Jag har på Nätet och än mer i Pokersverige mött många personligheter som skulle kunna betecknas som ”trasiga människor”. Människor som av många bedöms som defekta, dysfunktionella eller bara delvis fungerande. Jag vet, jag har själv varit en av de trasiga. Vi är många som själva eller med ovärderlig och aldrig återbetalbar hjälp från omgivningen lyckas lappa ihop oss till fungerande enheter igen. Vi gnisslar, läcker och driver ojämnt framåt på vår väg genom livet. Många av oss bedöms fortfarande som trasiga människor.

So what? En människa som lagat sina hål och läkt de värsta skadorna, rest sig upp från liggande ställning på nio, är inget offer. Vi är, som en vän sa, hjältar i vårt eget lilla mikrokosmos. Vi har inget kvar att bevisa, inga drakar kvar att döda.

Det bästa är att man med tiden bygger upp någon sorts radar. Man känner igen de reparerade. Man förstår. Man känner någon form av samhörighet…Äh, du förstår, om du är en av oss.

Mina sår syns inte speciellt tydligt längre. Jag har haft en lång läkningsprocess, även om jag ibland lyckats riva upp stygnen. För mig var spikarna som punkterade mig, inte alkohol som många trott, utan monofobi, en närmast ångestframkallande rädsla för ensamhet. Min självmedicinering mot det tillståndet var alkohol, vilket ledde till fler och större hål i min själ.

Jag är en beroendepersonlighet. Den latenta ångesten är kronisk, och hålls i schack med mänsklig värme och avsaknad av alkohol.

Jag är ingen trasig människa. Jag är reparerad och lycklig. Rastlösheten i mig som är ett av mina främsta trademarks, är ett ärr som jag bär med ro.

Är du inte en av oss reparerade eller trasiga människor, utgå då inte från att alla människor är trasiga. Det kan vara en av oss läkta och reparerade du mött. Det är svårt att se någon skillnad, om du inte såg skadornas ursprungliga omfattning.