Valterego

oktober 2008

Cruisin'

Jag läste på Indis blogg att han bestämt sig för att åka på pokerkryssning på lucia. Good for him; själv tänkte jag stå på Arenan och se mina absoluta husgudar Millencolin just precis då. Man får väl prioritera, sade någon, och menade att jag borde valt kryssningen istället. Jag prioriterade emellertid; även om det sved en smula, jag var faktiskt riktigt, riktigt sugen på att åka, men Millencolin har ett speciellt rum i mitt hjärta.

However, det var inte det jag skulle komma till. Jag började faktiskt tänka efter lite idag kring det här med poker-kryssningar. Tycker man som jag, att det borde finnas alternativ till sossepokern på Casino Cosmopol så finns det som jag ser det tre vägar att gå.

Pro Primo. Man kan göra en Svepof, och arbeta för att de idag illegala och eventuellt illegala pokerturneringarna ska bli legala. Den diskussionen är ett kapitel för sig själv, och touchar både förbundets vara och icke vara, rätten till SM och hela den baggen. We will not boldly go where so many has been before, utan nöjer oss med att konstatera att det är en väg att gå. Även om sträckan och svårighetsmärkningen på pisten kan konstateras, så är det den en väg om man faktiskt vill ha alternativ till Cosmo.

Pro Secundo. Man kan helt enkelt skita i / utmana lagstiftningen och köra ändå. Har gjorts med varierad finess och resultat. Ibland faktiskt med intentionen att följa en tolkning av lagen; ibland medveten lagöverträdelse. Av erfarenhet har vi sett att ju närmare lagens tolkning och gräns man håller sig avseende förvärvssyfte, äventyrlighet och slutenhet, desto längre får man hållas i fred. Även detta är en diskussion i sig som kan ta spaltkilometer, och bör i alla fall inbegripa problematiken kring forumens djungeltrummor, kontanthantering och kontantspelens plats i undergroundlokalerna.

Pro tertio. Man kan finna konstaterat lagliga alternativ till casinot. Visst, man måste utomlands, det medges. Men här är väl snarast utmaningen att komma så nära landets gränser som möjligt, och samtidigt komma ned i en kostnad för deltagarna som gör att det faktiskt blir ett attraktivt erbjudande.

Lasse Kollind på Vegas Event, mitt nästa intervjuoffer för övrigt, är ingen dum fan. För det första har han väl opererat inom samtliga av ovan nämnda områden. Han har insett att man med pressreleaser kan annektera i princip hela kvällspressens pokerutrymme, och fylla det med sina egna spelare han är agent för. Det är bara en del av Lasses affärsverksamhet.  En annan är just det jag nämner ovan; att skapa lagliga alternativ till casinopokern. Två exempel är nämnda pokerkryssningar tillsammans med PAF, och pokerfinnkampen. Jag ska inte börja dra klyschan om att det är bra för pokern, utan kan bara konstatera att oavsett om syftet är pengar, att tillfredställa sitt eget egoistiska nöje, eller en faktisk altruism, så gillar jag den insatsen för att bredda utbudet av poker.  Det är bra för MIN poker, även om jag inte fått arslet ur vagnen och kommit iväg än. Jag har emellertid hört att det går fler tåg. Ja, eller båtar då.

Tattoo You

Jag, Dosa, Målarn och robMan skulle ned downtown för ett litet homegame hos målarns brorsa. Så vitt vi visste var det alles, vi skulle inte bli fler. Ack vad vi bedrog oss. Jag som aldrig hade träffat målarns brorsa räknade alltså med en ny bekantskap under kvällen. När dörren till lägenheten vi skulle befinna oss i öppnades visade det sig snabbt att det skulle bli klart fler bekantskaper. Förutom nämnde broder befann sig nämligen en handfull killar till, en tjej på några och tjugo, en två veckors bebis och en ung, men väldigt aktiv pitbull i den två rum stora lägenheten. Ett milt men inte helt oangenämt kaos alltså. vi stövlar in, riggar (Nej, inte riggar på DET sättet) bord och utrustning och börjar spela.

Intrycken då? En helvetes massa gaddningar. Våra nya bekantskaper var fullskitna med tatueringar. Det var nacktatueringar, gangstaloggor över bröstet, knogg-gaddningar, tribals. You name it. Det fanns emellertid en rätt logisk förklaring. Målarns brorsa är en av stans tatuerare, vilket torde göra bekantskapskretsen till försökspersoner mot hyggligt schyssta stammispriser.

Det är möjligt att de här killarna hade respekt för mig som person, men som pokerspelare hade de det fan inte. I synnerhet inte för mina höjningar. Det spelade ingen roll om du miniraisade som förste man in i tidig position, eller om du skyfflade in 8-10 stora blindar från mitten. Familjepotterna var mer regel än undantag, och vår gryta med återköp var slaskigare än en raggarblandad huggsnok på ishallsparkeringen i Fellingsbro.

Trots att jag bara spelade ett par potter under återköpsperioden fick jag fint betalt genom några monsterträffar som jag utnyttjade väl. Det skulle emellertid inte hjälpa. Jag rök på fjärde plats, efter en halvdan syn på Dosas ställ. Istället gjorde Dosa och målarns brorsa upp om pengarna, en kamp dosa skulle gå segrande ur framåt småtimmarna.

Jag var föga ledsen över den förlusten; istället blev det en kväll som verkligen var vad livepoker ska vara när det är som bäst. Ett socialt möte med intressanta och givande människor. Jag borde satsa på fler såna kvällar, och färre framför burken.

Ny intervju

För första gången har jag fått rejäl bakläxa av mina ypperliga och ärliga granskare. De var inte alls nöjda med den intervju jag gjorde med Kristian Obbarius, så jag fick ta tillbaka materialet och slipa om det. Nu finns det dock en version som jag är riktigt nöjd med! Den hittar ni här.

Marcel Prousts Tio frågor according to Actors Studio, besvarade av Valterego

"What is your favorite word?"

Ja, det beror ju fan på i vilken aspekt vi ser på det. Ser vi på betydelse, innebörd och laddning, och the whole shebang, så ligger empati jävligt bra till.

"What is your least favorite word?"

Framstjärt är jävligt obehagligt, alltså.

"What turns you on creatively, spiritually or emotionally?"

Hmmm…..att få sätta tänderna i en halvdan text som någon annan skrivit, och hotta upp den är jag sjukligt road av.  Annars går jag igång på riktigt bra musik.

"What turns you off creatively, spiritually or emotionally?"

"Det är rätt osexigt med misärlitteratur, a la Dave Peltzer. Det är lite av ett hån mot folks intellekt tycker jag.

"What sound or noise do you love?"

Mina barn som snarkar.

"What sound or noise do you hate?"

Vår väckarklocka låter ärligt talat förjävla illa.

"What is your favorite curse word?"

Ord och ord….. Jag tycker man borde få räkna hela meningar. Kukars skymning ligger bra i munnen.

"What profession other than your own would you like to attempt?"

Lastbilschaffis skulle passa mig ypperligt.

"What profession would you not like to do?"

Bartender är nog mardrömsyrket. Få människor är till sin fördel när de är packade, och är du själv nykter blir det ännu jävligare. Det behövs sprit, mycket sprit, för att få behållning av fulla människor. Det gör bartenderyrket till ett moment22. 

"If Heaven exists, what would you like to hear God say when you arrive at the Pearly Gates?"

Du har gjort så gott du kunnat.

Turk och tidning

Hela bögbloggen var ju egentligen en pre-spinoff på den här bloggen, som de facto inte ens var skriven när jag mufflade ut mina åsikter om Robert Lux till allmän beskådan. Tycker det var kul att den berörde, eller att ämnet i vilket fall berörde. Nu ska vi emellertid prata om något annat, nämligen de två tidskrifterna som den svenska pokervärlden har att tillgå.

För ett år sedan gjorde jag för Prosharks räkning en jämförelse mellan de två, och konstaterade då att Poker Magazine fortfarande var den bättre av de två tidningarna, trots att konkurrenten First Poker knaprat sig närmare.  Jag vet att många i Pokersverige, även bland mina nära och kära, tycker att First Poker är ifatt och förbi. Jag vidhåller emellertid motsatsen. PM är fortfarande det starkare kortet. Ungefär här börjar Roffe i sitt huvud slipa på en kommentar till den här bloggen för övrigt…

Visst, strategierna och de praktiska råden i PM lyser med sin frånvaro, och tidningen är måhända både ytlig och väl glossy. Dessutom har man tappat flera av sina bästa skribenter. Namn som saknas är bland annat Birgitta Ländin och Ola Brandborn, nu uppsnappade av First Poker. Dessutom erkänner jag villigt att Poker Magazine tappat i läsvärde.

Jag menar, så jävla spännande är det inte att öppna en pokertidning och läsa en intervju med en pokervärdinna, eller en med Martin Lidberg.

Å andra sidan hade First Poker i sin senaste utgåva en intervju med…..Johnny Dollar! Vem?, säger ni. Ja, just det. Jag läser och läser, men relevansen är som bortblåst. Ingenstans i tidningen kan jag hitta något som får mig det minsta intresserad av den texten. Det ska väl inte vara meningen att man ska vara stammis på Casino Cosmopol i Stockholm för att ha behållning av en intervju i tidningen? Visst, visst, nu kan man ju slå lite på mig och ifrågasätta namn på min intervjulista, men vad fan, jag är en bloggare. Det är gratis att läsa, och skaran dedikerade är ju begränsad. Jag kan ju liksom intervjua min dotter om poker om jag vill. Ur ett kommersiellt hänseende vore det måttligt smart, och rätt ointressant för ett magasin att göra detsamma.

Åter till Poker Magazine då. Samtidigt som man uppvisar viss omdömesmässig tveksamhet i valet av intervjuoffer, så finns det också bevis på motsatsen. Intervjun med Scotty var kanon, den om Eli Elezra likaså. Dessutom har Poker Magazine fortfarande förmågan att då och då uppvisa Pokersveriges i särklass bästa pokertexter. Robert Lux artikel om korträkning i Black Jack var magisk. Stefan Diös gjorde ett briljant reportage om sina upplevelser i Tallinn under SM. Och framför allt, Dan Glimnes artikelserie om The Corporation är bortom ord. Den mannen skulle skita i sin pokersida på Aftonbladet, och skriva reportage istället.  Till den samlingen kan man som  jag tidigare nämnt också bifoga konstaterandet att Murat "Terrible Turk" Martin gör förbannat bra intervjuer.

Appropå turken har det varit vissa diskussioner om inslaget om hur man dricksar stripporna i Vegas och det omoraliska i det. Den enda skandalen jag hittar i sammanhanget är att det var så jävla ointressant rent innehållsligt. När man faktiskt visar att man har den fingertoppskänslan att hitta texter som ovan nämnda, tycker jag snittet kunde ligga högre. Det har inget med moral att göra, utan det handlar om ren och skär kvalitet. Å andra sidan är det mesta i Poker Magazine i jämförelse så pass välskrivet att en del läses av bara farten. En del menar att det väl ändå är innehållet som är det viktigaste, och språket är sekundärt? Tja, det får man tycka om man vill. Själv väljer jag bort dåligt skrivna texter då vi i infromationsåldern överöses med så mycket text att man faktiskt kan hitta både intressanta och välskrivna texter om vad fan som helst, bara man orkar leta.

Det är där skillnaden ligger mellan de två tidningarna, förutom då i det faktum att jag tycker att det är narkoleptiskt tråkigt att läsa pokerstrategi i magasinsform (böcker går an). Just det att Poker Magazine – fortfarande – är välskriven på ett sätt som First Poker inte är, och aldrig har varit, i närheten av. Att den dessutom är avsevärt mycket snyggare rent layoutmässigt får väl bara ses som en schysst avec till käket så att säga.

Sveriges bäste pokerbloggare…

Egentligen skulle denna blogg beröra en årsgammal jämförelse jag gjorde mellan Poker Magazine och First Poker, men när jag skrivit något stycke insåg jag att det i själva verket var på väg att  bli en text om en skribent istället. Bloggen om magasinen får därför vänta någon dag eller två.

Det är ju nämligen så att jag inte bara tycker om att skriva om poker. Jag spelar för övrigt också, mer än vad folk tror ;-) Jag tycker dessutom om att läsa om poker, under rätt premisser. Därför tänkte jag passa på att slå ett slag för Sveriges, enligt min ödmjuka åsikt,  bästa bloggare.

Robert "Dödarn" Lux är just nu inblandad i en tråkig incident där en privatperson anmält krönikan för att ha uttryckt sig nedsättande om homosexuella. Jag tycker att det är toppen om man reagerar mot homofobi, men det känns verkligen som om man klivit in i fel lada här.

Har man träffat Robert, och dessutom läst Dödarns dagbok, torde det stå klart att verket närmast bör betraktas som en skönlitterär skapelse. Visst, händerna är säkert spelade, och en del av händelserna som Robert beskriver är nog hämtade i verkligheten. Ändå är personen Dödarn så twistad i relation till författarens egen personlighet att jag tycker att det borde falla under begreppet fiktion, ungefär på samma sätt som en huvudsakligen uppdiktad bok med självbiografiska inslag gör det.

Med denna utgångspunkt vore det fullkomligt orimligt om Robert Lux skulle dömas för att han utryckt sig i termen "böghand", och gränsdragningen vi då får är farligt nära inskränkningar i vad som får skrivas i en skönlitterär skildring. Vill vi verkligen ha den typen av regleringar? 

Alternativet vore att alla skönlitterära skildringar skulle förses med upplysningstext om att det är en skönlitterär skildring, och jag vet inte om det känns speciellt seriöst heller?

Robert Lux är i mina ögon Sveriges ojämförligen bäste pokerskribent, och om man ser bortom den teenbratiga, grinderaktiga bloggens yta, så finns det ett djup i texterna och en stilistisk kvalitet som är svårslagen.  Robert har visat med andra typer av texter att han kan hantera andra stilar, och att dagboken är en pastisch. En travesti på nätpokergenerationens arketyper.

Om den här väldigt uppförstorade incidenten gör att Robert Lux tappar sugen på att fortsätta skriva, vore det en väldigt tragisk händelse, och måhända Pokersveriges mest bortslösade och missade talang. Jag tror nämligen, de tusentals läsarna till trots, att Robert är Sveriges mest underskattadepokerbloggare alla kategorier. Och därtill även den bäste.

Sista brevet från Nigeria….

vissa mail är roligare än andra:

"Käre vän,

Jag skulle ha skrivit till er tidigare men jag could’nt eftersom jag felplacerad din e-postadress, det var min sekreterare som hittat it.How är din, nu att jag har kvar en del pengar för dig, du skulle kunna leva bekväm nu.

Jag har nöjet att informera er om min framgång med att få dessa medelöverföras under ett samarbete med en ny partner från Paraguay. För närvarande har jag? M i Paraguay för investeringsprojekt med min egen andel av den totala summan. Under tiden har jag inte glömma dig? Är tidigare ansträngningar och försök att hjälpa mig att överföra dessa medel trots att den inte oss vissa hur.

Nu kontakta min sekreterare i Benin republiken hans namn är Mr XXX XXX på: XXXX@XXXX.com be honom att skicka dig totalt $ 850,000.00 (åtta hundra och femtio tusen USDOLLARS) som jag hållit €för din ersättning för alla tidigare insatser och försök att hjälpa mig i denna fråga. Jag uppskattar era ansträngningar på den tiden så mycket. Så gärna och komma i beröring med min sekreterare Aaron och instruera honom om att skicka det belopp som you. Do varje sak han säger till dig att göra så att du kan få din compasation pengar utan några misstag.

Gör mig omedelbart du får det så att vi kan dela glädjen efter alla sufferness vid den tidpunkten. I det ögonblick jag?M mycket upptaget här på grund av de investeringsprojekt som mig och den nya partnern har på hand, till sist, kom ihåg att jag hade översänt instruktion till min sekreterare för din räkning ta emot de pengarna, så gärna komma i kontakt med Mr XXXX XXXX, han kommer att skicka det belopp som du utan dröjsmål.

Men, med enkel e-posta den till din hemadress, Kontakta herr XXX XXX genom hans e-postadress eller telefonnummer
nedan:

e-post lägga till: XXX@XXXX.com
Telefon: +NNN-1-NNNN-540

Var snäll och skriv honom i engelska om du förstår engelska.

Se till att du skickar:

Ditt fullständiga namn:
telefonen & faxnumret:
hemadress:
Ålder:
Kön:
Yrke:

Mina hälsningar.

Ersättning för dina tidigare insatser."

Grymt! Igår fick man pris, och idag får man nästan en miljon pengar. Gud hör bön :-)

P.S. Verkar som om de anlitar samma översättare som en del pokersajter gör D.S.

Jag har fått ett pris!

Som jag har väntat. Jag har skrivit och skrivit, och det tog mig ett och ett halvt jävla år innan det kom. Det krävdes nästan tusen bloggar och en bok, men skam den som ger sig. Efter att ha missat priser både på pokerakademin och Prosharks började jag tro att hela branschen var halvslöa lallare.

Äntligen nån som förstått min storhet!

Från djupet av mitt hjärta, tack!!!!!! :-)

Jag vet inte riktigt hur jag ska förvalta förtroendet, men det är ju definitivt ett bevis på att jag gjort något rätt. Det här ska firas med ett stort glas mjölk!

//Erik

Den osmidige Ola Brandborn, Johan Storåkers och Ultimate Bet

Nu stormar det en smula igen. Johan Storåkers har ännu en gång dragit in en mycket, mycket imponerande placering i en internationell turnering. Gratulationerna lät inte vänta på sig, främst på forumet WSOP.Info där Johan syns till relativt ofta, och även har startat en tråd om själva turneringen. Kända och okända namn står – helt i sin ordning – för att lämna sina betygelser över bedriftens storlek. Innan vi fortsätter så sällar jag mig till samlingen: Grattis, Johan Storåkers, Well played!

Nåväl, den kanske inte alltid jättesmidige och och socialt professionelle Ola Brandborn frågar istället om det känns bra att representera Ultimate Bet. Och genast är debatten igång, och i vanlig ordning så blir det tämligen snabbt lite hätskt. Visst, jag köper att man kan diskutera huruvida just tillfället och platsen för frågan var så jävla bra valt, men faktum kvarstår. Det är en berättigad fråga.

På Johans hemsida står Ultimate Bet som officiell sponsor, och jag har inte hört Johan uttala sig om det faktum att UB bevisligen plockat en förbannad massa spelare på pengar.  Det är alltså en berättigad fråga.

Sen kan man säkert diskutera om det ligger några underliggande anledningar till att frågan ställs, utifrån person och inte sak. Det är emellertid en annan fråga.

Lägg sen till att frågan faktiskt ställs i en tråd som startas av Johan själv för att rapportera hur det går, och inte i någon tråd som skapats av andra för att gratulera, så tycker jag frågan är än mer berättigad.

Vidare, något som försvunnit i internetforumens inte alltid så dynamiska format: Olas fråga kom innan turneringen var färdigspelad.

Så jag säger som sportjournalisterna säger efter en seger: Hur känns det?

Bara för att någon är en riktigt bra spelare, och – säkert välförtjänt – har ett rykte som good guy så måste vi ju våga – och dessutom ha rätt att - lyfta frågorna till ytan. Att sen Johan är i sin fulla rätt att avstå från att svara är en självklar sak, men det är inte the issue.

Jag har som ni vet haft en dispyt med Herr Norinder, men jag hoppas han inte misstycker att jag lånar honom som exempel. Det får inte vara så att vi har rätt att ställa en viss typ av frågor till Micke för att han av vissa (läs "mig") anses vara Branschens storkäft, men inte till branschens s k goodguys.

Kris Kristofferson

Kris Kristoffersons senaste studioplatta har ett par år på nacken. Likväl är det amerikansk musik av ett slag som hörs allt för sällan i  dagens populärkultur.

Mats Olsson, eller möjligtvis Lennart Persson – jag minns inte riktigt, hänvisar flera gånger till hur Kris Kristofferson en gång introducerade John Prine på scen med orden "Han är så jävla bra så vi förmodligen måste bryta av tummarna på honom". Måhända. John Prine är en enormt mycket bättre sångare än Kristofferson, det är de flesta. När det gäller låthantverk har Prine en bit kvar. Det har de flesta. Evergreens som "Me And Bobby McGee" och "Sunday Morning Coming Down" talar alldeles utmärkt för sig själva, men faktum är ju att det finns mängder av låtar i Kris portfölj som är ljusår bättre. Kris Kristofferson är något av countryns Bob Dylan, en stilist vars talang att skriva låtar är så bländande att man kan överse med de musikaliska kvalitéerna. Country och country förresten… Waylon Jennings är country, Johnny Cash är country. Till och med Garth Brooks är country. Kris Kristofferson tillhör snarare, tillsammans med till exempel nämnde Prine, Townes Van Zandt och Guy Clark, kategorin lågmälda storytellers. Sen råkar han vara en betydande del av den amerikanska outlawcountryn anyhow.

För den som prompt måste ha en artist som kan ta ton ordentligt, har ju flera av låtarna spelats in av folk som faktiskt kan sjunga, som Waylon och Johnny Cash. Sanningen är ändå att de flesta av Kristoffersons låtar skall sjungas av honom själv.

Musikaliskt kan man inte påstå att Kris har flyttat sig många meter sedan debuten. Why should he? Melodierna är ändå bara ett transportmedel för att frakta ut historier som är både för bra och viktiga för att undanhållas vår tid.

Det handlar inte om musikalisk träffsäkerhet. Det handlar om kulturell patos. När det gäller This Old Road stämmer detta alldeles utmärkt. Må så vara att Kristofferson nu vid dryga sjuttio år fyllda sjunger mer än lovligt illa. Det här kan ändå vara det bästa album han släppt sedan sjuttiotalet. Tio låtar som tränger sig på, avskalat och personligt, men med en mycket angenäm värme i. Här finns respekten och kärleken till de branschkollegor som fortfarande vågar stå upp mot strömmen (Steve Earle, Merle Haggard), här finns Kris Kristoffersons mod att ifrågasätta sin omvärld och sin nation. Precis som Dylan målar han stora bilder med små penslar, utan att bli kategorisk:

"When they burn your brother down in the name of Freedon
I don’t care if it’s left or right, It’s wrong"

Mer än något annat finns här en kärna av något som politiken av idag skulle låta sig influeras av – solidaritet.

Kris Kristofferson kommer aldrig att ändra sig; han kommer att stå kvar i motvinden, och berätta sanningar för oss som vi hör allt för sällan. Det finns en mycket passande textrad från honom själv på This Old Road, som är som klippt och skuren för honom själv:

"Wild American
You’re the one they never tamed
‘Cause you stood your ground
And they could not make you change"