Dagen efter igår

1 kommentar » http://valterego.se/blog/dagen-efter-igar/trackback/

Det är något visst att trött som ett as kliva upp och komma ner till ett dagen-efter som man bäst sig för att ta hand om just dagen-efter. Bordet fullt av flaskor, köksbänken belamrad av disk och rester av gårdagens middag. En kortlek och massor med marker på bordet. En sedel här, en snusdosa där.

Google, Flipparn och Van Klonkhorst ligger alla och sover och jag klandrar dem fan inte. Jag tror klockan landade på fem eller nåt i morse innan vi däckade. Gårdagen var faktiskt briljant, och vi bestämde oss någon gång fram på småtimmarna att göra det till en liten minitradition att ses någon gång per år eller så i den här konstellationen med roterande värdskap.  Det behöver inte vara så förbannat pretentiöst heller. Vi började göra något jag inte gjort på tio år: vi åkte till Berras sportfiske (sic…. jag vet inte vem som vid sina sinnens fulla bruk döper en affär till det, men så heter skiten iaf) och köpte fyra metspön och en burk levande daggmask. Jag vet, det är grym noobvarning på att köpa masken, men orka leta mask när det är nästan trettio grader och snustorrt ute.

Nåväl, vi tog bilen ut till en liten brygga tre mil bort (med ett stopp vid Systembolaget), vilken jag hade en svag aning om existerade, efter att ha besökt den för femton år sedan. Den fanns kvar, men någon hade monterat upp en vägbom sedan sist. Detta gav en oss också en ofrivillig promenad på tjugo minuter.

Tre timmars fiske, sen till Ica Maxi. Jag var säker på att jag skulle ta kostnaden för käket, tills Google och Flipparn med våld hindrade mig, och bestämde sig för att flippa om vem som skulle stå för kundvagnen.

Grilla / laga mat och sedan ätande och några timmars skitsnack rann sedan ut i att Flipparn försökte lära oss Kinapoker (alla kunde handupplägget, men var more or less odugliga i poängräkningen) för fem spänn poängen. Det gick väl hyggligt bra för alla utom Google som lyckades diska sin hand två gånger, även om även Flipparn backade smått. Googles

Därefter avslutade vi kvällen med att slaska cashgame med ohyggligt små stejks och extremt djupa stackar. Där fick alla utom Flipparn äta skit, och det är väl inte så jävla konstigt mtp att han är den ende i sällskapet som grindat kontantspel for a living. Det slog igenom trots alkoholnivå, den sena timmen och avsaknad av allt vad seriositet heter. Jag bidrog för övrigt med att bjuda på några av mina sämsta spel ever, man vill ju inte vara en dålig värd.

Summeringen då? Fisket gick åt helvete, jag frirullade maten, och backade trehundra spänn på kortandet. Jag ser grymt mycket fram emot nästa tillfälle vi kan sammanstråla i det här gänget så jag får donera lite till, det är värt varenda krona

Nu ska jag väl ta hand om disken antar jag…

“The Winner is Men “The Master” Nguyen

Inga kommentarer » http://valterego.se/blog/the-winner-is-men-the-master-nguyen/trackback/

Tolv dagar har flugit fram här i Las Vegas, och jag har varit iväg från Rio Hotel & Casino tre gånger. Det i sig är en smula sjukt. Undrar om man ska pallra sig upp i morrn och kolla hur Rios poolområde ser ut?

Det är tyvärr så att jobbet blivit avsevärt mycket tråkigare och svårare att utföra på grund av WSOPs riktigt pajjiga mediaregler. Det blir mycket mer hänga i mediarummet då vi har svårare att nå borden. Tursamt nog är det gott om sköna människor att prata med på plats här, och det känns som om man börjat umgås mer med sina “konkurrenter” de senare dagarna än i början då man i princip levde på turneringsgolvet.

Jag ska jobba klart här (stora saker är på väg att hända, med William Thorson som en av 30 kvarvarande spelare i World Series Of Poker Main Event). Sen ska jag åka hem, sova två dygn, och sen får ni ett rejält resereportage.

Det ska bli grymt skönt att komma hem, börjar sakna familjen larvigt mycket. Hur som helst har det varit en tokintressant upplevelse att få se Las Vegas, och i synnerhet World Series Of Poker.

Hörde btw en riktigt rolig historia. För er som inte är inne i pokerbranschen finns det en spelare som heter Men “The Master” Nguyen, som har shitloads av vinster i bagaget. Tyvärr är hans rykte också befläckat av såväl fulspel som rejäla fuskanklagelser.

Under en turnering här i Las Vegas hade tydligen strömmen gått, och det blev tokmörkt i lokalen. Plötsligt hörs någon skrika: “And The winner is Men “The Master” Nguyen!”, innan lyset tändes igen.

Ta-ta for now!

Femrätters på Bradley Ogden

2 kommentarer » http://valterego.se/blog/femratters-pa-bradley-ogden/trackback/

Det blev en fantastisk dag igår. Av mina tretton heldagar i Las Vegas är jag ledig en och jobbar tolv, enligt schemat 6/1/6. Idag var det alltså dags för ettan som var inklämd i mitten. Jag vaknade vid niotiden på hotellet utan någon som helst plan för vad jag skulle göra med min dag. Hade dock bestämt mig för att ta mig ned till strippen och flanera lite. Tog en taxi ned, och vandrade sedan runt en stund mellan de olika casinona, och tittade bland annat på de berömda gondolerna och kanalsystemet inne på Venetian. Så småningom hamnade jag på Treasure Island, som inte är något av de fancier kasinona längs strippen, men jag ville i alla fall se hur det såg ut. Det visade sig att det skulle starta en turboturnering i pokerrummet klockan elva, och klockan var just då fem i. Som hand i handske alltså. Upp med femtio buck och reggade. n å en halv timme senare sa jag tack o adjö medan de återstående tjugo av tjugofem spelarna spelade vidare. Inte speciellt nedslagen ändå, nu kan man i alla fall säga att man varit i Las Vegas och spelat poker.

På väg mot jag vet inte var piper det till i telefonen (den där jävla telefonen är en historia för sig. Det lär bli en egen blogg om den). Det är Jens som säger att de har hyrt en cabana, vilket i praktiken är ett upphottat partytält med väggar och möblemang vid poolkanten på Caesars Palace. Där sitter de och kollar på VM-finalen. Eftersom jag är tre minuters promenad därifrån låter det som en fullkomligt strålande alternativ i värmen.

Det blev någon timmes häng där, med lite slötittande på teven, en caesarsallad till lunch, och dessutom en lektion i kortspelet 99 med Lisa. Jag blev förstås, precis som i alla andra andra kortspel inklusive poker, helt utspelad. Kul var det dock. Orkar jag, ska jag förklara reglerna framöver.

Sen fick jag den not so briljanta idén att gå tillbaka till Rio. Jag blev faktiskt en smula oroad för mitt välbefinnade på väg. Sajsen på hotellen gör att man tror att det är närmare till allt, och när jag har Caesars och de andra hotellen på strippen bakom mig på rejält avstånd, har det tamejfan inte minskat en meter till Rio. Det är 37-38 grader, och jag är otränad och utan vatten. Jag kom så klart fram och vacklade in i Rios luftkonditionerade kasino, med darrande ben och simmig blick.

Nåväl, jag tillbringade några timmar på rummet med lite slappande och ett par avsnitt av Heroes. Klockan 19 åkte finkavajen på, och sen taxi tillbaka till Caesars Palace. Där mötte jag upp med Nordicbetgänget med vilka jag skulle avnjuta ett besök på Bradley Ogden, en restaurang som tydligen skulle vara något i hästväg. En stjärna i Guide Michelin stod bland annat på meritlistan. Kukars skymning, vilket käk. Tack som fan, Jens (actually tack som fan, Nordicbet :-D)

Det blev några rundor vid trekortspokern. Egentligen ett kasinojunkiespel, men riktigt roligt. Något förenklat: Du får tre kort, dealern får tre kort. Du lägger en tvångsante, och sen kan du beta samma belopp om du slår dealern eller ej. Plus att man kan lägga på lite insatser för bonusar och skit.

Well well, en taxi hem vid elva, och ladda för en ny arbetsvecka. Nu väntar sex dagar jobb innan vi åker hem, men med vilodagen och lite ny energi ser jag fram emot det som fan.

Ta-ta for now!

Läs bloggarens sanslösa blogg

4 kommentarer » http://valterego.se/blog/las-bloggarens-sanslosa-blogg/trackback/

“Jag är övertygad om att varje gång man är på WSOP och jobbar förkortar man livet med ett år”, sa Lasse Kollind till mig härom dagen, och jag tänker inte säga emot honom. Jag har gjort drygt 45 timmars arbete de första tre dygnen av WSOP, och det är förvisso förbannat mycket men helt hanterbart. OM det inte vore så att den förbannat jetlaggen gör att jag har svårt att sova trots att jag är sjukt trött. Å andra sidan, orka klaga, jag är i Las Vegas.

Det är också därför jag haft lite taskig uppdatering,  men det borde repa upp sig.

Jag gillar verkligen Aftonbladets förmåga att lyfta ut det viktigaste som hänt ur våra bloggar. Men jo, det är jag som skrivit om Tilly, och citatet är korrekt. Jag hajade till när hon satt med en matlåda a la Tupperware i knät och mulade mat. Tyvärr glömde jag kolla vad det var i lådan, men är det inte ett uppenbart underbetyg till Rios matutbud att de stora stjärnorna föredrar Unikabox framför att tjacka något ordentligt i det faktiskt rätt digra utbudet?

Veckans överexploaterade kvällstidningsord är för övrigt “sanslös”. Numera är i princip alla summor som är mer än tresiffriga, alla känsloyttringar som är det minsta ögonbrynshöjande, samt alla aktiviter man inte gör dagligen sanslösa. I alla fall om man ska tro kvällstidningarna, och i synnerhet Aftonbladet.

Innan jag glömmer bort det: jag har blivit larvigt kär i Sabaton. Det är fan inte ofta längre man upptäcker nya band man missat tycker jag, utan man kör på i gamla hjulspår. Nu var jag ute i en polares sommarstuga och plötsligt fladdrade en låt förbi på hans spotifylista. “Vad fan är det här?” utbrister jag. Sabaton säger han, och det blev snabbt att plöja igenom bakckatalogen, och det är faktiskt helt jävla briljant. HUR har jag kunnat missa den?

Skulle jag göra en lista över dumheter jag råkat på i pokermedia ligger mediaföreskrifterna för WSOP bra till.

Jag har just varit på ett hemma-hos-besök hos Antonio Esfandiari. Det går ingen nöd på pojken om vi säger så. Via taxi tog jag mig till ett gated community vid namn Panorama Towers, och vilket jävla panorama sen. Tvåhundra meter från strippen, tjugoen våningar upp, har han utsikt över hela Vegas Skyline. Kör en intervju som blev skaplig om jag klipper bort en del tomteengelska. Bland annat fick jag en skön story om ett propbet och ett grymt korttrick serverat. Plus en flaska vatten av Antonios mamma.

Igår skulle jag göra en intervju med Stefan Mattson. Lyckades tyvärr filma hela intervjun i night vision mode. det är mycket morgonsoffanparodi över det hela, men jag funderar på att lägga upp den som blooper.

Ta-ta for now!

Viva Las Vegas!

Inga kommentarer » http://valterego.se/blog/vivalasvegas/trackback/

Frågan är om jag jinxade mig själv en smula genom att häromdagen prata om en major fuckup, om jag kände mig själv alltför väl, eller om det helt enkelt var ett ofrivilligt komiskt resultat av att jag misstänkte att det skulle få konsekvenser av min ovana att försöka dygna (dvs vara vaken hela natten för att på så sätt ställa om huvudet till en annan dygnsrytm). Klart är i alla fall att inte riktigt haft huvudet med mig idag. Jag kliver in på Press Stop på Arlanda, stöter på Erik Adielsson som är på väg till Stavanger för en travtävling.

Vi känner inte varandra, men har flyktigt träffats tidigare, så vi pratar någon minut innan vi fortsätter åt varsitt håll. Jag betalar mitt kaffe, drar mig mot ett internetcafé i närheten. Terminalen vill inte ta mitt VISA så jag svär lite, och drar mig mot incheckningen.  Efter att ha nekat till frågor om jag medför vapen, om jag tagit emot något som en gåva på flygplatsen, om jag packat mina väskor själv samt om jag ”köpt något av någon vid sidan av de vanliga butikerna på flygplatsen”  är jag igenom Security.

Någon minut senare står jag i Pocket Shop och ska betala. Hittar inte VISA-kortet. Press Stop? Nope, Internetcafét? Troligen. Balle är det minsta man kan säga i det här läget. Niu blir det snabba benet före ner genom trapporna, genom tullen och ut i ankomsthallen.  Att tullpersonalen inte stoppade mig i löpningen genom flygplatsen är ett smärre mirakel. Efter ett par minuter är jag framme vid terminalen där jag drygt trettiofem minuter tidigare svurit över mitt VISA, och det ligger faktiskt kvar. Korthelvetet ligger faktiskt kvar. Hade David Tanentsapf skrivit den här historien hade rubriken varit ”Pokerskribentens sanslösa språngmarsch genom Arlanda: Jag hade kunnat bli av med allt jag hade på VISA-kortet INNAN jag kom till Vegas”.

Nåväl, den turen var väl ett mycket gott tecken på väg till Sin City. När jag tagit mig bort till gaten stöter jag snart på de sympatiska bröderna Erik och Gustav Ekerot som har samma destination som jag har. Erik har just fyllt 21 och besöker precis som jag Vegas för första gången (jag kan med födelseår 1974 dock inte skylla på ålder), och kommer inte spela main event utan siktar på cashgameutbudet i stan. Storebror Gustav är en rutinerad turneringsspelare med finalbord både från EPT och Master Classics i Amsterdam på meritlistan, och kommer att ställa upp i main i år.
Stolarna i ekonomiklassen på United Airlines flight CO69 till Newark är inte dimensionerade för några njutningsresor. Det är snäppet tajtare än pendeltågen till Stockholm, och det är mest underhållningsstationen i sätet framför tillsammans med vetskapen om vad som väntar vid målet som får en att faktiskt stå ut i åtta timmar. Att jag sovit 20 minuter på de senaste 26 timmarna gör väl sitt till också.

Jag sov omkring fyra timmar effektiv tid, knäckte Clash Of The Titans den tog kostymfiaskoinnebörden till nya höjder), och pratade sedan en stund med stolsällskapet bredvid. Han är inte alls på väg till Vegas, men resan har ändå en pokerkoppling då han och ett par vänner är på väg till LA för att besöka några pokerspelande polare som hyr ett hus där sedan ett halvår tillbaka. Han droppar några namn, och jag känner till dem utan att känna dem personligen.
Efter att nästan ha lämnat flygplanet i Newark utan plånboken (hittade den under sätet när jag gick tillbaka), hittade jag och the Ekerot brothers en mycket amerikansk restaurang av samma typ som TGIF, där vi pressade lite burgare, toasts, cola och kaffe.

Jag bedömer oddsen för att jag ska förlora körkort, VISA-kort, hela plånboken, mobiltelefonen eller påsset till ungefär 1:2. Sprit är för amatörer, vi veteraner kan vara generalklåpare ändå.

Nu sitter vi på nästa flight, med cirka 2 timmar kvar till Las Vegas. Jag sitter och knackar blogg med Whole Lotta Rosie i lurarna, och funderar över om jag ska knäcka ett avsnitt av Heroes.  Livet har varit sämre.
Ta-ta for now!