Valterego

november 2008

Välkommen till valterego.se!

november 29, 2008 – 9:58 f m

Efter ett år på blogg.se tyckte jag nu att det var dags att promenera vidare, och hitta på nåt nytt med bloggen. Det innebär att den gamla bloggadressen valterego.blogg.se inte längre är aktuell (även om de gamla bloggarna i alla fall tills vidare ligger kvar), utan numera gäller adressen valterego.se och inget annat. Det ska…

Av valterego | Postat i Artiklar | Taggar: , , , , , , | Kommentarer (5)

Ny intervju publicerad….

november 25, 2008 – 4:34 e m

…har nu publicerat en intervju med Lasse Kollind, VD på Vegas Group på min intervjudel.

Av valterego | Postat i Artiklar | Taggar: , , , , , | Kommentarer (0)

Only Time

november 24, 2008 – 9:42 e m

Läste på Lina Olofssons blogg att hon hade varit med i Sofis mode (bilaga i Aftonbladet), och gett nybörjarråd inför en tävling som Sofis Mode / Pokerstars skulle hålla. Innan jag går djupare in i ämnet så vill jag noga poängtera att jag är fullt medveten om att Lina slår mig både när det gäller rutin, talang och teknik when it comes to the game of playing poker. Antagligen i språklig hantering också btw.

Dessutom är de råden som Lina delar med sig av både logiska och rätt så grundläggande. MEN, och detta är i mina ögon ett rätt stort men, det var ett stycke jag reagerade på. Nämligen när det kommer till frågan om spelmissbruk. Så här citeras Lina i artikeln:

"Att fastna i spelandet är ingen fara, det är precis lika ofarligt som att spela golf eller bridge. Det farliga har inte med mängden du spelar utan för vilka summor. Det är bra att spela mycket i början för att utvecklas"

Okej, jag köper att hela artikeln är en pusher för själva turneringen, men just det här påståendet hävdar jag är fel. Helt uppåt väggarna tror jag, utan att kunna belägga min teori över huvud taget. Av de jag känner som jag är oroade för när det gäller spelande, är det i princip inte någon som jag anser att pengarna är problemet för, utan snarare tiden de lägger ner. De fastnar framför datorn, och utvecklar någon form av missbrukarbeteende. Det handlar inte om nivå eller summor, utan faktiskt om mängden man spelar. Vidare tror jag också att man rätt lätt kan plocka fram siffror på att fler upplever sig ha en osund relation till poker än till golf eller bridge, även bland de som inte anser att de har ett ekonomiskt problem. Och till sist, så undrar jag om rådet "Det är bra att spela mycket i början för att utvecklas" är speciellt klokt. Visst, men det är bra att spela måttligt för att ha distans till spelet också. Även om du spelar om mikroskopiska summor. Men när det gäller den sista punkten är jag ute på en moralisk hög häst, som travar på en väldigt tunn is. Den första punkten är jag toksäker på.

EDIT: Lina har replikerat på denna text.

Av valterego | Postat i Artiklar | Taggar: , , , , | Kommentarer (0)

Be My Guest

november 20, 2008 – 8:48 f m

Härom kvällen fastnade jag på teven när de visade mockumenären A Mighty Wind. För er som inte känner till begreppet Mockumentary så rör det sig om en fiktiv spelfilm som är maskerad till dokumentär. Några av de mer kända exemplen är Konspiration 58 där några svenskar gjort en film som utreder om Fotbolls-VM 1958 någonsin ägt rum, Monty Pythongängets Beatles- pastich The Rutles, eller Christopher Guests kultverk This Is Spinal Tap. Jag undrar om manusförfattaren (och huvudrollsinnehavaren) Guest och namnkunnige regissören Rob Reiner insåg hur stor och legendarisk filmen skulle komma att bli när de snickrade ihop den 1984? Historien om hårdrocksbandet Spinal Taps uppgång och fall är hysteriskt rolig, dels på grund av det fantasiska manuset, dels på grund av den träffsäkra betraktelsen av musikbranschen i allmänhet och hårdrocksindustrin i synnerhet.  Men också till stor del på grund av att Christopher Guest är en högst habil kompositör. Bandets repertoar är skriven av författaren själv, och spelas av bandet. Spinal Tap är i princip en ‘must see’.


Spinal Tap. Christopher Guest i mitten.

Nåväl, åter till A Mighty Wind. Jag fastnade som sagt framför den härom kvällen. Har sett den tidigare, men den går tveklöst att se om. Det är nämligen Guest som skrivit denna också. Denna gång har han även satt sig i regissörsstolen själv, och vanan trogen så spelar han en av huvudrollerna. Det är faktiskt de facto så att i stort sett hela ensemblen från forna Spinal Tap (bandet i filmen, inte filmen i helhet) åter igen står på scen i A Mighty Wind. Denna gång som folkmusikbandet The Folksmen, en snygg och intelligent parodi på bland annat Kingston Trio.

Folkmusik är kärnan i A Mighty Wind. En skivbolagsdirektör har gått hädan, och hans tre vuxna barn (som skyr varandra som pesten och verkar plockade ur en Norénpjäs) ska sätta upp en hyllningskonsert till fadern. På scen skall tre av faderns gamla signade band stå. Det är nämnda Folksmen, duon Mich & Mickey (i samma anda som Peter, Paul & Mary), samt en ny generation av Main Street Singers. Nu med "New" före titeln, och bestående av en originalmedlem, barn till gamla medlemmar, exporrskådisar och så vidare.

The Folksmen. Guest längst till höger.


Hela filmen är fullskiten med Guests underbara komik, och den som gillar Spinal Tap lär inte bli besviken. Humorn ligger inte långt efter, nämligen. Det finns en sak till som gör A Mighty Wind kanske till och med är snäppet bättre i helhet än Spinal Tap, även om hårdsrockshumorn kanske är något lite mer exakt, om än så lite att det är målfoto på det.

A Mighty Winds musik, är nämligen till skillnad från Spinal Tap så jävla bra att den står för sig själv. Visst, musiken var funktionell, trovärdig och välskriven i Spinal Tap också, som jag tidigare nämnt, men det var nog mer kul än bra om man tvingas välja. I Spinal Tap var nämligen även själva melodierna lite pastich. I Mighty Wind är de top notch, så att säga.

Även om texterna är humoristiska och inte jätteseriösa hela vägen, är sångerna gedigna verk, fullt jämförbara och ibland bättre än det de parodierar. Wanderin’, gruppen The Folksmens "hit" om killen som aldrig sett något av världen låg länge på högsta rotation i min spelare. Det finns ett par tre låtar till i samma klass som den i filmen. Soundtracket är bra jävla grejer.

Har du ännu inte sett A Mighty Wind är det dags nu.

Av valterego | Postat i Artiklar | Taggar: , , , | Kommentarer (0)

valterego.blogg.se…

november 19, 2008 – 2:41 e m

…som adress kommer inom kort att upphöra. Framöver kommer denna blogg endast finnas på adressen www.valterego.se, samt speglas på www.poker.se

//Erik

Av valterego | Postat i Artiklar | Taggar: , , , , | Kommentarer (0)

Valterego Invitational II

november 18, 2008 – 8:48 e m

Jag visste när jag klev upp den morgonen att det skulle bli en låååång dag. Way too long för att man ska orka med hälsan i behåll. Att man sedan är småklen med lightflunsan hängandes som en nyfiken granne bakom stugknuten gör inte saken bättre. Nåväl, prio ett är att få ut ungarna ur huset. Packa in le kids i bilen, och sen  bege sig mot fäderneslandet. i det här fallet stavas det Fellingsbro. Appropå Fellingsbro så hörde HeFo av sig för några veckor sen och undrade vilket hotell man skulle bo på. Jadu, sa jag, ta vilket ni vill downtown. Jag har ju som man sa på sjuttiotalet spolat kröken för några år sen, så jag kunde gladeligen skjutsa dem när vi var färdigspelade framåt småtimmarna. Åhå, säger HeFo då. Finns det sånt hotellutbud i anslutning till Fellingsbro?

Say what??? När under min bloggperiod misslyckades jag att påtala att jag må vara från Fellingsbro, men att det är far från att vara nästan 35 och bo kvar där. Not that there is anything wrong with that. Jag bor i Västerås. Turneringen är i Västerås. Ergo hotellet är i Västerås.

Nåväl, HeFo och Bengan bokar Best Western, Ola har en miljard resepoäng efter alla turer, och bokar in sig på Scandic där han kan utnyttja lite såna points. Ola, ja. Killen vars far en gång i tiden var generaldirektör för Banverket, ringer på min mobil när jag dumpat barnen och återvänt hem. "Skratta inte nu, men jag tror jag är på fel tåg"

Lite snabb checkning. Håll? norrgående. Okej, i princip borde han vara på väg mot Uppsala. Där har vi en bil som är på väg från. Kliv av i Uppsala. Ta bilen. Det visade sig dock att han inte var på väg till Uppsala, utan Örebro och Göteborg. Med andra ord, så var han på rätt tåg, men tågnumret var inte samma som på biljetten…..förrän i Arboga, då samma tåg byter nummer. Hur logiskt som helst. Great SJ.

Nåväl, från fjortontiden började gästerna komma in. Min ursprungliga idé, och enligt den preliminära presentationen på facebook skulle det bli ett klart större arrangemang. Jag insåg dock att det blev en omöjlighet, och cappade turneringen på trettiotalet deltagare. Till slut blev vi tjugoåtta spelare och två bystanders. De två sistnämnda i form av min fru och hennes vän A.

Nu är iof Bystanders en orättvis benämning då frun sett till att det fanns mat, tilltugg och förfriskningar åt alla gäster. Hon servade, minglade och var kort och gott helt jävla briljant.

Jag orkar inte traggla regelupplägg här, men i princip handlade det om en grytcup där det skulle spelas tre grundomgångar, och slutplacering 1-5 direktkvalificerade sig till finalbord, tillsammans med två inlottade vars chans att gå dit stod i direkt relation till sitt spel i grundserien. Följaktligen tjänade man på att spela bra hela vägen. Ola tog inte chansen, utan blev Lord of The Lounge istället.

Dessutom kan tilläggas att sist placerade i hela turneringen, den med minst poäng, skulle få den Unibettröja som jag enligt uppgift tiggt till mig av Micke Norinder.

För att göra en lång historia något mindre lång, så var mitt eget spel si så där. Men kul hade jag. Gästerna var en väl avvägd mix av vänner och bekanta, och ska vi ägna oss åt lite seriös namedropping och bragging fanns där en åklagare, en gammal grafittikille, en distriktsmästare i schack, en äkta arkeolog, och en svensk mästare i Alfapet. Och så så klart några habila pokerspelare. Stort grattis till den nya regerande mästaren, Karin. Well played, och en värdig vinnare även i attityd, ödmjukhet och social förmåga är en dygd. Förutom Karin fanns det tre andra personer jag fick in-real-life-möte med för första gången; TotalFarsa, Ferdi och Sillidillen. Det var utan undantag fyra mycket trevliga nya bekantskaper, som jag med säkerhet kommer att träffa fler gånger, inte helt otroligt återigen at a pokerbord close to my home.

Rent pokermässigt heter den klarast lysande stjärnan i min bok även i år Niqlas. En slutseger förra året, och en close runnerup i år, med svårare motstånd, är snyggt. Att Niklas kan spela kompetent poker kommer dock inte som nån överraskning för mig. Dessutom borde detta upplägg passa som hand i hanske för en SnG-grinder som han.

Läste i HeFos blogg att det var en blandning av lokala vänner och handplockade spelare. Det är väl sant om man ser det ur ett perspektiv. Jag föredrar dock att se det som att det var 28 vänner och bekanta till mig som var inbjudna för att spela kort och umgås. Sen råkar vissa av dem vara mer profilerade än andra i Pokeretablissemanget. Det är dock ingen grund för inbjudan.

Den stora belöningen för att arrangera nåt sånt här är kvällen i sig. Det finns inget filantropiskt över eventet, utan det är enkom en egoistisk gärning. Jag vill ha roligt, och det har jag bäst genom att samlas med ett gäng vänner och göra något jag verkligen tycker är kul.

Kvällens mest överraskade: HeFo, som upptäcker att det går att fota med rörliga bilder. 
Guldkapsylen: Perfect. Hver gang.
Player of the Night: Niqlas.
Kvällens pedagog: Ola. Håller kurser i sällskapsspelet Carcassone mellan pokerrundorna.
Kvällens modigaste: TotalFarsa. Åker 80 mil ToR för att spela poker och umgås med 27 helt nya bekantskaper (IRL iaf..)
Kvällens fisk: Klyka. I alla fall på buzzet….
Helgens upprepning: "Hej, det är Ola. Jag missade tåget hem."
Kvällens tystaste bord: Ola: "Är alla här från Västerås?". Det var bordets samlade konversation.
Vinnare av The Norinder Award: Berre. Sist i tävlingen, och en Unibettröja rikare. Hans egen kommentar till det: "Vem är Micke Norinder?"
Kvällens partycrash: I princip ingen. Dosa kraschade ett glas klockan fyra på morgonen. Efter 12 timmars mingel med alkohol och 28 personer inblandat, i en villa, tycker jag att det får gå på förväntade expenses.

HeFos referat av kvällen
Sillidillens referat av kvällen
Perfects referat av kvällen
theadmins referat av kvällen
Niqlas referat av kvällen

Av valterego | Postat i Artiklar | Taggar: , , , , , | Kommentarer (0)

November Rain

november 12, 2008 – 11:57 f m

Så, då kan två för pokervärlden större händelser prickas av. För det första så har vi genomlevt en SM-vecka online på Unibet, som hostat pokerförbundets mästerskap, med olika grader av gillande respektive ogillande från etablissemang, pöbel och opinion. Jag bockar och bugar och gratulera vinnarna. Kring såna här evenemang föds alltid olika snackisar, i år handlade det dels om Micke Norinder och hans spel i en hand mot Dan Glimne as återgivet på egna bloggen. Osnyggt kan tyckas, men samtidigt så kan man ju konstatera att intentionen inte var att fuska för fem öre. För att vara en Norinder så hamnar det rätt långt ned på skalan alltså.

Värre är i så fall att jag informerats om att det finns minderåriga högt, högt upp i resultat- och cashoutlistor. Detta är väl ett näst intill oåtkomligt problem, men inte desto mindre ett reellt och i mina ögon allvarligt sådant.

Vidare vet jag att Svenska Pokerförbundet är missnöjda med deltagarantalet, som ligger på omkring hälften av vad man önskat. Okej, samtidigt så kan vi konstatera att nästan tvåtusen personer faktiskt spelade. Kanske var förväntningarna som var för högt ställda? Eller är det så att Svepof ska släppa online-SM och helt fokusera på live-SM?

Det andra stora eventet som skett, är riktigt jävla skitstort faktiskt. Och inte desto mindre än gäspning. The November Nine har gjort upp om vem som är världsmästare i poker. Han heter Peter Eastgate och är dansk. Påminner mig för övrigt om en sketch från Kvarteret Skatan om danskar, men det är en annan historia…. Trots denna bedrift får man nog konstatera att runner-upen Ivan Demidov har stått för årets genomslag. En tredjeplats i WSOP Europe, och sen en andraplats i main event. Mäktigt.

Men ändå, konsekvensen av det framflyttade finalbordet blev förvisso att man blev mer bekant med samtliga personer vid det, men också att spänningen förtogs något. Det blev ett snabbt förbisusande jaha. Ska det fortsätta vara så här, kommer det att vara svårt att uppbåda intresse för det i fortsättningen, såvida inte det sitter en svensk där, eller någon riktigt intressant redan känd person. Typ Maradona.

Well well.

Av valterego | Postat i Artiklar | Taggar: , , , , , , , , | Kommentarer (0)

My hometown

november 8, 2008 – 5:50 e m

Just nu befinner jag mig bokstavligt talat på mammas gata. Jag är tillbaka i min ungdoms bygd, och för bara en liten stund sen skickades vi ut av en äldre farbror med en slant i handen för att köpa käk till hans akvariefiskar. Gubben är väl en nittio bast och boende på äldrehemmet i byn, där morsan jobbar. Sånt gör man inte till vardags hemma i stan. Och jag som till och med dissat pensionärer i min blogg tidigare.

Jag har tagit barnen och flytt fältet en helg; tanken är att skriva lite, umgås med päronen, och kanske spela lite nätpoker. Jag har inspirerad av Indis projekt om att spela upp en rulle från noll till tiotusen, börjat med en egen variant, och ska försöka bygga rulle enbart genom att spela Omaha High/Low cashgame från lägsta nivå och uppåt. Att jag är en åsna på Holdem i cashgameform är ingen hemlighet, men omahan har – peppar, peppar – börjat skapligt. Alla tips mottages tacksamt; vad och var ska man läsa, var ska man spela, hur ska man spela? Än så länge lever jag efter mottot "tight is right", och sen spela hårt när jag väl spelar. Håller mig till shortstackat spel också, så länge jag känner att kunnandet är begränsat. Får se om jag får anledning att ompröva detta.

För övrigt lär jag dessutom spela lite fler turneringar och vässa mitt spel något där, då flera livesessioner står för dörren. Annars blir man väl våldförd på och uppäten innan man fattat vad som hänt. Rapporter från dessa sittningar kommer självklart framöver, antagligen kombinerade med lite snabbintervjuer och resereportage.  Tallinn och Göteborg står på schemat framöver, kanske även någon klubb inom inte allt för långt åkavstånd, om jag får tillfälle och möjlighet. Dessutom har jag lite egna arrangemang på gång som så klart kommer att dokumenteras bortom det rimligas gräns.

Vidare har jag fått i uppdrag att för en reklambyrås räkning göra ett antal intervjuer med lite mer anonyma människor inom pokerindustrin,  för en kommande branschtidning. Första intervjun är genomförd och ska nu snickras ihop. Förhoppningsvis kan jag publicera dessa texter på bloggen framöver.

Såg idag att min vän Rolf kallade mig för pokerbloggandets svar på Björn Ranelid. Goddammit. Morsan skulle nog bli stolt över mig, Ranelidfantast som hon är :-) Hon gillar ju dessutom Roffe också. Roffe är för övrigt pokerbloggandets svar på Eddie Meduza.

Av valterego | Postat i Artiklar | Taggar: , , , | Kommentarer (0)

Saker och ting…

november 6, 2008 – 4:49 e m

…börjar röra på sig. Det känns som om det är lugnet före stormen just nu. Kommande helg skall finalbordet på Online-SM spelas, liksom ditot på World Series of Poker. The Main Event. Det kan bli intressant, men också ett rejält antiklimax. På pokerforum.nu har en bedrägerihistoria börjat nystas upp, vilken ger åtminstone mig en riktigt obehaglig känsla i magen. Det är den här världen, och vissa av dess avarter, från sin allra sämsta och novembersvarta sida. Jag tänkte jag skulle försöka ta tag i historien och försöka skriva någon sorts recap kring den om jag får arslet ur.

Vidare verkar det slumpa sig så som att jag kommer att komma iväg på Pokerfinnkampen i december. Blir riktigt, riktigt trevligt att få avsluta året med en minisemester och en turnering.

Av valterego | Postat i Artiklar | Taggar: , , , , , , | Kommentarer (0)

Det är så roligt att va i fjällen

november 4, 2008 – 12:56 e m

Bloggandet och pokern har varit på sparlåga några dagar av naturliga skäl. Tog familjen med mig på en biltur upp till Hälsingland och RobMans och hans familjs stuga några dagar. RobMan et consortes var med oss upp för övrigt. Fantastiskt väder, några decimeter snö, och den stora tystnaden som breder ut sig över bergen.  Vi befinner oss norr om Peter Stormares Arbrå, någon mil ost om Vallsta. Närmaste större ort är Bollnäs, men det spelar egentligen ingen roll, för i praktiken är vi ute i Tomheten. Ingen poker, inget internet, inga mobiltelefoner. Det är den totala friheten.

Det är dock inte helt strömlinjeformat att ta sig hit. Med två barn och trettio mil i bil, enkel resa, så är kräkexplosionen snarare ett när än ett om. Dessutom fem timmars lyssnande på nån körskiva med Astrid Lindgren-låtar.  Det i sig är ju föga konstigt. Vad som förvånar mig är partiet mitt i Emilvisan "du kära lilla snickebo", där den knappt tvåsiffrigt gamle leadsingern plötsligt börjar ghettorappa 2,5 minut in i låten. But why?

Ingen poker som sagt, istället tillbringar vi kvällarna med att först få totalt fem rätt speedade ungar att somna i en tvårumsstuga, och sedan spelar vi Karenko, en avart till whist som är förbannat kul, men något tidskrävande.

Väl hemma igen är kroppen slut men huvudet påfyllt av energi. roade mig med att sitta uppe till småtimmarna i natt och raila nätpoker-SM. Extra kul är att Prosharksprofilen Masken81 knipt en plats. Min tidigare uppfattning att Masken är en dryg fan har jag sakta men säkert börjat omvärdera (även innan poker-SM), och donerar mina tummar till honom till finalbordet på söndag. Han har bra slagläge, och verkar definitivt ha den spelmässiga kapaciteten att ta hem hela skiten.

Av valterego | Postat i Artiklar | Taggar: , , , , , , , , | Kommentarer (0)