gissar jag - rykte om sig att vara tråkig, men jag kan tycka att det är uppfriskande mot alla storkäftade egon med självhävdelsebehov på scenen. I mina ögon ger Mats ett intelligent och sympatiskt intryck. Dessutom är han ödmjuk nog att anse att det finns nivåer över honom i pokerhierarkins skicklighetsskala.

“Jag skulle ju absolut inte sätta in mig själv i en pokerturnering om jag skulle betta istället för Antonius. Det skulle jag aldrig göra. De har nog en växel till, om inte två.”

Visst, men samtidigt kan Mats kliva upp på morgonen, le i spegeln och konstatera för sig själv att han har ett armband. Det har inte Gus Hansen trots sjutton inspelade miljoner dollar i turneringspengar, och 4 WPT-titlar. Inte heller Antonius har något armband. Men visst, de är två av dagens största pokerstjärnor. Vilka svenskar har potential att nå den där sista nivån? Vilka skulle platsa i Bobbys Room?

“Många av Linköpingsspelarna har ju varit duktiga, men det känns som att de har tappat intresset för att spela cashgame, och jag vet inte hur de är på mixed games.

William försöker. Han spelar Omaha, han spelar Texas, och han har potentialen. Micke Thuritz är ju riktigt vass på No Limit, men jag tror inte han spelar de andra spelen alls. Så i ett rent No Limit-game där uppe så är det väl William och Thuritz om man inte räknar med Linköpingsspelarna.”

Mats Rahmn är en kugge i det sällskap som allmänt kallas Vällingbymaffian. Exakt vilka spelare som skall räknas in i sällskapet varierar något, men kärnan i gruppen är tveklöst Anders och Mats tillsammans med Bo ‘Legato’ Sehlstedt. Därtill kan även räknas Gusten Sjöberg samt komikern Magnus Betnér. Hur kommer det sig att alla i gänget har blivit så pass bra på poker, varav några av internationell klass?

“Det är väl lite samma sak som de där nere i Linköping, och Ramzi och Molle och det gänget. Det krävs lite talang från alla så klart, men sen när man är ihop och diskuterar poker så får man ut så mycket mer av det än om du ska läsa David Sklanskys böcker från åttiotalet och så. Visst de är ju bra, men för mig ger i alla fall inte böckerna så mycket, utan mer att spela och diskutera händer. Det är nog det som utvecklat mig mest.  När man har haft varandra att diskutera med, så hjälper man ju varandra. Det har nog varit samma sak med de nere i Linköping också.”

Jag spelar också poker, åtminstone i mån av tid vid sidan av bloggande, småbarnspappaliv, förvärvsarbetande, filmtittande och tv-spelande. Dessutom försöker jag i alla fall diskutera en smula pokertaktik och teori med min kollega Denny, som är en av få som är tillräckligt insnöad för att finna det intressant. Ändå är jag nätt och jämnt plussande. Vad är det som skiljer en marginellt vinnande spelare från en riktigt bra?

“Jag tror att den största skillnaden är antalet misstag man gör. Man måste hålla en väldigt hög lägstanivå. Man brukar ju säga att alla kan vinna potter, men det är svårare att inte förlora dem. Man vinner en pott då och då, men man glömmer bort alla småbets man förlorar. Det är där de flesta förlorar sina pengar, i de där små potterna som rinner iväg, för att de inte riktigt tänker på det.”

Är idén om pottkontroll underskattat bland pokerspelarna i gemen, bland dem som inte spelar på de professionella nivåerna?

“Det är väl nyckeln till att inte begå misstag. Att ha så bra koll som möjligt på när du ska syna med dragen, och vilka du kan köra emot. Ha koll på motståndet och hela den biten. Just att minimera misstagen är väl det som är det svåra med poker.

“Ett råd som kan vara svårt att genomföra, är att verkligen anstränga sig för att ta reda på vilken din svaghet är. Vad är det du gör sämst med poker, om det är money management, eller table selection, eller vad som. Att försöka jobba på svagheterna.

Kan du täppa till den största luckan i spelet, så kommer du ju garanterat att ta ett stort steg i karriären, och om du har spelat en del och vinner en del, så har du nog ett hyfsat okej spel där uppe, men bottenskrapet måste bort.”

Det känns att det här är en fråga Mats brinner för, att prata taktik och teori, och faktiskt tycker att det är genuint roligt. Mats Rahmn har sporadiskt synts till både på flera av Sveriges pokerforum, men syns alltmer sällan till. Han menar att den onyanserade debatten kring T6 inte var specifik för den frågan, utan kännetecknar pokerforumen i allmänhet. Han menar att det inte är någon större skillnad oavsett om man talar om pokerforum.nu eller WSOP.info.

“Du har en person som skriver en fråga om en valfri pokerhand. Sen tar det tre inlägg, och sen går det inte att ha en saklig debatt. Det är ironi och torr humor. Jag skulle nog vilja använda ett pokerforum mer till att diskutera pokerhänder, för jag vet att det är det som gör pokerspelare bättre. Men det verkar inte vara så intressant för folk.”

Jag inbillar mig att det är lite känneteckande för Mats som person, att den starkt individuella aspekten av att tillhöra ett lag. Mats har spelat innebandy på rätt hög nivå, i bland annat AIK i högsta serien. Är det viktigt att ha något parallellt med pokern för att inte bara leva i den världen?

“Ja, jag tror det. Att ha något för att koppla bort. Det blir för mycket, efter veckor och månader av bara poker och floppar. Man blir tokig. Jag tycker det.

Jag har börjat spela fotboll igen i ett gäng i division sju bara för skojs skull. Komma iväg och få träna ett par timmar, röra lite på sig, och spela lite matcher och så. Och gemenskapen också tycker jag är viktig, framför allt när man har sysslat med lagidrott och så tidigare.

Där har vi ju en skillnad när vi spelade Nations Cup, det var en riktigt rolig turnering, för då gick man ju tillbaka till lagkänslan. Vi vann ju tillsammans. Det var nog den roligaste pokerturnering jag spelat.”

Kanske är det det som är en del av nyckeln till Mats Rahmns val av T6 Poker Team? Att inte pengarna och de betalda inköpen till turneringarna var det allena avgörande? Jag vet inte, men jag ser det inte som omöjligt att förmånen att få ingå i en tävlande gemenskap igen var en viktig pusselbit.

Det är slut på vårt samtal, och jag undrar om jag är något klokare. Jag vet egentligen inte ett dugg mer om T6 är en bluff eller inte, och jag tror inte jag ändrat uppfattning. Däremot rannsakar jag mig själv, och inser att jag faktiskt tror fullt ut på Mats Rahmn. Jag tror att han tror på det här på allvar.

Vi tar farväl i hans hall, och jag går ut i ett lugnt sommarregn. När jag promenerar bort mot järnvägsstationen kommer jag på mig själv med att ha glömt att titta ordentligt på armbandet. Jag är en idiot.

//ERIK ROSENBERG

Tack till Othello, Fairgrove, Baronen och Perfect för korrläsning och Bullshit detection!

BJÖRN ISBERG: ” Att bli känd av den stora massan har inget större värde”

5 kommentarer » http://valterego.se/blog/bjorn-isberg-%e2%80%9d-att-bli-kand-av-den-stora-massan-har-inget-storre-varde%e2%80%9d/trackback/

Han är vad som på skribentspråk kallas för en av Pokersveriges ”bäst bevarade hemligheter”. Trots att den 46-årige Stockholmaren är en av världens femtio mest framgångsrika cashgamespelare online de senaste två åren, är det få utom de insnöade som känner till namnet.  En förklaring är så klart att cash game inte skapar samma rubriker som turneringsspel. En annan är också att han själv inte är ett dugg intresserad av att få någon stjärnstatus. Björn Isberg är världsspelaren som nästan ingen känner till, trots att han har mött och därtill väl matchat de största nätspelarna i Omaha de senaste åren.

”Jag har nog väldigt litet ego jämfört med de andra spelarna. Det är klart att det är viktigt att få uppskattning, men då är det viktigast bland andra bra spelare. Att bli känd av den stora massan har inget större värde.

För tre, fyra år sedan så var det ingen som tyckte att jag var bra, utan att jag bara hade tur. Det är ju kul att få uppskattning, men jag tjänar mindre pengar på det. Jag föredrog hur det var tidigare”.

Vi sitter på restaurangen Gowindas runt hörnet av Fridhemsplans tunnelbanestation i Stockholm. Björn Isberg stoppar i sig av den vegetariska maten med god aptit, medan jag själv i vanlig ordning när jag är fokuserad på något mest rör runt sakerna på tallriken. Övervåningen där vi sitter i strumplästen på varsin kudde känns i mina ögon väldigt Isbergsk. Anspråkslös och harmonisk.

Björn har figurerat både i Stockholms klubbvärld, och på casinot. Dessutom har han ett och annat inhopp på de internationella storturneringarna. I det svenska pokeretablissemanget är Björn Isberg ett välkänt och respekterat namn.

”Jag skulle tro att jag är respekterad för att jag har bra självkontroll, bra money management, och för att jag är en bra shortstackspelare. Det håller jag med om, men jag är ju till exempel inte alls bra på turneringar längre, för att jag inte spelar det längre. Jag var det en gång i tiden.”

Karriären för en av Sveriges bästa och framför allt stabilaste highstakesspelare genom tiderna börjar i mitten av nittiotalet, till stor del på den legendariska pokerklubben Oxen.

”Nittiofem började jag, så jag har spelat i tretton år. Jag spelade Texas första månaderna, sen blev det Omaha ganska snabbt. Jag har alltid tyckt mer om det, och det var väldigt populärt på Oxen redan på nittiotalet. Mörkpoker förekom ju också, men jag tyckte aldrig om det. Jag spelade det väldigt sällan, och dessutom var jag nog en förlorande spelare i det.”

Redan på den här tiden lades grunden till Björn Isbergs stora trademark i pokervärlden. Det framgångsrika spelet med liten stack i Omaha cashgame. Anledningarna var flera.

”Dels spelar jag mer matematisk poker, och en del spelare man spelar mot är väldigt duktiga på att läsa folk. Har man stor stack så blir det svårare att spela om motståndarna är bra på att läsa.

Sen var det väl också en riskmanagement-grej att jag inte ville riskera för mycket. Från början, när jag var nybörjare, så var det ganska självklart att jag köpte in för så lite som möjligt. Både för att jag inte hade råd, och för att jag ville dra fördel av mina motståndare. Jag satt och väntade på bra kort och stoppade in, och det funkade ganska bra med liten stack.”.

Pokerspelet på spelklubben Oxen var vid den här tiden inte anpassad till deltagarnas bankrullar på samma sätt som idag då man vanligen normalinköper för hundra big blinds. Det fanns ett bord för Omaha, och de flesta tvingades mer eller mindre att shortstacka.

”Standardinköpet på Oxen var ofta tjugo gånger stora blind. Det kanske var det som påverkade lite grann? Vi spelade 25/50 oftast, och de flesta tog upp en tusenlapp för att de inte hade så mycket pengar. Efter några timmar blev ju stackarna större.”

När Internetpokern gjorde sitt intåg tog Björn Isberg sitt shortstackkoncept och påbörjade sin framgångssaga online på Ladbrokes. Han lade mycket tid på att fundera över fördelarna med att spela shortstackat, och hur han hade agerat gentemot aggressiva spelare under sin tid på Oxen. Björn nämner Ola Brandborn som ett exempel på en spelare som han behövde hitta fungerande strategier mot.

”Ola var en av dem som var väldigt bra på att spela med stor stack, och som spelar väldigt aggressivt. Det gäller att ha en strategi som funkar emot dem, så jag tänkte mycket på hur man skulle hitta en, och upptäckte att det var lättare att spela mot dem med liten stack.

Det tog ett tag innan jag förstod att det är en väldigt stor fördel om det finns många stora stackar. Speciellt om det var aggressivt spel så hade man en stor fördel om man hade en liten stack.  Det kommer jag inte riktigt ihåg när jag insåg, men det var nog på Ladbrokes för fyra, fem år sedan.”

Björn dementerar att han, tillsammans med Rolf Slotboom, skulle vara den som ”uppfunnit” framgångsrikt shortstackspel vid cashgamespel online.

”Samantha på Ladbrokes var nog den som hittade på det från början, tror jag. Jag kopierade bara hans strategi”

Björn Isberg verkar under vårt samtal noga med att inte framhäva sig själv som någon stjärna, eller utmåla sig själv som ett pokeress. Istället pekar han på att han utnyttjat vissa faktorer i spelets dynamik för att skapa sig en edge gentemot de större talangerna. Samtidigt är det svårt för honom att bortse från att något i hans person faktiskt gjort att det är just han och inte någon annan som under en längre tid varit regular på Full Tilts $200/$400 PLO-bord.

Han poängterar flera gånger under vårt timslånga samtal vikten av att lära sig av andra. Han menar att man visst kan lära sig en del av att läsa böcker, och att spela själv, men att diskutera och ta råd från andra spelare är oslagbart när det kommer till personlig utveckling.

”Jag själv har ju lärt mig otroligt mycket från olika personer. Hade jag kommit från landsbygden där man var ensam som pokerspelare, hade jag inte varit i närheten av den jag är idag. Det bästa man lär sig är det man lär av kompisar, genom att observera hur de spelar, prata med dem och försöka att utvecklas.

Det hände något med mig när jag började med nätpoker. När jag spelade live var jag en otroligt försiktig och tajt spelare, men en person som betydde mycket för mig personligen när jag började spela nätpoker är ’Dared’, Per-Werner Svensson. Han är en fantastisk människa som delade med sig av sin kunskap. Jag är väldigt tacksam, för det är han som har hjälpt och utvecklat mig mest”.

Genom samtal med Per-Werner, både via MSN och i någon mån även i verkliga livet, fick Björn hjälp att utveckla ett spel som fungerade på nätet.

“’Dared’ var superaggressiv, och vann nästan alltid. Varje dag satt jag och funderade på hur han funkade och hur han gjorde. Jag insåg mer och mer att jag behövde byta spelstil och bli mer aggressiv. Jag utvecklades väldigt mycket från en tajt och tråkig spelare till att kunna spela lite aggressivt ibland i alla fall. Jag anses ju fortfarande vara tajt, men utvecklades i alla fall från övertajt till lite mer växlande.”

Genom att analysera sitt eget spel, och titta på hur hans motståndare spelade utvecklades Björn allt mer. I likhet med många andra framgångsrika highstakesspelare berättar han att böcker inte varit någon stor del av hans pokerlärande.

”Jag har läst väldigt lite böcker, förutom Slotboom, som tänker ungefär som jag. Annars är det svårt att hitta böcker som är på högre nivå. När man är nybörjare och på medelnivå så är det viktigt att läsa böcker, men på högre nivå är det svårt att hitta av förklarliga skäl.

Jag tror inte att man blir en bra pokerspelare av att kunna teorin bara. Jag har varit doktorand i finansiell ekonomi, så jag älskar teori, men jag tror att det viktigaste för att bli bra på poker är att ha spelkänsla, psykologi, och att leta efter dåliga motståndare. Det är svårt att lära sig i en bok.”

Onekligen. Men Björn hittade teknikerna som fungerade. Han säger sig själv vara Ladbrokes mesta spelare sett till tid, efter William Thorson, under den tid han var aktiv på sajten.

”När jag spelade på Ladbrokes för tre, fyra år sedan, så var det mycket lättare. Då var det få bra spelare, och väldigt många dåliga. Jag spelade tio till tolv timmar per dag, och tog alldeles för lite pauser.

Men då var spelet så mycket enklare. Alla synade på allt, så jag satt och väntade på en bra hand. Det krävdes mycket mindre hjärnförmåga och bra spel, så det gick att spela det när man var så trött. Det sliter på kroppen väldigt mycket att spela så mycket.”

Att spela korta pass har nu blivit en de faktorer Björns nu pekar på när det gäller sin egen framgång. Alltför få, menar Isberg, tar hänsyn till de fysiska påfrestningar poker innebär, och relationen mellan koncentration och kroppsligt välbefinnande.

”En del inser ju det. Johan Storåkers till exempel är ju väldigt seriös, och sover, och sköter sig innan tävlingar för att vara koncentrerad. Erik Sagström har ju tränat väldigt mycket, och har inte spelat så långa, sjuka pass som en del andra gjort. När han spelade som mest på Ladbrokes spelade han bara några timmar, sen tog han en paus.

Patrik Antonius har en bra disciplin. Han tränar mycket och tiltar mindre. Jag har aldrig sett honom spela längre än 4-5 timmar i sträck. Jag tror att de spelare som sköter sitt liv har mycket större chans att klara sig, och sen mår de bättre som människor och kan få mer ordning på livet.  Patrik Antonius och Erik Sagström är två väldigt bra exempel på det”.

När Björn slutligen bestämde sig för att byta sajt, och på allvar mäta sig med de största namnen på Full Tilts high stakes-bord, lade han själv om taktiken för att skapa sig mesta möjliga edge. Sessionerna kortades ner, och alla aspekter som var möjliga att analysera bearbetades av Björn.

”Jag var tveksam om jag skulle spela där över huvud taget. Nu gick det ju bra i alla fall, men jag var väldigt rädd när jag började spela $200/$400. År 2007, när det gick som bäst, så spelade jag bara mellan en halv- och en timme i taget. När jag hade dubblat eller tripplat upp slutade jag. Det var min strategi, och fördelen är att jag får en paus att tänka och sträcka på mig.

När jag spelar mot väldigt, väldigt bra motstånd måste jag koncentrera mig till max, och verkligen spela mitt bästa spel och vara försiktig med att inte spela mot några bättre spelare. Dessutom ska man alltid fundera på om man har en edge eller inte. Jag lade väldigt mycket tid på att analysera mina motståndare, och gick igenom alla händer jag spelat, och tittade på hur mina motståndare hade spelat.”

Bilden av Björn Isberg som en ultraanalytisk spelare som tagit den vetenskapliga pokern till en ny dimension bekräftas av andra personer jag talat med. På forumen har shortstackstrategierna diskuterats flitigt, och därtill även betraktats både med ilska och med skepsis. En del anser att det är oetiskt att anamma en spelstil som kan liknas vid en hit’n’runtaktik, och att det förstör det verkliga spelet.

Personligen anser jag att Björn på ett intelligent sätt, klart inom ramarna för det korrekta, har anammat och vidareutvecklat en vinnande strategi. Det finns inget omoraliskt i det, utan är helt enkelt bara en ny faktor som spelarna måste ta hänsyn till när de ska anpassa sitt spel. På samma sätt som Björn anpassade sitt när han mötte aggressiva storstackspelare. Dessa spelare har Björn inte bara fått acceptera, utan ser dem även som en fördel när han letar upp bra spel.

”Jag tycker om när det finns några aggressiva spelare kring bordet. De får upp snittpotterna, och det blir mer aggressivt spel. Vad jag söker med table selection är höga snittpotter. För mig funkar strategin med små inköp och stora potter bra. I regel så är det en eller två aggressiva spelare vid bordet som driver upp tempot så potterna blir högre.”

Jag tog upp det tidigare i denna intervju, men för oss smallstejkare är det så svindlande siffror att det förtjänar att nämnas igen. Björn Isberg har varit regular på Full Tilts bord där den stora mörken ligger på 400 dollar. Det är vad som på pokerspråk kallas för nosebleed. På de nivåerna är merparten av dem som återfinns på stolarna etablerade elitspelare, inte sällan med stjärnstatus även bland dem som inte är vana onlinerailare. Jag frågar Björn om han någon gång känt att han inte rår på en spelare, att motståndet påtagligt har varit för tufft.

”Ja, ofta när man spelar high stakes där det är de bästa spelarna i världen som spelar. Den skillnaden blir bara större och större. När highstakesspelarna i Texas gick över till Omaha så räknade jag med att kunna vinna mot dem. Jag trodde att de skulle spela dåligt men de var bra redan från början, vilket är ett mysterium för mig, då de fyra bara hade spelat Texas innan”.

’De fyra’ i det här fallet, är den mest beryktade kvartetten av High Stakes-spelare i onlinevärlden när det kommer till PLO. Tom ”Durrrr” Dwan, Phil ”OMGClayAiken” Galfond, Hac ”Trex313” Dang, och Di ”Urindanger” Dang.

”De spelar väldigt aggressivt och är bra på att läsa folk, och de kom långt på det. De flesta börjar ju på låg nivå, men de började på låg nivå i Texas och gick upp till $200/$400, och sen började de direkt att spela $200/$400 Omaha. Det är ju helt otroligt. Framför allt Durrrr har blivit mycket bättre.”

Det hetaste namnet i den internationella highstakesvärlden den senaste tiden är Tom ”Durrrr” Dwan. En spelare med så mycket självförtroende att han har satt upp en stående utmaning att vem som helst får utmana honom över 50 000 händer till oddset 3:1 i utmanarens favör. Speltekniskt nämner Björn Isberg Durrrr som nummer ett när jag försöker forcera honom att peka ut vem han tycker är den bäste spelaren idag.

”När jag spelade med honom för två år sedan tyckte jag att han var dålig, men han hade tur och vann då i alla fall. Men för varje månad blir han bara bättre och bättre.

Skulle jag spela mot honom så skulle det inte räcka med 3:1. Det skulle nog inte räcka med 10:1 i handikapp heller. Det viktiga i poker är ju att veta vilka som är bättre och sen undvika dem. Det tycker jag är en otroligt viktig sak som en del spelare överskattar lite grann.”

Ur den aspekten så är det inte Tom Dwan som får den största respekten av Björn Isberg. Istället vägs de aspekter in som gjort honom själv till den vinnande spelare han är, och där självkännedom är en avgörande faktor.

”Då tycker jag Phil Galfond är bäst. Han är ingen gambler, utan är superseriös på alla sätt utifrån det jag kan se av hans spel. Han tiltar aldrig, och verkar väldigt stabil. Jag har alltid tyckt att han varit väldigt bra, och nu i år blev han en av de tre största spelarna. Jag är inte förvånad, för den killen har jag alltid varit väldigt imponerad av. Han är bra på table selection, tiltar inte och så spelar han bra också.”

Många av de andra bra, från Patrik Antonius till Phil Ivey, är ju gamblers uti fingerspetsarna. De är ruskigt bra på allt vad spel heter, men de tycker om att gambla och det finns det en risk att de kan gå gula förr eller senare”.

Beskrivningen av Phil Galfond liknar som tidigare nämnts mycket det man skulle kunna säga om Björn Isberg. Just påståendet att han ”aldrig tiltar” är något som gärna appliceras på honom. Björn invänder milt, men påpekar att det finns en viss sanning i ryktet om tiltfrånvaron, eller ”att gå i maskin” som är uttrycket han själv ofta föredrar att använda.

”Jag skulle inte vilja säga att jag aldrig går i maskin, men däremot tror jag att jag är den som går i maskin minst ofta av highstakesspelarna. Det är en väldigt stor fördel. Sen har jag även varit väldigt noga med table selection. Det gör nog nästan ännu mer. Men självklart gör man misstag. Det viktigaste är i alla fall att komma till insikt och att minimera eller om möjligt sluta med dem så snabbt som möjligt”.

Björn är ett namn i lång rad av framgångar inom high stakes cash game, där man bland flera andra i alla fall bör nämna måste nämna Bengt Sonnert, Erik Sagström, Micke Thuritz, Jonas Danielsson, Texas Limit King och Slaktarn. De är en del av det så kallade svenska pokerundret, där dessa får representera high stakes-framgångarna. Samtidigt har det diskuterats om stagnationen inom svensk poker, och att allt färre svenska stjärnor och success stories kommer. Björn själv tror inte att det är slut på framväxande svenska stjärnor.

”Det kommer alltid nya spelare. Jonas Danielsson hade mycket talang, men han verkar vara lite ambivalent ibland, eller instabil eller hur man nu ska uttrycka det. Det kommer att komma nya stjärnor både nu och i framtiden. Framför allt i poker där det går så snabbt att bli stjärna. Det går snabbt att bli bra eller bara ha tur och klonka en turnering.”

För egen del verkar det som om Björn Isberg börjar se slutet på sin pokerkarriär, i alla fall uppe på toppen. Han berättar att han backade förra året, även om det för nivåerna var ett rätt modest minusresultat, och han upplever flera anledningar till att det börjar bli allt svårare att motivera ett engagemang i själva spelandet.

”Jag är inte så hungrig längre, men någon gång kan det vara kul att spela lite grann, men suget är ganska litet. Sen är det väldigt svårt, och en annan grej är ju att det har förekommit fusk på en del sajter. Man vet inte hur mycket det förekommer, men jag är rädd för att fusket växer i alla fall. Så det är en sak som jag är orolig för”.

Flera större fuskskandaler har uppdagats de senaste åren, där Absolute Poker- och UltimateBet-härvorna är de absolut största. Vittnesmål om collussion och andra former av organiserat fusk känns allt vanligare. Jag frågar Björn om han sällar sig till dem som tror att fusket kommer att ta död på nätpokern i en förestående framtid.

”Jag vill väl uttrycka mig lite mer diplomatiskt, men jag tror tyvärr att det är så illa. Förr i tiden när alla vann lätt behövde man inte fuska. Nu blir det svårare och svårare att vinna, och de som inte gör det längre får två alternativ. Antingen lägger de av, eller så börjar de fuska. Då tror jag tyvärr att en och annan väljer att fuska. Det är fortfarande få människor som gör det, men om det finns 5-10 procent som är fuskare, så är det väldigt, väldigt allvarligt. Edgen för en bra spelare är så liten att den krymper till noll eller blir negativ om fusket blir mer utbrett.”

Tiden att fundera över framtiden har verkligen funnits, och det låter som en ganska osentimental inställning till den uteblivna vinsten när Björn nu berättar om sin nuvarande situation.

”När man känner att man inte är någon vinnande spelare längre, eller att det i alla fall är väldigt svårt att tjäna pengar, så får man fundera på att göra någonting annat. Antingen att jobba med något helt annat än poker, eller också satsa på att bli coach. Det är de två valen jag har nu. Jag tänkte parallellt nu i vår jobba som coach på nätet, och testa det och se hur det går, och samtidigt att jobba med en gammal tradingmodell. Men jag kommer knappt att spela någon poker.”

Man kan frestas att tro att begrepp som spelmissbruk och beroende är helt främmande för Björn Isberg, och att han har antagit en helt vetenskaplig approach till spelet. Han medger dock att han precis som de flesta andra har en något osund inställning till pokern.

”Fast man är väldigt försiktig, så är man lite av en spelmissbrukare innerst inne. Om man är en spelare så tänker man hela tiden på spelet, och blir väldigt fokuserad på det, för det måste man för att bli bra. Jag skulle vilja minska på spelandet och göra andra saker i livet. Det känns att det blir för mycket spel för mig, och det är nog många som känner likadant. Men därifrån, att känna det och komma till den insikten, till att göra något åt det är ett jättestort steg. Många av ens vänner är spelare, roliga och trevliga människor, och att byta till ett annat liv är svårt”.

Björn berättar att han trappat ner och börjat spela på $25/$50-nivåerna, dock i väldigt liten skala. I somras skapade Björn Isberg viss debatt på pokerforumen när han gick ut och erbjöd sina coachingtjänster till svenska spelare, och erbjöd en introduktion kostnadsfritt. Jag är nyfiken på hur idén om pokercoaching först föddes, och hur tankarna gick när han bestämde sig för att börja projektet.

”Man hörde att en del av de andra highstakesspelarna i USA coachade. Sen var det en artikel som Birgitta Ländin skrev i Poker Magazine, där hon tyckte att det borde finnas coachning. Det var en bra idé, och det var den som inspirerade mig.

Jag tror på livecoachning, och att det är ett mycket bättre sätt att lära sig på. Den enda coachning som finns idag är ju nätcoachning. Sen blev jag minst sagt chockad när jag såg på en sajt att de bästa coacherna tjänar upp till 1500 dollar per timme. Då trodde jag att de kanske inte har så många timmar, men det har de”.

Intresset blev dock inte så stort som Björn först hoppats på, även om han långt ifrån har gett upp än. Björn konstaterar lite roat att han fått berättat för sig att anledningen till oviljan att betala för coachning i Sverige är samma som orsaken till att han tjänat så pass mycket som han gjort på att spela spelet: Folk överskattar sin egen förmåga, och spelar över sin kapacitet. Det handlar helt enkelt om brist på självinsikt, och att man inte ser eller förstår luckorna i sitt kunnande.

Jag undrar hur han motiverar att han ska kunna ta betalt för sina tjänster som pokercoach om han själv inte längre kan vinna med sina egna kunskaper. Vilka luckor och behov kan han möta hos de spelare som behöver hans hjälp?

”Det är en bra fråga. Det jag skulle vilja hjälpa till med är de saker jag är duktig på, som table selection, risk management och att inte tilta. Att lära folk att spela bättre är jag inte särskilt intresserad av, för det är inte min starka sida. Jag har fått intrycket av att de flesta som coachar på nätet, tittar bara på spelet, och försöker förbättra det. Jag tror inte att det är mer än en fjärdedel av spelet. Jag tror att de andra tre grejerna är viktigare tillsammans. Det är så jag har tjänat mina pengar, och det är det jag vill hjälpa till med”.

Tiden med Björn rinner iväg, och det är ett synnerligen intressant samtal. Att höra Björn berätta om sin syn på highstakesvärlden ur ett förstapersonsperspektiv är lika sakligt och fritt från attityd och uppblåsthet som att höra en längdskidåkare på högre amatörnivå berätta om preparering inför Vasaloppet. Isberg verkar inte ha någon ambition att utmåla sig eller spelet som något annat än det är. En aktör som inom det moraliska och juridiska regelverket försöker hitta största möjliga edge. Att han gör det med inlevelse och stor kunskap gör inte underhållningsvärdet mindre. Jag tror att Björn Isberg är en större person i pokervärlden än han själv inser.

//Erik Rosenberg

Biståndsgruppen: Othello, HeFo, TotalFarsa, Juggler, Baronen och Perfect.  Tack!